Nästan på dagen 8 månader efter att Otroheten uppdagades

Jag funderar över det du skriver om att det är som att det finns en färdig mall...kanske några olika grundmallar, men annars så ser det väl väldigt olika ut i de relationer där otrohet uppdagas?

Olika syften och anledning till otroheten t ex? Eller hur tänker du, skriv gärna mer.

Jag har själv blivit bedragen och varit otrogen och det är helt olika anledningar för min man som bedrog mig och för mig att vara otrogen... 

I dom fall jag vet så har i samtliga fall "extrafittan" varit den som initierat.
En väl genomtänkt kommentar till den upptagne mannen, ja i samtliga fall har EF vetat om att Mannen var i ett förhållande/gift.
Som sagt, en väl genomtänkt kommentar, tex Åhhhh jag har tänkt på dig hela tiden sen förra kursen för 1 år sen.
Eller att som gammal tonårsförälskelse 35 år efter romansen rapa ur sig att:Jag blir alldeles skakis när jag ser dig.
Verkar som om Den otrogne typen har svårt att hantera en sån komplimang.
Varför inte bara tacka och var glad att man tydligen satt spår.
Där och då börjas det för den otrogne, här gäller det att hitta en anledning ( leta fel hos sin partner) till att få nappa på denna invit.
Spänningen är visst extremt drivande.

Och de bedragna blir alla lika förkrossade. Ju mer info om otroheten ju mer förkrossad.....en del otrogna klarar sig bra när inga bevis finns så att genast svärta ner älskarinnan och säga hon betyder inget kan funka, men om Man har otur så kan den bedragne/a  hitta telefonlistor/sms-listor.
Jag som flitig fejjsbockare kunde synka listor till foton och vad vi varit/gjort.
Att tex se att när jag stod vid grillen i sommarstugan hade maken fullt upp med att svara på hennes sms.
En av många extremt sårande/kränkande handlingar på 14 månader.

Naturligvis förstår jag att det är olika men jag slås som sagt vara  likheten i de fall jag känner till.

Och inte en enda av dessa män har haft nån form av konsekvenstänkande.
Så dags att komma på att man älskar sin partner och INTE vill ha EF längre när skadan redan är skedd.

En del EF är så sluga att dom inte drar sig ens om Du, partnern alltså är i närheten.
Den gamla flickvännen från tonåren ( 1 vecka) tyckte det var helt ok att i min närhet på en fest upplysa min man om att hon blev skakis när hon såg han.
Hade jag hört det hade jag golvat henne och visat  min man att jag var beredd att strida för han  ;)
Nu fick jag inte den chansen, nu när det är försent önskar han att det hade varit så.

Otrogna män är väl ungefär lika oärliga som otrogna kvinnor.

Visst blir man förbannad.

Men det är inte klokt att säga att man aldrig ska älska igen, tänk i stället igenom hur du väljer ut dina partners.

Vissa typer av både kvinnor och män är notoriskt otrogna och kan inte se att respekten för partnern kan ha ett visst värde, även om man jämför den med den egna korttidstillfredsställelsen.

Att döma av din historia var han nåt slags kvinnotjusare, en alfahanne i sina egna ögon.

Exakt, det skrev jag i inledningen men som sagt, nu är det Män jag tar mig friheten att trasha.
Förbannad, arg, ledsen, kränkt, uppgiven, ledsen, oälskad och en massa andra skumma känslor man/jag aldrig upplevt.
Vill inte ha en ny partner, han jag hade skulle jag inom en snar framtid firat 30 årig bröllopsdag med, litade stenhårt på han, aldrig varit otrogen och jag har aldrig trott det heller.
Aldrig haft anledning att misstänka nåt, således heller aldrig rotat i mail, sms eller facebook, gissa vem som önskar hon gjort det.
Kunde jag inte lita på han så kan jag krasst konstatera att jag aldrig kommer att lita på en man så mycket att jag kommer att tillåta mig att älska.

Det har ju inte gått så lång tid för dig, för min del har det tagit ungefär 2 år innan jag kommit till ro kan jag säga. Jag vet inte hur mkt ni har pratat med varandra om det som hänt....det kan vara bra att gå till familjerådgivning även om man vet att man inte ska ha ett fortsatt förhållande för att kunna få klarhet i allt. För att kunna acceptera och gå vidare. Egen terapi är också bra för att förstå precis vad det är för känslor som väcks inom en själv och hur man behöver bearbeta!

Jag har inga bra råd till dig TS förutom att låta det ta tid, men jag känner med dig!   

Din historia är helt olika min(a). 

Ditt agerande passar inte in i nåt av mina....ja vad man nu ska kalla det?
Care to tell?

Den otrogen ville från första stund otroheten uppdagas jobba på det här, så han var den som tog kontakt med familjerådgivningen ditt vi gick tillsammans och var för sig säkert 8-10 gånger.
Jag insåg snabbt att hela syftet med att mala på där är att den bedragna ska säga jag förlåter dig, nu går vi vidare.
Kan inte se något annat syfte, hade hon betytt det minsta lilla hade han valt henne och lämnat mig.
Men mina dåliga kvaliteer som användes som ursäkt var tydligen inte så dåliga.
Kämpade med terapi innan uppdagandet pga övergepp i barndomen, vilket jag fortsatt med flera månader.
Jag kan ta att han fylleknullat EF en gång, jag kan ta att han sms:at och önskat trevlig helg osv,  ja på den nivån ligger det, jag kan INTE ta att han, min kärlek sen snart 32 år har ljugit mig rätt upp i ansiktet.
Jag förtjänar fan bättre, och speciellt eftersom vi de sista 7-8 åren haft ett väldigt tydligt uttalat samförstånd om förtroende, ärlighet, gränser osv.....av olika anledningar.

Samtidigt beskriver du nånting annat. Det du avslöjade var ju inte att en fin man är en hemsk man, du avslöjade att den du var gift med hela tiden var någon annan än den du trodde. Det är alltså dina kriterier som behöver förfinas, om nånting alls behöver ändras.

Att vara bitter skadar bara dig själv.. bitterheten under de första åren efter mitt första äktenskap skadar mig fortfarande, snart 30 år senare.

Ska jag vara rått krass så bör du närmaste tiden umgås med så många män som möjligt och vara så charmerande du kan hur jobbigt det än är. Bra egenterapi. Fast mer än charmerande behövs inte.

Sen bör du dessutom ha nån att prata av dig hos: du låter som en svetslåga på maxtemp....
Har du provat terapi???

Det är OK att hata just honom, men det finns många män därute som aldrig skulle uppföra sig så som han. Och man kan aldrig lita absolut på nån, antagligen inte på dig heller. Det måste man klara av att leva med.

Han är och har alltid varit en fin man, en fantastisk make, älskare, far, god vän osv.....han förstår inte själv vad i han som gjorde det ok att ljuga och bedra, han är lika förkrossad som mig.
Jag älskar han än, men kan bara inte leva med han.
Vet att bitterheten är fan värre än alla de andra känslorna, vet men har fastnat där.
Gått på både familje och egenterapi, ger ingenting.
Jag hatar han inte, tycker mest bara synd om han som inte begrep utgången innan det var för sent.

Nja mkt kortfattat så har jag en tidigare notoriskt otrogen man som använt kvinnor som ångestdämpande medel plus att han aktivt letat efter nån annan att vara med än mig (pga av hans beteende mot mig m m har vårt förhållande inte varit så roligt), men eftersom vi är sjukt beroende av varandra känslomässigt så har a) han inte lyckats lämna mig för någon annan b) jag inte lyckats lämna honom trots alla otroheter jag genom åren (nästan lika många år som ni har tillsammans) uppdagat.

Vi går i terapi tillsammans och var för sig nu, får se hur det går med allt. Vår parterapeut har ett helt annat perspektiv än många rådgivare man läser om här på FL. Han anser att den otrogne till 100% måste ta på sig ansvaret för otroheten oavsett anledning och innan han/hon gjort det fullt ut emotionellt kan man inte komma vidare. Efter detta första steg kan man börja jobba med bakomliggande orsaker i relationen och hos var och en.

Min egen otrohet är minst lika komplicerad som makens. Hämnd mot maken, behov av bekräftelse på att man duger som kvinna, förälskelse som oväntat drabbar, försök att komma ifrån nuvarande relation...  nog omöjligt att säga vad som är vad.