Separation, umgänge och problematisk mamma.
Hej.
För att göra en lång historia kort så börjar det såhär.
Jag har valt att separera från mamman, då jag inte ansåg att vår relation var bra och det var absolut bättre att gå isär än att fortsätta leva tillsammans för barnet. Innan separationen så sas det att inga problem skulle uppstå för mig ifall vi skulle separera någon gång. Jag skulle få träffa barnet hur mycket jag ville.
Men som vi alla vet så brukar det aldrig sluta så när det väl kommer till krita, nu efter separationen har bara mer problem uppstått. Jag får träffa barnet några fåtal gånger per vecka men inte under mina villkor eller vad jag anser är bäst för barnet. Har möjlighet att träffa barnet på ett ställe där jag ej känner mig trygg, säker och kan slappna av för att bara barnet ska kunna umgås lugnt och tryggt med mig.
Jag har kontaktat advokat, som ska höra av sig till mig. Jag bokade även tid på familjerätten samt familjerådgivningen vilket mamman gick med på av anledningen att det skulle se dåligt ut om hon inte gjorde det.
Har haft ett första gemensamt möte hos familjerätten, där jag la fram ett förslag som var och är rimligt. 4 gånger per vecka, 2-3 timmar åt gången eftersom hon fortfarande ammar. Dock slutade det inte med ett umgängesavtal utan blev bara kaos ifrån moderns håll.
Jag utgår ifrån barnet, och att hon har rätt till att träffa mig.
Men modern har problem att behärska sig, yttrar gärna saker som inte stämmer och försöker manipulera omgivningen genom att sprida falska rykten. Det spelar givetvis ingen roll då det visar sig i slutändan vem som hade rätt och vem som hade fel samt vilka som verkligen är ens vänner. Sedan fungerar inte kommunikationen hos henne, vad jag än har provat så klarar hon inte av att sköta det på ett vuxet sätt. Likaså fungerar det inte med samarbete från hennes håll.
Hon ger inga genomtänkta svar, inga grunder till att neka mig umgänget och framstår som allmänt arrogant, naiv och barnslig. Det är ej första relationen som hon har förstört för sig själv. Jag är stark psykiskt och klarar av hennes försök till att få mig att göra något dumt.
Hon brusade upp mängder hos familjerätten, bevisade att hon har samarbetssvårigheter och kommunikationsproblem. Hon bevisade även att hon inte utgår ifrån barnets bästa och motsäger sig allt som är rimligt. Ett exempel är t.ex valet av plats där man kan träffas. Finns mängder med platser där man skulle kunna träffas så att barnet får träffa mig men hon motsäger sig det och försvårar för mig och barnets rätt till mig. Dock kan hon inte svara på varför de platserna är dåliga utan bara vill inte gå dit.
Sen sägs det även att hon aldrig kommer att klara av att vara snäll och trevlig mot mig. Vilket hon inte behöver vara, men däremot så behöver hon inte vara otrevlig heller utan ska kunna fungera på ett vuxet sätt eftersom vi har ett barn ihop och barnets främsta går först.
Jag kan inte förklara känslan av hur jobbigt det här är för mig, tankar som uppstår och man har känner sig överkörd. Men som jag tidigare skrev så är jag stark psykiskt och klarar de påfrestningar som behövs för att barnet ska få rätt att träffa mig och så att barnets bästa eftersträvas.
Vi har även gemensam vårdnad, barnet är under 3 månader. Separationen är färsk. Barnet ammas även men jag har tidigare fått ge mat via flaska, dvs utpumpad bröstmjölk. Och givetvis bestämmer hon över sina egna bröst, men jag får inte enligt henne köpa in ersättning eller bröstmjölk trots att båda två finns tillgängliga för mig.
Vart ska jag vända mig? Finns det något jag kan göra direkt? Lagar som hjälper mig? Kan jag anmäla? Ska jag dokumentera allt? Vart finner man stöd och hjälp? Någon idé att stämma henne på vårdnaden? Har jag någon chans trots att barnet är så litet? Rättshjälp via försäkringsbolag?
Sedan undrar jag ifall någon är i liknande sits eller vart i liknande sits men kommit en bit på vägen?
För mig finns det konkreta bevis på att det jag säger stämmer, så jag undanber alla som vill försöka försvara modern i detta fallet. Mamman är inte alltid bäst för barnet och det anser inte jag här. Däremot anser jag att barnet har rätt till båda föräldrarna och det är det jag vill kämpa för samt att det ska skötas och att barnets behov ses först.
Mamman och pappan har exakt samma känslor och kan vara lika bra huvudföräldrar. Och här har ni en engagerad pappa som vill vara pappa på heltid, vill ha och tar ansvar för barnet samt arbetar för en trygg, säker och givande framtid för barnet. Där både nyfikenhet, social utveckling och intellektuell utveckling tillgodoses.
Sen har jag inte så mycket stöd av min ena förälder eftersom andra saker verkar vara viktigare och prioriteringarna är dåliga. Däremot har jag fullt stöd av den andra föräldern samt partnern på alla sätt men det är ett visst avstånd, geografiskt, mellan oss.
Ställ gärna frågor om ni undrar något. Men lägg ner tid på det du skriver.
Tacksam för alla svar, tips och erfarenheter.
