Nu vet jag att rubriken låter lite provocerande (och det är absolut inte meningen!) men det var i princip den meningen som fanns i mitt huvud som slog till, som jag faktiskt inte har någon aning om.
Hur kommer det sig att man är särbos när man har barn ihop? Har alltid undrat detta.
Känner inte till såna fall. Måste vara att man inte klarar av att bo ihop om det är i samma stad, sen kan det ju vara så att man jobbar i en annan stad/land och pendlar. Det senare kan mycket väl hända oss då min man jobbar mycket utomlands och jag vill inte flytta på barnen.
Det kanske inte funkar att bo ihop men man vill ändå vara tillsammans. Inte mer konstigt än att barnlösa är särbos, alla vill inte/kan inte dela vardagen med någon annan vuxen.
Vet en familj som blev särbo för att bröderna inte funkade ihop så pappan bodde med ena och mamman med den andra sen när äldsta sonen flytta hemifrån flyttade föräldrarna ihop igen.
Tycker också det är märkligt. Kan man inte dela vardagen tillsammans passar man nog inte och borde inte vara tillsammans anser jag. Att vara särbos de första åren från när man blivit tillsammans är däremot bara nyttigt, så man verkligen känner varandra innan man skaffar något gemensamt boende. Sen kanske man kan lösa eventuella ältenskapsproblem henom att vara särbo ett litet tag och försöka lösa sina problem.
Man kan ha separerat eller skilts då kan man ju inte pricis bo tillsammans pga barnet men om man är tillsammans förstår inte jag heller det faktiskt särskilt inte om man har gemensamma barn .
Men ja det finns säkert sina själ.
Är inte det en extremare version av egentid? Typ egenvecka istället. Är båda föräldrarna och barnet bekväma med den konstellationen så är det väl ok. Fattar inte riktigt argumentet för varför det skulle vara sämre att vara tillsammans men inte bo ihop än att vara helt skilda.