försökte hänga sig, vad gör jag nu?

jag skulle nog åka dit o träffa honom om de var min pappa, sen att man "inte har nåt att säga", de har man ju igentligen men de e väl svårt o fram nå, saker jag skulle ha frågat e väl ganska självklara saker som : hur mår du, varför gör du så här....lite i den stilen, o sen berätta hur mycket jag älskade min pappa o ville ha han kvar här hos mig........

När jag var liten så tänkte min pappa skjuta sig....
Han drack ganska mycket i perioder...(nästan en periodare) och bråkade endel med mamma under hans fylle slag.. (vi bodde som en stor bra svensson familj) men sen en kväll så vaknade jag av att de bråkade och jag gick upp..då satt pappa i tv rummet i en fotölj med bössan i handen...Jag började gråta och hoppade upp i hans famn och frågade vad han höll på med, han sa att jag skulle gå och lägga mej och att de bara diskuterade..Jag kramade om honom och sa att jag älskade honom och att jag aldrig skulle lämna honom medan han var såhär. då öppnade han bössan och plockade ur skotten ur bössan och kramade om mej..då tog jag skotten och gick och gömde dom på mitt "hemliga ställe". Både jag, pappa å mamma grät...vet inte om det var av sorg eller lycka men vi kramades och sen dess så har den situationen aldrig mer upprepats... mamma,pappa å jag gick å la oss i deras säng och somnade...sen dagen efter så fick jag förklarat för mej av mamma att de bråkade för att mamma försökte ta bössan av honom..och det var tur...för vem vet..kanske jag inte haft kvar min alldelens egna underbara pappa idag om inte det hänt... Tror att han kom till en viss punkt då han inte orkade mer men sen fick han ju se att han inte var ensammen och att han hade en hel familj som stöttade honom..så kom han nog på att det bara var dumheter...måste ju även tillägga att jag idag (som vuxen) älskar min pappa så otroligt mycket och VET att han inte kommer att lämna mej förren den dagen det var menat att han skulle göra det (tex: av sjukdom osv)

Så jag tycker att du ska gå till jobbet(om du inte vil ta ledigt och fara å hälsa på din pappa,ni behöver inte prata ni kan ju bara kramas,sitta å stirra)det viktiaste är att han får veta att just DU finns där för honom,även om din händelse inte är likadan som min så tycker jag att självmord är det värsta och självsika en människa kan göra...och det är såklart att du ska ringa till honom /träffa honom så att han vet att du finns där och att han inte är ensammen och att du alltid finns där för honom no mather what..
.nåja...gud vad jag börja babbla...men massor med styrke kramar till dej och försök att klara av dagen...ta en dag itaget.....

Min pappa "lyckades" tyvärr.

Hälsa på din pappa, prata med honom och visa att du finns. Du kommer förmodligen ånga dig annars.

Hälsa på, det är säkert lika jobbigt för honom som för dig första mötet. Sedan ska du be om ett nätverksmöte där kanske din pappa kan vara med beroende på hur han mår. Be läkaren, psykolog, kurator eller vad det nu är för titel på dom som är med förklara vad som har hänt (även om du vet rent praktiskt).

Lycka till, och du det där med jobbet känner du bäst själv - kram

passa på att prata med honom innan det är försent..annars så kommer du ångra dig om det är så att han lyckas,vet att det är tråkigt när ens förälder gör så här!! Min mor gjorde med ganska så mpnga försök men lyckades till slut att ta sitt liv,jag var så ung när det hände och var inte vaksam över att det kunnde hända mig! Nu när jag är vuxen och har egna barn skulle jag verkligen vilja prata med henne osv så passa på medans du har honom i livet! Många styrke kramar till dig....

TS! Jag har inte varit med om samma trauma som du har, men jag har många år i yrket...

För det första vill jag bara säga att hans handlande inte är riktat mot dig, även om det känns så...
De som hotar/planerar/genomför självmord gör det på grund av sitt mående, att allt känns så svart och djupt att dom upplever att det faktiskt inte finns någon alternativ väg. Detta är inte menat som ett försvar för de föräldrar som utför dessa handlingar utan jag vill bara förmedla en liten del av hur de faktiskt mår....

Ditt mående då..?? Rent regelmässigt så har din arbetsgivare skyldighet att hjälpa dig om du mår psykosocialt dåligt. Alla arbetsgivare ska vara kopplade till en företagshälsovård och där ska de kunna hjälpa dig med stödsamtal...vilket alla som varit med om trauman behöver.

Om du ska gå och jobba...?? Hm... det beror ju lite på vad du jobbar med? hur är arbetsmiljön/arbetskompisarna? Kanske du kan gå dit, snacka med din chef och sedan gå hem??

Kanonförslag av (gumman) - be om ett nätverksmöte där din pappa är inlagd...iofs kan de inte gå emot din pappas vilja om HAN nu inte kan tänka sig att ett sådant möte ska hållas.... Kanske kan psyk.kliniken stå till tjänst med anhörigstöd till ER????

Till slut, hälsa på pappa...? JA, även om det bär emot/du känner dig osäker/han känner sig osäker.... Du och de som jobbar kring honom kan aldrig hindra honom från att försöka igen om han mår lika illa..... MEN det är ALDRIG ditt fel!!! Kom ihåg det ....

Massor av styrkekramar...