• Anonym (Farmor)

    Söker föräldrar med lindrig autism!?

    Hej!

    Min son väntar barn och tjejen som väntar barnet har högfungerande autism (lindrig) Vi har känt varandra i snart 1 års tid och umgåtts dagligen men jag märker inte av hennes autism nämnvärt.Har tidigare känt flera med autism och upplever att hennes måste vara väldigt lindrig, eller missar jag något?  Försökt googlat på nätet efter andra föräldrar med diagnoser ur autismspektrat för att förstå mer, kunna hjälpa till där det behövs, veta hur jag ska förbereda mig. Men hittar nästan ingenting om andra som blivit föräldrar när de har denna diagnos. Utan bara föräldrar med barn som har autism. Det måste ju finnas motsatsen också.Tänker att det är kanske först när hon får en liten bebis som det kommer märkas genom att det blir en helt ny situation? Om någon vet så får ni gärna rekommendera andra sidor där jag kan hitta något i ämnet.

    Skulle gärna få höra om andra som har autism och är föräldrar och hur det går för er? Om ni kan ge tips och råd inför stundande föräldrarskap

    Tack på förhand!

     

  • Svar på tråden Söker föräldrar med lindrig autism!?
  • Anonym (??)

    Varför skulle det märkas mer när de får barn än vad det gör nu? Om man har "lindrig" autism och är högfungerande så lär man sig ju också ju äldre man blir det sociala koderna, etc. Alla personer med autism är ju också människor och har lättare/svårare problem. Och märker du det knappt så tror jag knappast barn blir ett problem om det är så du tänker.

  • Anonym (Farmor)

    Jag menar absolut inte att det behöver bli problem, utan utifall att det blir det. De autistiska jag känt innan även högfungerande har haft lite svårt att ta till sig nya situationer, ändra gamla vanor m.m Sånt tänker jag inte märks nu men när allt blir nytt kanske det märks. Jag ville komma i kontakt med andra föräldrar som kanske upplevt det och har erfarenhet hur vi runt omkring på bästa sätt kan hjälpa den lilla familjen.  

  • Anonym (Farmor)

    puffar upp då jag hoppas få fler svar... 

  • Anonym (autisten)

    Jag har själv atypisk autism men är inte förälder än. Jag tycker att du ska fråga henne rent ut om hon behöver någon hjälp eller någon extra hänsyn. Alla med autism är olika så det är svårt att säga vad hon har för problem och vad som kommer dyka upp senare.

    Sedan behöver inte allt märkas, jag har själv rätt stora problem med vissa saker som inte alltid märks för andra.

    Du får förresten fråga mig om du vill veta något!

  • Anonym (Farmor)

    Tack för ditt svar :) Jo det är ju förstås även om man har samma diagnos så är alla olika. Har frågat henne en del om det men vill inte vara för påflugen heller. Men det är ju så typiskt mig och vilja förbereda mig och planera innan.  Det kanske inte går egentligen, vi får ta de den dan de kommer. Tänkte också att det hade varit spännande att höra hur livet är för andra autistiska föräldrar..

    Jo sen undrar jag över, hon säger ju att hon har lindrig autism hennes mamma har sagt att hon har högfungerande autism och nu kommer du med atypisk är det olika namn på samma sak?

  • Niju

    Inte förälder men har en lillebror med "lindrig" autism, han är idag 8 år och tycker inte att det märks knappt av, bara när han är arg så måste man vara lite försiktig med hur man konfronterar honom, ibland blir han aggressiv och kastar saker andra gånger sätter han sig bara i något hörn och stirrar blint och helst ska ingen komma nära.

    Men han är fortfarande bara ett barn och jag har märkt att han blir lättare och lättare att "hantera" desto äldre han blir. 
    Borde inte ställa till något "problem" vid vuxen ålder.

    Men en nyfödd bebis är ju alltid stress och påfrestning i början så skulle inte vara fel att erbjuda lite extra hjälp i början när stress och sömnlöshet är som värst Flört

  • Anonym (autisten)
    Anonym (Farmor) skrev 2013-06-17 21:21:07 följande:
    Tack för ditt svar :) Jo det är ju förstås även om man har samma diagnos så är alla olika. Har frågat henne en del om det men vill inte vara för påflugen heller. Men det är ju så typiskt mig och vilja förbereda mig och planera innan.  Det kanske inte går egentligen, vi får ta de den dan de kommer. Tänkte också att det hade varit spännande att höra hur livet är för andra autistiska föräldrar.. Jo sen undrar jag över, hon säger ju att hon har lindrig autism hennes mamma har sagt att hon har högfungerande autism och nu kommer du med atypisk är det olika namn på samma sak?



    Lindrig och högfungerande autism är ingen diagnos, det är något man ofta lägger till själv för att berätta att man inte är utvecklingsstörd (något som många med autism är) atypisk autism betyder att man har vissa delar av en autism diagnos, men inte tillräckligt många för att få diagnosen autism.

    Har du pratat med din son? Jag tänker att det kanske kan vara lättare att prata med honom och fråga honom mer då ni ändå är släkt?
  • Anonym (Farmor)

    Aha tack för ditt svar, men jag vet att hon fick diagnosen när hon var 6 år, men idag undrar hon själv lite över den. Men hon säger också att hon var mer autistisk som barn. Min son tycker jag lägger mig i för mycket om jag frågar, "det ordnar sig" är hans ständiga svar. "Var inte så orolig morsan".. men jag är egentligen inte så orolig. Vill mest förstå och lära mig mer, kunna stödja på bästa sätt. 

  • Anonym (AS)

    Nu harj ag asperger (vilketär en högfungerande form av autidm) och har en 1-åring och en till på gång i magen, jag och sambon är även familjehem åt två tonåringar (4 ungar snart alltså). svarar gärnapå frågor, men förstår inte riktigt vad det är du vill veta, precisera gärna

  • Anonym (Farmor)

    Wow då har du fullrulle där hemma med två tonåringar och en bebis och så gravid också :) Grattis!

    Okej ställer några raka frågor som jag undrar över:

    Märker du av din diagnos på något särskilt sätt som mamma? Tycker du att du skiljer dig på något vis från andra mammor? Känner du att du behöver något särskilt stöd som mamma, eller i början då? På vilket sätt tror du omgivningen hjälper till bäst?

    Det här är ju mitt första barnbarn och jag vill inte bli någon jobbig farmor, men eftersom de blivande föräldrarna är unga och hon dessutom har en diagnos vill jag så gärna hjälpa dem så allt blir så bra som möjligt. I hennes familj så är hon nog den som har lindrigast problematik vid diagnos så det känns som hon kommer behöva mycket stöd från mitt håll. Hon är ofta rätt tyst av sig så det är svårt att veta vad hon känner och tycker, frågar jag svarar hon att allt är bra bara..

  • Anonym (AS)
    Anonym (Farmor) skrev 2013-06-18 10:24:50 följande:
    Wow då har du fullrulle där hemma med två tonåringar och en bebis och så gravid också :) Grattis! Okej ställer några raka frågor som jag undrar över: Märker du av din diagnos på något särskilt sätt som mamma? Tycker du att du skiljer dig på något vis från andra mammor? Känner du att du behöver något särskilt stöd som mamma, eller i början då? På vilket sätt tror du omgivningen hjälper till bäst? Det här är ju mitt första barnbarn och jag vill inte bli någon jobbig farmor, men eftersom de blivande föräldrarna är unga och hon dessutom har en diagnos vill jag så gärna hjälpa dem så allt blir så bra som möjligt. I hennes familj så är hon nog den som har lindrigast problematik vid diagnos så det känns som hon kommer behöva mycket stöd från mitt håll. Hon är ofta rätt tyst av sig så det är svårt att veta vad hon känner och tycker, frågar jag svarar hon att allt är bra bara..

    Jag blir så glad av att se vad du skriver - låter som om du verkligen bryr dig
  • Anonym (AS)

    Hmm...skrev ett jättelångt svar...försöker igen...j-kla ipad

  • Anonym (AS)

    Jag vill börja med att skriva att även vi med diagnoser är individer och därför lika olika som ni andra, men ska berätta hur det är för mig min diagnos märks absolut i min föräldraroll, dock inte direkt mot barnen utan snarare i allt det där runtomkring. Först har vi ju det klassiska med struktur (mattider,städning osv) och det löser vi hemma med hjälpa av ett "söndagsmöte" där vi varje vecka planerar veckans meny samt fyller i städschemat (vem som gör vad och på vilken dag) det största problemet jag har är att jag inte har samma sociala "skills" som "alla de andra mammorna" (jag hänger tex uppochner i klätterställningen med ungarna på gården medan "mammagänget" sitter på en bänk och pratar om en hel massa jag inte riktigt förstår varför de pratar om...jaja en annan historia) för egen del så lider jag inte av det, men det kommer perioder då och då, då jag får dåligt samvete för att inte mina ungar också kunde ha en "normal morsa" som klarade av att sitta stilla och dricka kaffe och prata om "rätt saker".... den vi får mest stöd av är svärmor (farmor) och hon är fantastisk! jag älskar att hon respekterar mig och den jag är utan att försöka göra något åt det! (Precis som du verkar göra

  • Anonym (AS)

    YES! Det kom med sorry för rörig text men finns ingen radbrytning på ipad fråga gärna om jag förklarat för luddigt

  • Anonym (AS)

    den vi får mest stöd av är svärmor (farmor) och hon är fantastisk! jag älskar att hon respekterar mig och den jag är utan att försöka göra något åt det! (Precis som du verkar göra

  • Anonym (AS)

    Men herregud! Försöker att posta men bara halva i lägget kommer ju med...sorry om jag "spammar" men provar lite olika sätt att få med det...

  • Anonym (AS)

    den vi får mest stöd av är svärmor (farmor) och hon är fantastisk! jag älskar att hon respekterar mig och den jag är utan att försöka göra något åt det! (Precis som du verkar göra) jag gillar (och detta är mina personliga åsikter) att hon alltid är så konkret i vad hon kan hjälpa till med (tex INTE vill ni ha mat utan "vill ni komma ner och äta lax och potatis") samt att hon frågar väldigt mycket om hur vi tänker om olika saker (tex. Vilka kläder vi gillar och inte (jag har svårt för vissa material), hur vi tänker kring olika maträtter till barnen osv. Osv.) och respekterar våra ideer om uppfostran och utveckling och har aldrig känt att hon värderat det på något sätt, utan förstår hon inte så fortsätter hon att fråga. Jag har också väldigt svårt att be om hjälp (för abstrakt för mig) och det hjälper inte att hon sagt 2 timmar tidigare att "ring om du behöver hjälp" utan det brukar dimpa ner något "påminelsesms" också där det står i stil med "har en ledig eftermiddag kommer gärna och leker en stund..." Men som jag sagt tidigare så är ju detta högst individuellt (precis som för alla nyblivna föräldrar) men som någon skrev ovan,fråga rakt ut! tycker det du skrev till mig var fantastiskt! Förklara att du inte vill vara i vägen men att du inte riktigt vet hur du ska erbjuda hjälp utan att känna dig dum. Ungefär så enkelt är det

  • Anonym (Farmor)

    Tack för ditt svar! Känner själv igen mig i dig hihi..dels med att vara mamman som hänger uppåner i klätterställningen med barnen istället för å sitta å kallprata "ryser" klarar inte av sånt. så jag kommer nog vara farmorn som hänger i klätterställningen också. sen känner jag igen mig i med hur viktigt söndagsmöten och almanackan på väggen är för mig ( nu har vi inte möten längre då barnen är stora men det var viktigt)

     Känner mig stärkt i det du beskriver. Förstår att alla är individer och unika men detta har ändå gett mig mycket. Intressant att ta del av hur du har det och hur du tänker kring det. Sedan är det bra att du säger att jag ska fråga rätt ut, för det har jag faktiskt märkt men lätt att glömma bort..som jag frågar får jag svar. Hon behöver väldigt raka frågor och ibland kan jag nog krussidulla in saker och vi går på så sätt förbi varann.. Fint att ni har en så fin farmor till barnen, hoppas jag kan bli en sån jag med :)

  • Anonym (AS)

    Du ser, vi är inte så olika trots allt sparar tråden i favoriter ifall det dyker upp ytterligare funderingar och du inte samlat mod än att fråga svärdottern rakt ut, då finns jag kvar här för lite pepp att ta mod till sig och våga vara tydlig. Lycka till!

Svar på tråden Söker föräldrar med lindrig autism!?