Missfall

Beklagar :( hur långt hade du gått? Kramar

Jag var i vecka 14. Blödde i några dagar och hade ont i magen. Var in på kontroll två dagar innan missfallet var ett faktum och gjorde VUL och då levde barnet, och allt såg normalt ut, förutom då att jag blödde och hade onda sammandragningar - vilket ju inte är ett så bra tecken. Förberedde mig vad som mest troligt ändå höll på att ske! Men det är svårt att helt vara förberedd :/

Beklagar verkligen :( har inte varit med om något liknande själv men däremot så fick min mamma 8 missfall innan de fick min lilla syster. Det tog 9 år att få henne. Så jag förstår din sorg. Vet att det låter klyschigt men det är bara på det igen! Sen att man får tänka att det kanske var något allvarligt fel på fostret. Hur mår du nu då? Smärts? Osv kramar!

Jag beklagar verkligen! Det finns massor av forskning som visar att de allra flesta mår jättedåligt av att vara med om missfall! Det finns en superbra bok som heter "den lilla sorgen", där det både finns många berättelser från folk som varit med om detta och hur de mått och en massa fakta kring missfall. För mej har det inte alls hjälpt att tänka "det var nog nåt fel", det har inte alls gjort sorgen mindre på något sätt. Jag har haft två tidiga mf och ett förlorat barn sent i graviditeten. Smärtsamt båda erfarenheterna men olika sorters sorg. Kom ihåg att det bara är du som kan definiera hur just du mår. Om det inte känns så jobbigt och du känner att det bara är att ta nya tag så är det helt ok såklart, men du har också rätt till din sorg, du har all rätt att sörja, vara arg, besviken och ledsen! Så länge du behöver! Jag sörjde mitt första missfall i ett år. Blev jätteledsen och deprimerad. Förlusten av min fina lille pojke kommer jag aldrig att komma över. Och jag vill det inte heller. Han finns hos oss nu, ivåra hjärtan och i våra liv och jag saknar honom och älskar honom. Efter mitt senaste, tidiga missfall känns det inte alls så jobbigt, jag har inte sörjt själva missfallet egentligen annat än att det tär så otroligt mycket på hoppet. Tre erfarenheter med tre helt olika reaktioner. Stor stor kram!

hej fick missfall i vecka 10. allt känns tomt. 

Jag beklagar verkligen! Fick själv MA i 12+6 så jag vet hur det känns =/ Man tror att man har kommit över gränsen för när det är "säkert" och så händer det i alla fall.. För mig tog det 6 månader innan kroppen var i ordning och då första månaden men normal äl så blev jag gravid med min son som idag är 16 månader =)

Känner så igen mig i det du skriver! Fick missfall förra veckan och var då i vecka 12.

Jag var så glad för att vi snart var förbi de första tolv veckorna och för att vi snart skulle göra ultraljud och förhoppningsvis se att att allt var bra. Jag såg så mycket fram emot att få berätta för familj och vänner om vår glada nyhet och slippa smyga. Men istället sitter man här veckan efter och är inte gravid längre. Det är liksom bara borta.

Det känns så meningslöst att jag gick och mådde illa i flera veckor och var så trött att jag knappt orkade med det barn jag har när det ändå inte blev något.

Allt känns tomt och jag har inte så många att prata med eftersom det var väldigt få som visste att vi var gravida. Vill egentligen inte prata heller, vill helst bara ligga under en filt och gömma mig tills det onda försvinner men det går ju inte. Livet måste gå vidare och vardagen fortsätter oavsett hur ledsen man känner sig.

Är glad att detta forum finns med andra i samma situation som förstår precis hur det känns. Det hjälper mycket bara att få skriva av sig och att någon läser.