Är så arg och ledsen på mina bonusbarn!

strunt i dom. får ni ingenting tillbaka någonsin så hade jag klippt den grenen. det känns ju som att de villigt låtit sig hjärntvättas och då lär de inte ändra på sig om ni så än försöker. tyvärr, jag beklagar. men grattis till bebisen på väg!

Jag förstår att det känns jobbigt, mest jobbigt måste det ju kännas för din man. Har ni inga andra teorier om varför hans barn känner såhär - förutom att deras mamma skulle prata illa om er?

Jag är ett sånt där barn som inte orkar ha kontakt med min pappa. Mina föräldrar är skilda och jag tycker inte särskilt bra om hans nya fru. Min mamma är den som alltid har försökt tala gott om honom och försökt få mig att värdera kontakten med honom. Men han får mig att må dåligt, det är inte någon annans uppfattning om honom som gör att jag känner så, bara min egen.

Därför undrar jag om det finns svek i den här historien som barnen upplevt och inte har kommit över?  Och det behöver ju inte vara något som ni har upplevt som svek eller ens tänkt på, de kan ändå känna så. Hur har det varit under deras uppväxt, du verkar ju ha funnits i deras pappas liv ganska länge, de måste ha varit 7 och 10 år gamla när ni träffades. Var du orsak till att föräldrarna skildes? Är de avundsjuka på era barn och den uppväxt de har fått jämfört med den hans barn med skilda föräldrar fått?

Om det stör dig att ge till dem utan att få något tillbaka, så sluta med det. De kanske inte är intresserade av vad ni vill ge heller. För mig känns min pappas gåvor som ett sätt att köpa sig fri från det känslomässiga ansvaret han har för mig och som han har struntat i. Kanske din mans barn inte vill ha något av honom heller?

Ja, jag sitter bara och spånar här, vet ju inget om er bakgrund mer än det du skriver. Men du kanske ska tänka om det finns orsaker till deras beteende som förklarar. Eller strunta i dem och låt dem leva sina liv utan sin pappa.      

   

  

   
  

Det kan mycket väl vara så, jag vet inte. Min man har alltid försökt finnas där för dem. De bodde hos oss när de var små, men när de blev tonåringar så blev det mer sällan. Tycker bara så synd om min man då detta är väldigt jobbigt för honom, och mina barn som så gärna vill ha sina bröder nära. Men de vill inte verkar det som. De verkar iaf inte bry sig..

Jag får känslan att det ligger något smärtsamt där och gror i minnesbanken för dessa unga-vuxna-barn. Något som gör att de värjer sig och drar sig undan..... Men vad vet jag förstås inte.

Men det brukar för det mesta finnas en underliggande orsak till att barnen drar öronen åt sig och drar sig undan. Och jag är rädd att detta inte kommer ändra på sig förrän din man gör en riktigt ärlig självrannsakan och ser ärligt på var det gick fel någonstans.

Varför drar sig barnen undan och värjer sig? Jag tror inte att det bottnar i mammans skitsnack om pappan.....om det då inte ligger en sanning bakom skitsnacket förstås och att barnen vet att det mamman säger stämmer.....Men då är det inte mammans skitsnack som är orsaken....då är det orsaken till mammans skitsnack som är orsaken.....så vad är den orsaken? Och vad får isåfall barnen att så fullständigt ta mammas parti? Vet barnen att det ligger saning i mammans ord? Då är det det som är problemet...... 

En annan sak som gör att många unga vuxna barn värjer sig är skuldtrippar...... Pappa blir så ledsen när ni inte hör av er? Era syskon blir så ledsna när ni inte hör av er? Ni ringde aldrig på pappas födelsedag och han blev så besviken? Vi uppvaktar alltid er, men vi får inget tillbaka? osv osv......

Nu säger jag inte att mina frågor är orsaken.....jag menar enbart att ni-pappan behöver börja ställa er själva frågorna, för att på så sätt finna svaret.....genom att ärligt titta på er själva och er del och vad det egentligen är som hänt.....på så sätt kan ni kanske komma närmare kärnan och sedan börja göra förändringar i lugn takt, för att återknyta kontakten och vinna deras respekt igen. Om det är det ni önskar.......

Det var lite av mina tankar efter att ha läst vad du skrivit......              

Och det tror du inte vi gjort? Både en och hundra gånger. Varför ska det alltid vara pappans fel? Vi har aldrig sagt till dem att pappa blir ledsen för att de inte hör av sig, eller ger tillbaka nått. Vi har bara vart glada att de kommer. Min man har alltid gjort allt för sina barn, allt. Däremot är det isåfall mitt fel, då mamman hatar mig och det har barnen fått höra i alla år "åk till henne, men ni får inte med er nånting" "den slampan har tagit pappa ifrån oss" osv osv hon har tom hoppat på mig vid ett par tillfällen och hennes systrar fick ta bort henne. Alla vet att min man alltid gjort och gör sitt bästa, trots att hon alltid sagt att han övergav henne, han har aldrig pratat illa om henne, och hennes familj pratar med min man då de tycker om honom, de pratar även med mig. Det är bara mamman som vägrar komma över detta. Och jag kan förstå henne, och jag har erbjudit mig att hålla mig borta men barnen ville träffa mig. Men nu är de vuxna och jag tycker de kan tänka själva. Känns bara så hopplöst allting. Det är inte så lätt att gå emot sin mamma, men de är ju vuxna nu.

Han träffar barnen utan mod och våra barn och tex äter pizza, fiskar osv. De vill att vi ska följa med, barnen och jag men ibland får de ha ensamtid. Dock vill äldsta inte det längre. Eller jo, om pappa bjuder ut honom på öl.