Min man svek mig i FYRA (!) år!
Hur ska man beskriva något sådant här och samtidigt kunna förmedla alla dessa känslor...? Jag inser ju redan innan jag börjat att de flesta svar jag kommer få är "lämna honom". Ändå, jag måste få berätta min historia utifall att det kan leda mig framåt. Jag famlar blint i ett mörker just nu... För fem månader sedan kom min man in i vårt sovrum en tidig morgon. Han knäböjde vid sängkanten och sa att han hade något att berätta. Jag såg på honom. Jag stannade klockan. Ville inte höra mer. Visste då jag såg in i hans ögon att livet skulle förändras för all framtid... Och marken rämnade. Han brast i gråt och berättade om Henne. Och honom. Dem. Tillsammans. I nästan fyra års tid hade de haft sex. Sedan vårt barn var alldeles nyfött. Jag slutade andas där och då och har sedan den dagen kippat efter luft för att hålla mig uppe. Jag minns knappt de första månaderna efter, men viktigt att säga är att jag dag 1 beslutade mig för att inte ta något beslut förrän efter sex månader då jag insåg att jag var/skulle gå in i en chock och sorgebearbetning. Den första veckan handlade det bara om det fysiska. Jag frågade om allt. Hur, hur ofta, på vilket sätt, hur hon såg ut, vilka ställningar, klockslag, platser. Allt! Det gjorde inte så ont. Sexet kändes rätt så skit samma... Sveket är det tunga. Jag blev gravid med vårt barn på vår bröllopsresa. När vi gifte oss hade vi varit tillsammans i 5 år. Passionerat kan man väl lugnt beskriva vårt förhållande som. Obalanserat. Berg och dalbana i känslor... Kärlek kärlek kärlek och sedan dipparna. Bråken. Mest jag, jag har något slags behov av det, det är vad min själ känner till. Upp och ner i känslokarusellen. Mitt bagage. Vårt problem. Då jag träffade min man hade han själv ett bagage, såklart, det har vi ju alla. Han hade ett stort svart hål i sin själ. Jag fyllde hans hål bra, han behövde mig! Problemet var väl att jag egentligen behövde han ännu mer, men hade svårt att visa mig liten. Svag. Jag intog rollen som den starka... När jag sedan blev gravid blev detta obalanserade i vårt förhållande, det som skulle bli början till slutet; jag hamnade i en depression. Fick flashbacks till min tidigare graviditet med min dotters pappa. Det destruktiva förhållande som jag haft med den mannen trodde jag var bearbetat och klart. Så var det inte. När jag blev gravid kom plötsligt nya fruktansvärda minnen upp från tiden med honomsom gravid och som nybliven mamma... Jag hade inget motstånd. Jag blev så liten, behövde min fina, kärleksfulla man. Han fick panik. Han hade inga verktyg, visste inte hur han skulle vara stark, hur han skulle hjälpa. Jag var ju så stark?! Jag fick hjälp via mödrahälsovårds-psykologerna och kunde i slutet av åttonde månaden börja känna glädje inför det barn som skulle komma. Vårt fina kärleksbarn. Då var det försent. Vi hade tappat varandra... Jag var nog arg på honom för att han inte kunnat finnas för MIG när jag behövde honom. Han i sin tur hade blivit så förtvivlat besviken på mig för att jag "tagit vår vackra graviditet ifrån honom". Dessutom var han förmodligen arg på sig själv för att inte kunna finnas för mig... Här någonstans kom Hon in i bilden... Oskyldigt flörtande genom textande sms på mötena på jobbet, någon som förstod, som kunde uppmärksamma, bekräfta... Första gången de hade sex var vår bebis ungefär 3 veckor. Jag var lycklig. Vi var lyckliga. Trodde jag. De hade sex några gånger, smutsigt, snabbt och relativt känslolöst. Han påstår att det aldrig fanns någon förälskelse från hans sida. Bullshit! "Spänning" säger han. Same same but different säger jag! Han bestämde sig efter tredje gången för att avsluta det hela. Hon började hota med att avslöja, mer prat, mer bekräftelse, mer sex... Tiden gick ångesten gjorde att han "klyvde sin personlighet" säger psykologen... Jag är tveksam. Däremot är jag gift med jordens konflikträddaste man, därför förvånar det mig inte att det är just HAN som satt sig i detta helvete. Fega jäveln vågade inte avsluta... Han säger att det blev som två paralella verkligheter där sexet ed Henne blev en ångestdämpande handling. De hade sex ca 1-2 ggr i månaden. De flesta gångerna på jobbet, på en skitig toalett eller något förråd. Ett pR ggr hemma hos hennen på någon rast. Hon är gift och har barn. Hoten blev värre och värre. De sista åren blev hon förbannad om han hade gjort något med mig. Åkt på Spaeller haft nån mysig hotellvistelse nånstans. Hon blev förbannad på Honom och hotade med att berätta när han ville avsluta deras affär. Sedan skulle hon ta livet av sig om han avslutade... Hon var kär. Lite lätt besatt kan man säga. Han vågade inte krama mig i ett fönster i rädsla över att hon skulle stå utanför och se... Galen kvinna? Fortfarande finns så många luckor, så många frågor att få svar på. Kan man förlåta otrohet som pågått så här länge? Jag mår sämre och sämre för var dag som går... Kanske för att jag någonstans förväntar mig av mig själv att jag skall komma fram till nåt slags beslut... Men jag KAN inte. En del av mig VET att han älskar mig. En del av mig älskar honom så förtvivlat för att han är den vackra han är. Min kloka röst inuti förstår till viss del hur detta kunde börja, och att just jävla fega lilla stora starka han fastnade i den här skiten. Den största delen av mig är så förtvivlad trasig bara. Jag hatar och sörjer och förstår inte hur det någonsin skulle kunna fungera. Jag är ledsen för barnens skull. Jag är ledsen för min skull. Trodde att jag förtjänade att äntligen få vara trygg. För första gången i hela mitt jävla skitliv litade jag på en annan människa. Han svek mig. så in i helvete svek han också. Jag tänker att om jag skulle lämna kommer jag ändå aldrig bli hel. Jag tänker elaka tankar till mig själv att jag såklart inte är värd att älskas. Självklart skall jag ha någon som antingen då misshandlar mig, eller då man vaggats in i trygg förvissning om nu så inte var fallet, skall bli grundsviken... Herregud vilken lång text, ändå känner jag att jag inte fått med hälften av alla detaljer... Finns det någon som har erfarenhet av lång otrohet som fått det att funka? Jag behöver att vi går till psykolog. För att älta om jag skall kunna stänga dörren bakom. Vi har gått i familjerådgivning men hon hade inte någon god kunskap i detta, mer coacha de och det funkar inte nu. Jag kan inte prata om kommunikationsproblem innan jag fått svar på alla mina frågor kring hans svek först... Terapi-tips? Min an går hos en psykolog och jag har också haft en kontakt bör väl tilläggas... Orka?
