Ingen livslust

Hej!

Spontant kan jag verkligen säga att jag känner igen mig i det du berättar. Har du aldrig varit i kontakt med någon och sökt hjälp? För mig tog det ca tre år att hitta kraft att be om hjälpt samt att inse att jag behövde hjälp. Jag vet att det kan vara oerhört svårt att verkligen be om hjälp, speciellt när man mår dåligt. Men du måste göra det! Ju längre tiden går utan att du ber om hjälp, desto längre tid kommer det ta för dig att må bra. Det är en sak hur man framställer sig själv inför andra och en annan sak hur man egentligen mår inombords. Jag känner att jag ständigt håller en fasad uppe för att inte avslöja vem jag egentligen är och hur jag egentligen mår. Därför har jag nyligen sökt hjälp igen. Första steget är att ringa till vårdcentralen.

Förhoppningsvis kan du få rätt hjälp och därmed även så småningom inse att ditt liv inte alls är ett misslyckande och att du inte alls är ett stort skämt!

Pratade med en kurator vid ett tillfälle för ca 2 år sen på studenthälsan vid universitetet jag pluggade på då. Det var efter en ganska stor panikångestattack, men kände mig mest dum eftersom jag har så svårt att sätta ord på mina känslor så gick aldrig dit igen. Ingen i min omgivning vet men mina relationer påverkas eftersom jag ofta drar mig ur aktiviteter. Det jag har tagit tag i är jobbsökande vilket har resulterat i att jag nu har fått ett jobb, vilket i sig ger mig ångest. Känner mig onormal som inte kan hantera livet och dom krav och svårigheter som alla ställs inför. Hur var det för dig första gången du ringde till VC? Känns som att dom förväntar sig att man ska ange ett konkret fysiskt symtom när man ringer dit. Hur mkt berättar man? Vad fick du för typ av hjälp? Hoppas att du kan bli hjälpt igen, och tack för ditt svar. Känns skönt att inte vara ensam..