Normalt barn eller inte?

Låter lite som min 6 åring. Jag kan bli galen på hennes flum. Visst det tar inte flera timmar att klä sig men hon är seeeeg. Hon drömmer hela tiden. lallar runt och gör allt annat än det hon ska göra.

Kan bryta ihop totalt om hennes syrra säger att hon tycker sin tröja är finast tex. Småsaker helt enkelt. Jag är faktiskt orolig för hur hon ska klara skolan.

Dock är hon väldigt social och har lätt att hitta vänner men kan ha svårt att veta hur man ska bete sig ibland med andra barn så dom kan uppfatta henne som lite konstig.

Annars är hon också världens gulligaste. Och så snäll mot djur och kryp att man blir rörd. Aldrig att hon skulle krossa en myra eller fluga. Häromveckan hittade hon en liiiten larv på sin jacka. Den satt hon och höll i handen hela tunnelbaneresan hem. Och släppte den på en buske oskadd.

viceversa: Jag funderar om min son helt enkelt är omogen och att det kanske kommer en förbättring med åldern. Men helt klart är att han är lite "speciell" och inte fungerar riktigt som de flesta andra barn på gott och ont. Min son kan nog också uppfattas som lite märklig av vissa andra barn speciellt såna han inte fungerar med. Dock har han några riktiga "bästisar".

Haha våra ungar skulle kanske trivas tillsammans? Flum och flumigare liksom. Min sambo tror också Indra har "något" dock är det inget fel på intelligensen. Och hon har ett otroligt minne och lokalsinne(till skillnad från sin mor) haha

Jag tänker också att en del saker klaffar med vad man numera kallar autismspektrum. Alla delar behöver inte uppfyllas/stämma för att en diagnos ska vara aktuell. Är själv gift med en mycket social och "romantisk" man som har Asperger.    

Men är inte ett kriterium vid Asperger att man har svårt med inlevelse för hur andra känner sig? 

Ett av många. Man behöver inte uppfylla alla, dvs vara en klassisk stereotyp. 

Nej det är nog så. Kan ju vara så att min son har vissa drag av Asperger också, men inte "fullt ut". Han är också rätt rutinstyrd och har vissa fixa idéer som är jobbiga. Det fungerar bäst för honom om han vet innan vad som ska hända. Och just den här känsligheten för hur saker känns mot huden känns lite misstänkt som något inom autismspektrat. Han blev också hysterisk för några månader sedan då jag hade klippt mig och såg annorlunda ut. Han är också känslig för ljus (tycker det är jättejobbigt att vara ute i solen) och ljud (stökiga miljöer).

Hej

jag känner igen mig i dina problem, men min flicka har nu hunnit bli 11år och har just nu i dagarna fått en diagnos.
Jag fick precis som du höra att man inte ska utreda i onödan bla bla
hon är bara lite sen det kommer ska du se
men det kom inte
problemen skadade hennes självkänsla mycket mer än vad en utredning skulle ha gjort . Hon var anorlunda kämpade i skolan
lärarna sa ända till 3dje klass att hon är bara lite sen det kommer.... men som sagt det gjorde det inte

sedan blev hon kallad lat och okonsentrerad ointresserad av lärare som inte förstod, man sa om hon bara kunde försöka så skulle det bli sååå bra för hon är en inteligent tjej,,,kraven stegras fort i dagensskola 

jag önskar idag att jag krävt en utredning när hon var 6år för då hade hon fått hjälp på rätt sätt och vi föräldrar hade kunnat bemöta på ett bättre sätt.
så många gånger som jag blivit tossig på hennes dagdrömmeri och brist på förmåga att organisera
Nu när hon gått ut åk5 har vi fått svaret ADHD och ODD. ODD troligen pga felaktigt bemötande av föräldrar och skola.

tro mig detta vill du inte ha på ditt samvete KRÄV utredning NU

en utredning tar lång tid minst ett år oftast, för oss tog det 2år mkt väntetider inom BUP 

mvh                 http://adhd-mamman.bloggo.nu/

Min son har as o är 7 år.
Han kan till viss del förstå hur andra känner sig. Inte alltid o han har svårt att förstå varför andra blir tex arg/ledsna.

Bvc ger jag inte mycket för.
Jag märkte tidigt att min son var annorlunda. Pratade många gånger med bvc om detta.
Jag var bara en hispig första gångs mamma,fick jag höra.
Sista gången sa tanten till mig att jag skulle sluta leta fel.
När sonen var 4 år så sa dagispersonalen att jag de tyckte jag skulle ta kontakt med habiliteringen själv.
De såg ju/ märkte också sonens " avvikelser/problem".
Sagt o gjort.  Knappt 6 månader senare fick sonen sin diagnos.
Bvc tyckte detta var konstigt.
Det gjorde inte jag, då bvc missade ( struntade i ) att sonen behövde glasögon o behövde talhjälp.

Tar han ögonkontakt?
Det var det jag först la märke till att min son inte gjorde.

Ja jag tycker han tar ögonkontakt och han tycker också mycket om kroppskontakt. Hur är din son med detta?  Hur leker din son med kompisar? Min son har svårt med motoriken och han är väldigt klumpig och "drumlig". Har ingen koll på kroppen så han kan råka bli närgången mot kompisar utan att han är medveten om det. Han är däremot mycket omtänksam mot kompisar och hur de mår tycker jag. 

Min son tar aldrig ögonkontakt.Han tycker inte om att ha ögonkontakt o vill inte att man tittar på honom i ansiktet längre stunder.
Efter mycket å lång träning tittar han nu korta stunder på min näsa när han pratar med mig. Men då är det när jag har sagt till honom att göra så o då när det är något allvarlig/viktigt jag vill prata med honom om.

Kroppskontakt med andra tycker han inte om. Han kramar mig o sin pappa, men då i en del av en rutin.
Han kan ibland ha perioder då han blir jättekramsjuk,men då är det något som han funderar väldigt mycket på o inte kan visa eller tala om riktigt vad det gäller.
Då får man krama tillbaka o försöka forska vad det är han vill säga.
Men allt sker på hans villkor. Man måste släppa honom med en gång o det ska kramas på ett bestämt sätt.

I sånglekar kan han ha kort kroppskontakt med kompisar,men inte annars. Andra vuxna vill han inte bli rörd av.
Han leker mest o helst med flickor,eftersom de är lugnare(oftast) o för inte så mycket högt ljud.Han gillar inte höga ljud. Han vill ha kontroll över leken,gärna styra o ställa.
Han hanterar leken bäst efter sina regler. Han blir väldigt lätt ledsen, väldigt ledsen, när han inte förstår vad som händer o ska hända i leken.
Han tycker det är kul att titta på när pojkarna leker sina leker,men han vill helst inte vara med själv.

Omtänksam mot kompisar......inte så att han tröstar när någon blir ledsen eller förstår när någon blir arg på honom. Är någon sjuk eller har ont så är det fakta för honom, inget känslomässigt.
Däremot kan han förstå ........" tar jag den så blir h*n ledsen"........den får jag inte röra för den är inte min.

Klumpigheten som du beskriver tycker jag låter som den normala utvecklingen hos 6-7 åringar.
Läs om den o se om du känner igen de.

Klart de skall utreda, dock är BVC oftast väldigt okunniga ang diagnoser, vår BVC tant tex sa hela tiden att "ja men han är såå fin han har ingen diagnos", vilket ju sonen hade.

Överlag känns mycket igen från min son som har Autism, tex att bli disträ, att påklädning kan ta hur lång tid som helst eftersom han fastnar i annat. problem med olika kläder och sånt har han inte haft men många har det då de "känner" på ett annat sätt, en duschstråle kan göra ont, en insmörjning kan vara obehaglig, strumpor med söm fram kan göra ont, att klippa hår och naglar gör ont osv, saker som vi andra inte känner.

Att vara oempatiskt är inget specifikt för Autism, däremot att sätta sig in hur andra känner, många Autister utgår enbart från sig själv "det rinner tårar när jag är jätteledsen, nu är mamma jätteledsen för det rinner i hennes ögon och då vet jag hur jobbigt det är" (och då kan man tex ha hackat lök eller skrattat så man gråter), min son frågar ofta hur jag mår, tycker någon ser ledsen ut och reagerar på orättvisa, däremot har han svårt att förstå att jag också såg den filmen vi såg tillsammans och vet lika väl som han vad den handlade om.

Hade det varit mitt barn hade jag sett till att få det utrett, är det Autism så utreder man ofta det långt tidigare, ADHD däremot sätter man vanligtvis i skolåldern även om del får det tidigare.Om inte annat hade jag velat få det utrett för att jag själv som förälder kunnat hjälpa barnet på rätt sätt, det finns otroligt mycket man kan göra för att underlätta i vardagen, men tyvärr för att få den hjälpen behöver man oftast en diagnos på pappret.

Tack för alla svar. Det är bra att få lite olika synvinklar. Det är som sagt så att jag funderar mer/mindre över min son beroende på hur dagen har varit. Idag har varit en superbra dag så just nu är jag inte orolig. Men rätt som det är händer det saker som får mig att fundera.

Hej! Låter lite som en normal sexåring tycker jag. 6 årsålder brukar liknas med puburteten. Humörsvängningar är vanligt och de kan ha det jätte jobbigt med sig själva. Känsliga och gråter för det minsta lilla. men om din son behöver en resurs så undrar jag varför?. Han är nog lite för ung han för att diagnostiseras Och psykologer vill ofta vänta med att utreda till efyer 6 prsåldern är över med allt vad det innebär att vara 6 åring. Ta det lugn med honom och ge honom massor av trygghet och försök "släcka elden" istället föt att slänga pinnar på den, om du förstår vad jag menar. De är så osäkra och känsliga för allt många 6 åringar. Försök att inte göra så stor sak av det just nu. Om du misstänker autism så var noga med rutiner och tydlig struktur, det gör inget illa och är bra för alla barn. När började du få dessa misstankar? Vad har dagis sagt? Mvh/ Annelie