Symptom på er som är eller har varit deprimerade?

Energilös, svårt att ta mig för något, allt som vanligtvist är enkelt är väldigt svårt, ledsen och huvudet påminnr mest om en guldfisks dvs, noll minne och allt är nytt, väldigt frustrerande att inte kunna ens det enklaste syssslan, frågan osv.

Jag har som du dåligt minne. Kommer ihåg vissa saker, som att jag har varit utomlands men jag minns inte om jag hade kul eller tråkigt, om jag åt nån god mat, om det var varmt eller kallt. De flesta händelser kommer jag ihåg bara om jag blir aktivt påmind om det. Jag har svårt att ta itu med saker som städa, duscha, laga mat, är liksom handlingsförlamad. Tål inte minsta stress. Kan inte klara av att jobba då jag inte orkar med folk. Ingenting är riktigt viktigt. Minsta sak blir ett jättestort problem. Äter dagarna i ända, eller så äter jag ingenting på flera dagar. Overklighetskänslor. Kan inte uppskatta saker, sommaren bara glider förbi och jag har inte gjort något, knappt varit ute. Är inte alltid ledsen, men har en ständig molande ångest som ligger och trycker i bakgrunden. Gör absolut ingenting förutom att kolla på tv och kanske dricka kaffe och röka. Vill aldrig träffa någon. Ständiga fantasier om självmord och min begravning, vilka som kan tänkas komma och vad de har på sig, om de kommer gråta, vilka som kommer snacka skit, vilka som inte bryr sig osv....

Har själv fått redan på att jag lider av ångest och svårt depression. Kan knappt fatta att det stämmer.

Gick ju bara ner för att kolla om jag kunde få göra en ADHD utredning (något som borde ha gjorts för 15år sedan). Men mår som du.
Kommer inte ihåg saker som skedde för mer än 2 dagar sedan. Skulle glömma bort alla möten om jag inte skulle ha påminnelser. Skulle glömma bort att hämta barnen på dagis om jag inte hade larm för det.
Sjukt trött, har dock grova sömnproblem, knappt så att sömntabletter hjälper. Hade det inte varit för hunden så hade jag aldrig lämnat lägenheten.
Att göra färdigt något händer typ aldrig, det kan ligga halvfärdiga saker i månader innan det kastas eftersom jag aldrig kommer någonstans med det. Det förvånar mig att jag kan laga färdigt middagen.
Jag känner mig jämt irriterad, spelar ingen roll vad det är, litet eller stort. Jag kan explodera direkt.

Sen det du satt innanför parentes.. livet känns hopplöst, ser ingen framtid, skadar mig regelbundet, försökt ta livet av mig flera gånger. Hatar mig själv, min kropp.

Tack för era svar! Jag lider verkligen med er.

Vet er omgivning (till den grad ni har någon) om dessa symptom, att ni har svårt att komma ihåg saker, svårt att få saker gjorda, svårt att orka med människor?

För min omgivning (dvs sambo och närmaste vänner) vet att jag är deprimerad, men det känns inte som att de har någon aning om att depression innebär en massa andra saker än att bara vara ledsen... Fått höra att det bara är att söka hjälp (försökt sen januari men inte fått någon som helst hjälp alls hittills) så kommer jag bli glad, och sambon gnäller på saker som att jag har svårt att få undan post och papper, svårt att ringa samtal eller hålla kontakt med vänner. Det känns som att de tror att man bara är ledsen men allt annat är bra... Och det var väl den bilden jag hade också innan jag förstod att det inte var mig det var fel på, utan depressionen som gav mig dessa egenskaper...

Har ni sökt hjälp för detta? Har ni fått någon hjälp? Har det blivit bättre? Hur tänker ni kring detta, tror ni att ni kommer att kunna må bra så småningom eller har ni gett upp?

Håglöshet, svårt att minnas, gör flera olika saker samtidigt (dammsuger o kommer på tvätten, lägger munstycket för att hämta tvätten, kommer på att diskmaskinen ska tömmas etc), svårt att hålla mig till en uppgift tills den är klar, trött, irriterad, ledsen, svårt att hitta glädje, aptitlöshet som resulterat i stor viktnedgång, detta är bara en liten del av mina symtom, för just nu kommer jag inte ihåg fler.
Dödslängtan/dödsångesten ska vi inte tala om.

Har fått diagnosen djup depression, går på maxdos av antidepressiva som jag aldrig kommer sluta med, har lugnande tabletter, insomningstabletter och sömntabletter.

Min sambo, barnen och närmsta vänner vet allt och även vad mina tabletter är för, hur man kan minska min oro/ångest.
Min familj har "idiotförklarat" anhöriga till oss som varit deprimerade, därför har jag valt att inte säga något. 

samma symtom som TS, känner mig dessutom mindre värd än andra, vågar inte titta folk i ögonen, och det blev värre efter senaste förlossningen. Förut var jag iaf "bra" på att föda barn och amma, nu behövde jag igångsättning och min mjölk räcker inte till (4:e barnet, ammat över 5 år sammanlagt, aldrig haft problem tidigare). Ska gifta mig snart, började planera för 1,5 år sedan och nästan inget är klart m mindre än en månad kvar. Vågar inte/tar mig inte för att ringa, inget är klart...känner på mig att det blir total katastrof - så jag kommer bli retad av släkten för det. Vill bara att det ska vara klart... 
Har väl mer eller mindre gett upp. Mått dåligt sedan ätstörningarna på gymnasiet och är 34 nu...  

Apatisk. Slutar prata. Orkar inte leva. Ganska omöjligt att dölja.

Dom vet, men tror inte att dom förstår fullt ut.. speciellt vänner, kan lätt bli irriterade för att jag "aldrig" orkar umgås, att jag inte hör av mig, att jag inte är ett energi knippe när jag väl är där.
Sambon förstår nog bäst, men även han har svårt att förstå allt. 

Så glad att jag hittade den här tråden!

Mina vänner har länge försökt att få mig att inse att jag är på väg att gå in i väggen men det har alltid varit inför döva öron. Jag har hållt med i allt dom har sagt men inte haft den självinsikten att jag kunde vara deprimerad eller utmattad, tills idag. Idag kom min stora krasch och jag började läsa på internet om utmattning och depression och jag stämmer in på det mesta. Jag har ringt vårdcentralen idag och fått en tid näsa onsdag.

Mina symptom som jag inte längre kan blunda för:
-konstant trött
-konstant ont i huvudet
-hetsätande 
-kraftlöshet
-ångest
-dåligt minne, blandar ihop saker och glömmer bort
-totalt orkeslös, orkar knappt duscha eller lämna barnen på dagis
-sömnsvårigheter trots den extrema tröttheten

Jag har inte fått någon diagnos ännu, så jag inte har varit hos läkaren ännu. Jag har ett jätteproblem nu!!
 Har precis börjat på ett nytt jobb för en månad sedan ungefär och jag vågar inte berätta där hur det ligger till eftersom jag är ny! Jag har ringt och sjukanmält mig idag och imorgon men jag vågar inte berätta hela sanningen om varför. Jag jobbar som PA och känner att jag utsätter min brukare för fara när jag är så "borta" mentalt under mina pass. Hur mycket jag än anstränger mig så glömer jag och gör fel, vilket jag får skäll för och då naturligtvis blir ännu mer nervös och får ännu mer ångest, en riktigt ond cirkel mao.

(Förlåt för lite trådkapning TS)  
                   

(sj)

Du låter exakt som min man som fick exakt samma diagnos. Han fick citalopram och blev väldigt mycket bättre. Eftersom att hans tillstånd troligen är kroniskt så måste han alltid äta medicin. Har du fått hjälp.
Han har till 99 % säkerhet även adhd men har inte blivit utredd än.

Adhd och dep och ångest sitter ofta samman. Deppen och ångesten kommer av alla år av missförstånd, tankar på högvarv, känslan av att inte passa in osv osv

Sökt hjälp åtskilliga gånger, varit inlagd fem gånger, får mediciner, har tre psykologer, fan ingenting fungerar. Jag har gett upp. Väntar på att jag ska våga ta livet av mig, jag är jätterädd för att jag ska hamna i helvetet.

Jag tror att min pojkvän vet att jag är down and out men jag är faktiskt inte säker. Han säger dock att han gör saker för att underlätta som göra kaffe på morgonen och plocka ur diskmaskinen och ha fint i köket tills jag vaknar och sånt men det är väl för hans egen skull egentligen. Han vill inte prata om sånt här. Han vet att jag har bulimi men jag tror inte att han fattar vidden av det, jag kräks fem-tio ggr om dagen och han hör ibland men låtsas inte om det. Mina vänner vet väl lite men jag träffar aldrig någon. Mina föräldrar tror att allt är bra. Ingen vet nåt om symptomen förutom min pojkvän, det märks främst genom att jag blir stressad så jävla lätt för absolut ingenting. Handla är uteslutet om klockan är efter tolv, så mycket folk då.
Det värsta är när folk ifrågasätter varför jag inte vill/kan jobba, de tror också att det bara är att rycka upp sig och skärpa till sig och "sök hjälp så kommer du må mycket bättre" jo tjena...  

Håller med om det sista du skrev.
Nu när du fått hjälp (pratat lite, påbörjat basutredning och fått piller) så borde ju allt vara tipp topp. Ut och lev lixom.. Tycker inte att mina antidep hjälper ett skit, har nu fått en högra dos utskrivet. Sömntabletterna skulle jag lika gärna kunna skita i att ta för inte fan hjälper dom.. visst jag sover något djupare när jag väl somnat, men det är ju inte det jag vill ha hjälp med så jag är minst lika jävla trött iaf eftersom jag somnar 4-5 på natten/ morgonen ändå.

Min sambo säger att han förstår, att han kan tänka sig hur det kan vara.
Jag har varit sjukskriven sedan Augusti, precis börjat jobba.

Under hela min sjukskrivning har det aldrig varit ett ord om att jag inte gjort något, det har alltid varit ok, har jag däremot haft en (vad han tror) ganska ok dag har jag hunnit med massor, det är bara det att han ser inte sambandet med storstädning av hela huset, målade brädor till renoveringen och klippt gräsmatta (allt på samma dag) och oro/ångest jag inte kan hantera på annat sätt. 
Och nu känner jag dessutom att jag är på väg ner i en svacka igen, städningen börjar gå över styr igen... 
Det är först när jag tar en promenad på kvällen han fattar vad som varit igång under dagen.

Han kan visst hjälpa till med diskmaskinen, men det är väl också i princip allt.
Hoppas dock att det blir bättre nu när jag börjat jobba igen, vilket han sagt att det blir.
Jag kan liksom inte jobba 80% och samtidigt ta allt här hemma.
Visst, jag har en del ledig tid eftersom jag jobbar natt, men jag har ett sömnbehov utan dess like.
Vi har inga höga krav på varandra egentligen, vi accepterar att vi är trötta efter jobb, barnen är viktigare än annat, men när de somnat kan jag gå igång med rond 2, han ligger i soffan och tycker jag kan göra det samma.
Ingen tvätt, inget städ som behövs men ändå är jag igång och letar efter saker att göra...  

slutar äta
magsår
huvudvärk
svårt att koncentera mig
sömnlöshet 

Har under de två senaste åren haft två "riktiga" episoder av depression men har även periodvis pendlat in och ut i lättare depressioner.

Mina symptom under de värsta perioderna har varit:

-Känner ingen glädje inför något, allt är bara jämngrått
-Ser inget ljus i framtiden, ingen mening att försöka bli bättre
-Känner sig totalt misslyckad som människa, som genetiskt avfall
-Tycker att man gör omvärlden en tjänst när man håller sig undan
-Blir mer eller mindre handlingsförlamad
-Trög i tanken och svårt med koncentrationen
-En slags fysisk tyngd i armar och ben 
-Känner ångest inför sådant man vet att man måste göra och normalt kan göra utan problem (som att handla mat etc.)     
-Tror att andra ser hur patetisk man är, vill inte visa sig ute under dagtid
-Känner sig ful och äcklig

Den tredje punkten och de tre sista punkterna beskriver känslor som finns hos mig även i vanliga fall men de är normalt på en mycket lägre nivå, såpass att jag kan ignorera dem. När man blir deprimerad förstoras dock allt negativt upp till en nivå som ibland känns närmast ohanterbar.   
  
        

Känner igen en del av symtomen som du beskriver med, vissa finns "alltid" men är hanterbara, andra kommer först när depressionen är riktigt djup då jag även har tankar på ett liv efter detta, dock vågar jag inte göra något, för feg att misslyckas, vilket kulle få mig att må ännu sämre.