Är det vanligt att bli kallad Jävla kärring?

Hade det så också under ett par år efter att jag och min sambo precis flyttat ihop. Sambons son (då 13 år) hade mått väldigt dåligt när hans föräldrar skilde sig (det var mamman som ville skiljas och detta hände över ett år innan jag träffade min sambo, så jag var inte "skyldig") och det hängde kvar och jag blev delvis en syndabock.

Sambos son kallade mig en gång för "tjockistanten" - jag hade nog hellre blivit kallad "jävla kärring".  Försökte se till att sambon och hans son umgicks så mycket som möjligt och gjorde saker på egen hand (tex åka och fiska som sonen gillade mycket) de helger han var hos oss - för att sonen skulle få en bra kontakt med sin pappa. Det var ett par tuffa år för mig. Men sedan gick det över och idag har vi en jättebra kontakt, jag och min sambos son. Din sambos son börjar närma sig tonåren nu och då gör man uppror mot alla vuxna.

Att pojken närmar sig tonåren och gör uppror mot vuxenvärden betyder inte att det är okej med sådant fult språk och sådan respektlöshet. Och det är ynkligt av pappan att han inte står upp för dej i det läget.
Jag tycker du ska säja till både pojken och hans pappa att ett "kärringjävel" till så får han stanna hos sin mamma eller att pappan får utöva sitt umgänge med honom någon annanstans. Du måste sätta ner foten genast och visa att sådant beteende får konsekvenser. Jag vet att det inte är din sak att uppfostra pojken, men när inte hans pappa har förmågan så får du bli den som tar befälet.
Att bli kallad fula tillmälen är inget som någon ska behöva vänja sig vid och acceptera. 

När jag träffade sambon fanns det inga regler alls och när vi flyttade tillsammans gick jag inte med på att man tex hoppas i soffan, hoppa i våran säng, slänger kuddar på varandra (syskonen), mm mm... listan kan göras lång. Min sambo har alltid varit väldigt slapp i uppfostran så jag tog på mig rollen med att styra upp regler och det är det som är fel enligt sambons son. Han tycker jag bestämmer allt och då såklart allt negativt. 
    
Känner att jag börjar ge upp denna pojke och från någon månad tillbaka har jag slutat bry mig så nu är det sonen som fått  "övertaget" här hemma. 
Han kan aldrig ta ett nej och för husfridensskull så har jag gett med mig, för jag hatar allt tjafs. Idag tex när jag kom hem från jobbet efter ha jobbat natt så hade sambon sagt lite vagt att vi skulle iväg och bada. 
Jag som hade helt andra planer, skulle träffa en vän som är hemma i två dagar som jag inte träffat på länge ställde in  det för sambons son börja på att vi hade ju lovat honom och hans ssyster och åka och bada. Jag har helt enkelt gett upp, vet att det är fel men som sagt orkar inte allt tjafs och bråk längre. 

Jag tycker uppriktigt synd om pojkstackarn som aldrig har eller kommer få läta sig ta konsekvenser av sitt handlande och får allt han pekar på i princip. 
Han kommer få enorma problem när han blir stor i arbetslivet och får då upptäcka att alla inget går efter hans vilja. 

              

Ja, den grabben är det synd om. Men hur fungerar det med systern/syskon? Är det du som ensam måste stå för uppfostran där också? Är det gemensamt barn? Och hur ska den ena kunna lära sig hyfs om inte den andra behöver det?
Du har satt dig i en omöjlig situation genom att helt ge upp. Att låta en 11-åring regera och bestämma blir ohållbart i längden, och om du vill hålla ihop familjen måste du agera och det så kvickt som möjligt.
Gör klart för alla inblandade att du har fått nog.

Jag vill inte sitta här som nån besserwisser och få det att låta så himla enkelt, för jag vet att det är allt annat än enkelt, och jag har full förståelse för att du inte orkar dra detta lass ensam. Finns det ingen möjlighet att få pappan att förstå vad hans eftergivenhet gör med hela er familj?    

Oj katter på tangentbordet... Skulle skriva varken  barnets mamma eller min sambo har krav eller konsekvenser av lögner, brutna regler, skolk osv. Han kommer undan med allt.

Barn provocerar och det ger ju tydligen effekt eftersom att sambon inte reagerar. Jag hade gått i taket över att sambon d.v.s. pappan inte reagerar. Det hade jag sett som ett större problem än Jävla kärring.