Skilsmässa - vilken ålder på barn känsligast?

Ja 13 är en känslig ålder men skulle du verkligen klara av att stanna i ditt äktenskap i ett par år till när du som du säger håller på att falla för någon rejält? Kanske bättre att skilja sig men se till att dottern får mycket stöd och får bearbeta det på ett bra sätt?

Om ni båda två är överens med att skilja på er så kanske ni båda kan hjälpa dottern med skilsmässan.

En sak som jag tror hjälper mycket är att prata gott om den andra föräldern till dottern.

Att ni fortfarande kan umgås, kanske komma överens om att lära kunna varandras nya partners och visa att ni fortfarande respekterar varandra.

En viktig del av det jag skrev för att det ska funka är att avslutet blir bra. Att ni avslutar utan svek och otrohet.

Så har vi det i vår familj. Vi har traditioner och umgås ihop med våra nya partners. Och vi tycker fortfarande om varandra men är inte kära eller vill ha tillbaka varandra.

Vi säger till våra barn att de ha fantastisk föräldrar och bonusföräldrar. Det tror jag är det bästa för barnen.

När ni pratar om skilsmässan med varandra, ta upp ämnet nya partners.

För det kan vara jobbigt med en separation hur rätt det än är. Men det jobbigaste för många är nog när det kommer in nya partners i bilden.
Prata med varandra om den situationen så att ni har förståelse för varandras sårade känslor när det blir så.

Jag var 16 när min mamma lämnade pappa.. Tog mig ungefär 6 år att förlåta henne, men höll god min så bra jag kunde.

Vad är det som gör saken värst för barnet vid skilsmässa och hur kan man göra detta bättre? Som det är nu kommer min dotter gå i skolan i stan och min fru vill också flytta dit. Jag vill vara kvar på vår gård på landet. Så det blir ett avstånd mellan oss på cirka 1 timmes pendlingsväg.

Det som du "orolig" skrev var ju bra.

Vad är det som skadar barnet mest.

Då tänker jag så här..
När du och mamman sårar varandra så sårar ni även barnet.
Alla känslor såsom ensamhet och alla sårade känslor snappar barnet upp och känner.

Så ta hand om varandra genom separationen. Förstå varandras känslor och hjälp varandra genom det. För så hjälper ni barnen.

Om ni vet att ni båda vill separera är det ju lättare, annars så är det ju svårt.
Me tillåt barnet att älska den andra föräldern utan skuldkänslor.
Senare i processen så ska ni tillåta barnet att äska era nya partners utan skuldkänslor.

En utopi kanske men det funkar för oss. Det hade aldrig funkat om det hade varit otrohet eller annat svek inblandat.

Jag är själv skilsmässobarn. Innan skilsmässan mådde jag som sämst. Ser att det är samma sak som upprepar sig med mina egna barn då jag skilt mig. När jag fortfarande var gift, när vi var ett sk lyckligt gift par visade barnen signaler att inte må så bra. (Självmordstankar, låga, deppiga) Nu är det en bättre situation när de kan ta ställning till att det inte har fungerat. De får full uppmärksamhet av varje förälder när vi får göra som vi själva vill ha det. 

Jag älskar en gift man som inte vill skiljas pga av barnen. Nu mår hans ena barn så pass dåligt att han behöver stöd från psykologer. Tur på sätt och vis att det inträffar utan jag funnits med i bilden, eller att skilsmässa förts på tal. 

Jag vet hur död relationen är med mamman. Tror inte att de är snälla mot varandra utan undviker varandra, har ett känslolöst förhållande till varandra. Det påverkar barnen.

Jag minns att båda mina föräldrars bråk var så mycket värre än när de hade tagit ansvar och tagit tag i den fruktansvärt dåliga stämning de spred bland oss barn. Vi gick på spänn hela tiden. När de äntligen skilde sig blev det jobbigt ett tag, men sen blev det lättare. 

Men det här med att introducera en ny för snabbt upplevde jag som jobbigt. Det hade varit bättre att få ha en förälder i taget ett tag.  

När föräldrar sårar varandra sårar man barnen. Så klokt sagt!