Min mamma beter sig respektlöst

Trist attityd. Om jag var du hade jag antingen dragit ner rejält på kontakten, men antagligen hellre försökt prata med henne om hur du känner.

Ja det är en väldigt trist attityd som hon kör med delvis. Ena stunden är allt lugnt och andra stunden vänder det. Utan förvarning. 

Suck.

Tycker hon borde inse att jag är vuxen. Att jag sköter migsjälv.

Jo drar ner på kontakten själv gör jag ju, det är ju för barnens skull vi besöker henne en del. För att barnen vill.

Att ha en vuxen pratstund med henne går inte då hon redan har förbestämda tankar om det mesta och annars sätter sig emot allt jag säger bara för att.. ja men det är verkligen trist.

Börjat svara med okey, så kan man också se det. Så kan man tycka. Ja där tycker vi olika. Orkar inte lägga ner energi längre på att försöka vara tillags. Jag har accepterat att jag inte behöver tycka som hon och att de jag anser rätt står jag för. 

Läst mycket i mitt kompetenta barn och insett att min uppväxt präglats mycket av att hennes humör styrt över hur jag mått.
Har jag gjort något hon ogillat så har det visats genom sura miner. Har hon ogillat något jag gjort, sagt eller tycker. Sura miner. Har min pappa flytt fältet, ja då är det mig allt surt gick ut över..

Aldrig något mamma-dotter prat. Inget försök att lära känna mig, vara min mamma på personlig nivå.. Få höra att man duger eller gjort något bra.

Själv lyssnar jag på mina barn och är noga med att poängtera att barnen kan ha minst lika mycket rätt som vuxna och att vuxna kan göra/tycka fel. Sen att våga säga förlåt om man som vuxen gjort fel. Att man vågar visa att ingen är felfri. Inte ens mamma. Sen såklart berömma dom och se dom, likaså vara rättvis i behandlingen av syskonen. 

en är inte syndabock, en är inte snäll jämt, en är aldrig felfri. Alla gör vi så gott vi kan och man får ju hjälpa dom på vägen att förstå, utvecklas och behandla varandra bra.