Längtar efter ett till barn men hur är det?

Nu är jag rätt långt från att vara 23 , men svarar ändå. Ja, det är jobbigare med två små barn än ett. Och ja, SJÄLVKLART har man tid för sitt första barn även om man får fler . Vi har 16 månader mellan våra första två pojkar. Periodvis urjobbigt, men det har varit fantastisk att få följa deras anknytningsprocess. Idag är de 4 respektive 5 år och är varandras stora trygghet i livet. De är supertajta.

Nu har vi även en tredje pojke på en vecka. Jättespännande att ha lite längre åldersskillnad och få ett helt annat syskonskap. Mina första är ju så stora nu att de verkligen blir storebröder. De är så kärleksfulla, försiktiga och hänsynstagande så man blir tårögd. En stoltare pojke än min tidigare yngsta, som sitter med sin nya lillebror i famnen får man leta efter .

Ett barn är fantastiskt, fler är bara ännu bättre och syskonskap slår verkligen allt. Du är ju så ung TS. Du har all tid i världen .

Jag fick mitt första vid 18 och andra i november vid 24 års ålder. Nu har jag så pass långt i mellan mina så det har gått otroligt smidigt. Storasyster älskar allt som har med lillebror att göra.. Och hon förstår på ett annat sätt att mamma och pappa inte har all tid för henne längre.

Jag år gravid igen, minsta år 8 månader. Hoppas att det kommer gå bra med ett tredje barn och så tätt.. Theo kommer säkert behöva bli stor i för tid. Men då har han ist stora syster som kan "passa upp" på honom lite mer nästa lilla kommer.
Men tufft blir det nog.

Varför det?

Vet att det ofta kommer upp när man har tätt mellan barnen men jag förstår det inte riktigt. Det beror enbart på hur man som föräldrar väljer att göra. 

Jag kan tyvärr inte bära tre barn som gråter, ammar man sitter man lire låst. Osv. Jag försöker ge mina två barn lika mycket uppmärksamhet och tid för båda och var för sig.
Isabella växte väldigt mycket när Theo kom, då hon alltid fått all våran uppmärksamhet, och rent naturligt funkar det inte så när man får en liten som är beroende av en..

Vi har 12 månader mellan våra pojkar, de är idag 19 månader och 7 månader. Visst är det jobbigt, allt blir ju dubbelt upp och de är för små att kunna sätta sig ner och prata med och säga "snart är det din tur". Det är liksom allt eller inget som gäller.

Men självklart pratar vi massor med storebror. Vi har från dag 1 då lillebror kom varit så noga med att storebror ska vara delaktig, inte känna sig utanför, få vara med och framför allt så ska han fortfarande få känna sig liten hos oss. Man får inte glömma att även om det kommer en ny familjemedlem så är den större inte äldre än vad den är!! Han är också våran "lille kille" om än storebror! :)

.

Just det där som får mig att bli glad när du skriver om syskonkärleken till varandra  Jag är så oroad över att min dotter ska känna sig åtsidosatt när ett syskon kommer... jag vill att mina båda barn ska få det dom behöver. Du kanske förstår min oro?  Men barn är ju så underbart! och den där känslan när man bärt sitt barn i magen och får vara med om att den där efterlängtade varelsen kommer ut. Det slår allt! som du skriver har jag tack och lov tid på mig. Får jag fråga hur gammal du är och hur gammal du var när du fick ditt första barn?

Men din äldsta kommer ju att vara i skolåldern och kanske inte riktigt i samma behov av att bli just buren när hon är ledsen? Jag har 16 månader mellan mina första så jag vet att man ammar mycket, men man behöver ju inte göra ett litet småsyskon äldre än vad det är för den skull. Vi sjalar och då har man armarna fria för att göra saker med andra barn....även bära dem när de är ledsna. Jag har även tandemburit en hel del - en på mage och en på ryggen. Går jättefint. Vi fortsatte att samsova med båda. Inomhus bodde vi på en stor madrass på golvet där jag lätt kunde leka och läasa och gosa med storebror och samtidigt amma eller bara ha lillebror liggandes bredvid. Man kan ju låta ett litet barn få vara just sin ålder och inte kräva mer av honom/henne för att han/hon har fått ett småsyskon. Att just få all uppmärksamhet från sina föräldrar handlar inte om att få vara liten utan enbart om att vara första barnet . Inget småsyskon har erfarenheten av att få all sina föräldrars uppmärksamhet. Det är enbart förunnat första barnet.  

Ja det är just det där som oroar mig mest. Min dotter är ju van att ha mig och sin pappa dygnet runt! vi har som sagt nästan aldrig lämnat bort henne och hon hänger med oss på allt. Vi sover tillsammans ja allt det där så jag blir orolig att hon ska den dagen hon blir syster känna sig åt sidan och bli svartsjuk kanske. Då tänker jag att det kanske är lättare när första barnet är så pass stort så hon förstår och kanske vill vara med och ta hand om sitt syskon. Många tankar snurrar omkring  det är så stort beslut när det gäller ett liv.

Just det där som gör mig orolig när man inte har tid  jag tänker som så att jag vill att Alva ska få vara barn så länge det bara går. Men just det där att vara flera syskon tror jag blir himla kul för barnen sen och just att dom har tätt imellan. Jag önskar att jag hade många syskon och en större familj.

Skillnaden när man skaffar en till rätt snabbt är också att det efter ett tag blir så naturligt. Storebror vet numera inget annat, han minns ju inte så mkt från att han var ett par månader bara själv. Men visst är det svartsjuka emellanåt, men där får man ju som förälder kliva fram och prata prata prata. Visa, mysa, förklara. Om och om igen. För tänk så tajta de kommer bli (ja förhoppningsvis). Vad roligt de kommer ha! Och storebror tycker jättemycket om sin lillebror även om det kryper i honom i land när lillebror vill ha någon av hans leksaker... ;)

Jag har 4.5 år till min lillebror. Fanns gott om "fajter" oss emellan också! :)

Jag tror att det är något som alla föräldrar funderar över när de väntar eller funderar över en tvåa. Man är ju så van vid att ha ett barn att överösa all sin kärlek och uppmärksamhet på. Kan man verkligen älska någon lika mycket och kommer första barnet att känna sig åsidosatt etc etc? Jag kände så när vi väntade tvåan, inte nu med trean för nu har jag erfarenheten av syskon. Det kommer perioder med konflikter, avundsjuka etc och man kan känna att man inte räcker till som förälder (det tror jag alla med mer än ett barn känner ibland) men ett syskon är den största gåva man kan ge sitt/sina barn. Visst har vi haft konflikter men det är ju också sådant de lärt sig enormt mycket av - att dela, att samsas, att ta hänsyn till varandra. Det är ju inga små livserfarenheter. Och att alltid ha någon där. Se sina barn hjälpa varandra, krama om den andre när den är ledsen etc.  

Jag var 32 år när jag fick mitt första barn. Nu är jag 37 och större blir inte vår familj . 

Men att få vara barn handlar ju inte om att alltid få all sina föräldrars uppmärksamhet. I så fall skulle inga småsyskon någonsin få vara barn. Och även ensambarn kommer att få erfara att dela sina föräldrars uppmärksamhet så småningom....de börjar jobba (oftast).Men det är ju inget ni måste sluta med. Vi sover för tillfället med 3 barn . Vi har ett sänghav som är 390-brett. Vi har helt enkelt breddat vår dubbelsäng med vanliga sängar efter behov. Vår äldsta hade barnvakt första gången när lillebror föddes (gick jättebra, han var då 16 månader), vår andra första gången när han var 2,5 år.......kommer inte att lämna minstingen heller tidigt. Sova borta får de själva bestämma när de vill göra första gången på egen hand. 

Det viktiga är väl att man som föräldrar skaffar barn när man känner sig redo och orkar. DÅ är det rätt med barn. Vi hade aldrig orkat med tre täta barn. Nu kändes däremot jättebra på alla sätt och vis . Alla åldersskillnader har sina för- och nackdelar. Med facit i hand hade jag nog hellre skjutit mig själv i foten än fått en nyfödd när min andra son var sådär 3 år . Med äldsta sonen hade det gått jättefint när han var 3.