• Anonym (morsan)

    Intensiv 1,5-åring?

    Jag är ensamstående mamma till två barn, en 7-åring och en på snart 1,5 år, de är av samma kön. Båda är förstås helt underbara, men minstingen är så otroligt intensiv att jag blir fundersam.


    Mitt första barn var inte extremt lugnt på något sätt som bebis- hen busade, klättrade, bråkade , testade osv. som de flesta barn men nu när tvåan kommit så undrar jag om ettan ändå kanske var en ängel och jag bara inbillat mig att ”alla” barn är som hen var. För det är sån skillnad nu när jag jämför med tvåan. Vet att alla barn är individer och man ska inte jämföra men jag blir så fundersam, och vill gärna höra om era erfarenheter!


     


    Redan som nyfödd hade minstingen stark vilja och var tydlig med sina behov. Det kändes nästan som att hen bara var bebis i ett par veckor, för hen var så bestämd och otålig och ville direkt till nästa steg i utvecklingen. Så fort hen hade lärt sig nåt nytt (rulla runt, åla, sitta osv.) ville hen lära sig nästa grej. Hen var tidig med allt fysiskt (gick tex vid 7 månader) och verkade (eller snarare verkar för det är fortfarande så) så frustrerad när hen inte kunde allt direkt.


     


    Hen var inte direkt svårtröstad som bebis (så länge bröstet fanns tillgängligt var det lugnt), men däremot extremt högljudd. Det kom aldrig nåt litet knorrande först när hen var hungrig eller missnöjd, utan det var vrål direkt. JA, alla bebisar skriker ju men detta barns skrik chockade precis alla som hörde det. I föräldragruppen satt både mammor och bvc-sköterska med hakorna i golvet. Men tack och lov blev hen lugn direkt när hen fick amma.


     


    Och det här högljudda har fortsatt, hen skriker av frustration när hen inte kan något snabbt nog, när vi inte förstår vad hen menat, hen skriker av glädje, ilska, trötthet... Jag har hela tiden tänkt att så fort språket börjar komma igång så minskar säkert skriken, när hen känner att hen kan kommunicera på andra sätt. Men det har inte blivit så. Numera kan hen jättemånga ord, kan med både ord och rörelser göra sig förstådd jättebra, förstår nästan allt vi säger och följer direktiv (typ ”kan du slänga blöjan i soporna”) utan några som helst problem. Ändå skriker hen MYCKET. När jag inte kommer snabbt nog (vilket innebär direkt), när jag måste göra något annat en stund (hjälpa syskonet med läxan, diska osv), när hen inte är nöjd med det vi gör för tillfället, när hen är trött, när hen inte får som hen vill. Och skriken är alltså som inget annat jag nånsin hört. Det är högljudda, arga ILLVRÅL. Jag skojar inte, ALLA som träffar oss blir chockade över dessa skrik! Och det är OMEDELBAR reaktion från mig som behövs, det går inte att avleda på något sätt. Jag tror inte alls på att man ska låta barn skrika, men när jag nån gång inte har kunnat komma direkt, har barnet redan hunnit bli så hysterisk att det tar låååång tid att få hen lugn. Och nu pratar vi inte långa stunder hen får vänta utan kanske max en minut.


     


    De senaste månaderna (från kanske 10 månaders ålder) har hen dessutom fått många riktiga raseriutbrott som jag inte riktigt förstår mig på. Tex blev hen vansinnig på några klossar som hen lekte med i soffan, hen försökte lägga dem på nåt särskilt vis i handen men lyckades inte och blev då helt tokig. Jag förstod inte hur hen ville ha det men försökte hjälpa hen, men det gick inte och det slutade med skrik, tårar och panik.


     


    Eller ett annat exempel kan vara att hen äter ett kex, kexet är slut och hen börjar då skrika. Jag tar fram ett nytt kex (detta tar alltså 5 sekunder) men då är hen redan så arg och upprörd att det knappt går att lugna hen. Hen skriker ibland tills hen börjar hulka och nästan kräks, blir alldeles svettig och flera gånger har hen somnat av utmattning efteråt.


     


    Andra saker hen gör är att gå fram till andra barn och knuffa dem eller dra omkull dem. Jag springer ju efter och stoppar men nån gång har jag inte hunnit. Det verkar vara i glädje hen gör detta, men barnen blir ju ledsna och rädda för hen. Hen börjar förskolan i augusti och jag tänker att det kanske blir bättre då men är samtidigt rädd för att det ska sitta kvar och då bli ett problem i barngruppen.


     


    Märker nu hur långt detta blev, men hen är intensiv på många andra områden också. Och jag känner att det är svårt att alltid behöva ha stenkoll på hen, att alltid vara redo att möta hens behov på 5 sekunder. Jag känner också oro över att detta kan bero på att det var en väldigt dramatisk separation från barnens pappa, med mycket skrik, tårar och rädsla. Jättetramsigt, jag vet, men jag tänker att det har påverkat hen på något sätt. Eller att det är något annat som spökar.


     


    Men kanske överdriver jag? Var/är era små barn så här också? Verkar mitt barn väldigt intensivt eller är det kanske som jag överdriver/inbillar mig?

  • Svar på tråden Intensiv 1,5-åring?
  • Anonym (normalt)

     Det låter som om ditt barn bara är ett intensivt barn med egen vilja! Och barn är olika, du har fått två väldigt olika barn helt enkelt!
     Har också barn med enormt stor vilja, och det är påfrestande, men inte så mycket att göra åt! 

  • Anonym (morsan)
    Anonym (normalt) skrev 2013-06-30 22:40:38 följande:
     Det låter som om ditt barn bara är ett intensivt barn med egen vilja! Och barn är olika, du har fått två väldigt olika barn helt enkelt!

     Har också barn med enormt stor vilja, och det är påfrestande, men inte så mycket att göra åt! 



    Tack för ditt svar! Ja det är kanske bara så att minstingen har väldigt stark vilja. Hen är ju världens goaste unge, men jag känner mig rätt slutkörd. Blev det lättare för er vid förskolestart?
  • Sous

    Jag är inte i samma situation, men jag vet att vänner med liknande problem har varit mycket hjälpta av avslappningsövningar och massage. Om inte annat hjälper det säkert dig att öva lite djupandning så att du inte blir så stressad av vrålen Glad

    Deras barn har iofs varit ett par år äldre, och jag tycker inte att ditt barns beteende låter onormalt på något sätt för en snart ettochetthalvt-åring. Många barn är lätt frustrerade och får utbrott innan språket kommer igång ordentligt och de lär sig hantera sina känslostormar.

    Du skulle ju dock kunna försöka jobba med nedvarvning, som jag skrev, om det verkar som att utbrotten blir fler när barnet är uppstressat. Försök hålla blodsockret på en jämn nivå också. Du måste också försöka sluta känna skuld över separationen, för det är ingen betjänt av, och fokusera på stunden här och nu. Sluta också känna dig pressad att uppfylla barnets alla önskningar på ett par sekunder för att avvärja utbrott, du blir bara stressad och det smittar av sig på barnet, intala dig själv att du gör så gott du kan och att det trots allt inte är hela världen om det blir en härdsmälta eller två.

    Jag tycker att det hjälper att andas djupt och säga: "Oj då. Det där blev inte alls som du ville. Vad jobbigt det är att vara liten och vilja så mycket." Det sätter situationen i perspektiv och man kommer bort från känslan att "gud vad jobbig han/hon är, varför måste han/hon alltid hålla på så här, jag blir tokig"

Svar på tråden Intensiv 1,5-åring?