Lämnare huvudet under armen?

Jag har aldrig sett det så. Dock så kan man förändras drastiskt OM man länge varit väldigt olycklig i förhållandet. Går man länge och anpassar sig , gör saker man inte vill och försöker älska någon som man inte älskar så kan man få en enorm frihetskänsla och lycka när man äntligen är fri. Då ändrar man sitt beteende och blir snabbt den man egentligen ville vara.

Ett annat perspektiv är att den som blivit lämnad är så sårad och ledsen så man tolkar saker konstigt. Har hört många som blivit lämnande men som fortfarande analyserar och spionerar på exet liv. Kommentarer man hört är :"Eller hur är han helt annorlunda?! visst är han det??" eller "Han är så olycklig tycker du inte det?? eller hur!!??" " Han fattar inte vad han förlorar, han ångrar sig eller hur?? eller hur??" 
När vänner som blivit lämnade ältar såna saker så bara nickar jag och försöker stötta. Jag veta att det bara är en fas. Personen är ledsen över att denne inte dög och försöker hitta orsaker. 

Det bästa är väl att INTE LÄGGA SIG I SITT EX LIV! Det finns ju en anledning till att exet lämnade.. personen ville ju inte längre ha dig i sitt liv.    

Jag kan tycka att det gäller både den som lämnar och den som blir lämnad. Finns massor av normala människor som blir som förbytta den dagen deras partner vill skiljas.

jag tycker det vore märkligare om man INTE förändrades! Det är en stor omvälvande händelse man genomgår, på olika sätt. Tror nog att alla brottas med sig själv och sitt känsloliv och givetvis kan detta leda till förändringar. 
Om man nu skils åt och man inte har träffat nån ny så kanske det inte syns lika tydligt men de inre förändringarna sker ändå, det är jag helt övertygad om. 

Jag ser på mig själv ca ett år efter en separation att jag gör lite nya saker nu. Saker jag kanske alltid velat göra men inte tagit tag i. Tror det är likadant för mitt ex faktiskt.  När man blir ensam blir man "tvingad" att ta sig ut på ett annat sätt, annars blir man sittande ensam hemma och vill man inte det, tja, då måste man ta tag i saker själv. 

I och för sig är inte jag lämnare, men jag såg det hända. Samma man som sa "jag ändrar mig minnsann aldrig", tar mycket större ansvar för sitt barn och sitt hushåll. Om det beror på att han verkligen förändrats till det bättre eller om hans nya är så pådrivande - och som han accepterar, det vet jag inte. Det här är samma person som satte som villkor att vi skulle skaffa oss en au pair innan vi började med bebisverkstad, för att han vill slippa ta hand om barnet, säger att barnets behov är nu högsta prioritet för honom... När han flyttade (lämnade) på vilket sätt vad det barnets bästa? Jag ville lösa våra problem, kämpade länge med det - utan honom, för han ville inte. Mannen är förbytt till det bättre, och jag är glad för det. Nu vill jag flytta, med barnet till ett annat område (lite längre bort) forfarande i samma kommun, det blir genast problematiskt eftersom då måste barnet "pendla". Jag vill faktiskt att vi blir jämlika för en gångs skull och samma principer som gäller för honom ska gälla för mig också!

Har ändrat mig själv. Ex maken har definitivt ändrat sig och förstärkt redan sidor jag verkligen tyckt illa om tidigare. Är självisk, tänker inte på barnen, känns riktigt förjävligt faktiskt. Att jag så från avgrunden kunde hitta dessa känslor till förändrat beteende. Men jag hoppas jag blir botad snart. Inte kul! 

Bra skrivet av samtliga!

Var intressant att höra båda sidorna.

Mig skrämmer det att någon man tror eller rättare trodde sig känna kan från en dag till en annan bara flippa på sin personlighet, man blir tveklöst att fundera på vem eller vad det man levt med och var den personen verkligen sig själv.

Svårt att vara opartisk när man tittar på sig själv men tycker mig inte märka att jag skulle vara så långt från den jag var för decennier sedan, små saker och sätt att se är nog vinklade lite men vad jag tycker är rätt och fel håller sig.

Mitt ex tyckte att jag blev som förbytt när jag lämnat honom. När vi levde ihop så trodde alla att det var jag som bestämde allt och styrde över familjen, även jag trodde det länge (och exet tror fortfarande att det var så). Visst var det jag som uttalade beslutet, men bakom kulisserna så hade jag hela tiden ett öga på exets ansiktsuttryck. Om han såg glad ut så visste jag att det var som han ville men om han såg ledsen ut så ändrade jag snabbt beslutet tills han såg glad ut. Han vägrade alltså ta beslut själv och överlät dem alltid till mig (smart sätt att slippa ansvar) men det var hans ansiktsuttryck som egentligen styrde familjen.

Efter skilsmässan så struntade jag i att följa hans ansiktsuttryck utan tog besluten utifrån vad jag själv tyckte var bäst. Det stackars exet visste varken ut eller in, plötsligt kunde han inte styra över mina beslut längre men vågade fortfarande inte ta egna beslut. Självklart tyckte han att jag var som förbytt!

Jag har ändrat mig till det sämre nu. Tidigare var jag glad, positiv, stark, hoppfull. 
Nu är jag tungsint, tjatig, gnällig, introvert, missunsam, vill dö, blå, sörjer. Ingen energi alls. Men det tog några månader att hamna här.

Hoppas jag kan hitta tillbaka till mig själv igen.

Mitt ex har gått vidare. Men han är oansvarsfull precis som tidigare, han inte erbjuder struktur. Far hit och dit på egna aktiviteter och saker. Han gör precis som innan. Barnen behöver honom, men han är inte där.