Hur hittade ni tillbaka till varandra efter småbarnstiden?

Alltså ge inte upp det du var innan. Man kan göra båda delarna om man bara vill. Se till att kommunicera med din partner och TA DIG DEN TID DU VILL HA OCH BEHÖVER!

Jag och min man kom aldrig bort från varandra. Vi har sett till att vara där för varandra och för oss själva hela tiden. Vår dotter är i dag 10 år gammal och mina barn sedan ett tidigare förhållande är 21 och 18 år. INGET har fått påverka vårt förhållande. Vi har sett till att det inte blivit så. Vi bråkar inte och vi träter inte utan vi diskuterar sake o ting innan det blir nåt stort av det.

tTor att en stor anledning till att du är less och bitter är att du gav upp allt med ditt eget liv och satte dina behov sist. Sedan kan jag inte låta bli att undra varför du låter din partner leva som innan och varför du inte lämnar över ansvaret till honom och tar tillbaka ditt liv och ger dig egentid tex...?

Fullständigt offtopic.. men jag har länge funderat över en sak och du verkar vara rätt person att fråga:

Vi har inga barn ännu.. min sambo vill gärna ha men jag är livrädd för att fastna där du sitter. Vi har världens bästa förhållande idag och ett underbart liv tillsammans. Min man är aktiv hela dagarna och gör massor med saker för mig och hemmet.. aldrig att han sitter vid datorn/tv om gräset är långt eller det finns något annat att göra.

Så jag undrar : Hade din man soffpotatistendenser innan ni fick barn?  

Blev ert förhållande mkt sämre när ni fick barn? 

Vad är ditt tips till mig som ännu inte sitter där du sitter?

Är det värt att riskera mitt underbara liv och fullständigt perfekta förhållande bara för att få ha ett barn?     

Tappar man bort varandra under småbarns tiden?

Tricket är väl att prata med varandra, ta sig tid även dom små stunderna ska betyda något. Sen är det ju viktigt att man inte ger upp det man var innan, jag vet att det är lätt att bli en soffpotatis på kvällarna ist för att göra något av det man gjorde innan.
Inget är ju jobbigare än vad man gör det till. 

Ni har helt rätt ni som säger att man inte borde ge upp allt det man var innan!
Men hur kan man göra för att behålla den biten? Barn tar ju upp ens vakna tid i stort sett och tiden utöver det är så liten om man inte orkar vara uppe hela nätterna. Hur gjorde/gör ni för att hålla kvar det där?
Och vad gjorde ni när ni hade egentid? 

Det känns också som att om jag ber min partner om egentid eller liknande så är jag orättvis istället eftersom han jobbar och jag är mammaledig.

Det jag menar med att han fortsätter vara och göra det han var och gjorde innan är att all "ledig" tid, eller all tid då barnet inte kräver all uppmärksamhet så sätter han sig och spelar tv-spel eller något annat intresse han har (TVn).
Medans jag försöker hålla efter med tvätt, disk, städning, saker som behövs göras osv, för att allt inte ska förfalla och han ser liksom inte dom bitarna. 

Vi var också precis som du beskriver innan barnet kom. Vi visste precis vart vi hade varandra och vi visste att det fanns inget annat vi hellre ville än att leva våra liv tillsammans med varandra.

Och som svar på dina frågor. Ja, han har alltid varit en väldigt lat och har soffan som hobby allt som oftast om jag inte sparkar honom i baken lite. Men det har inte varit något jag trott skulle finnas kvar när vi väl hade barn eftersom man inte har samma möjlighet. Jag trodde liksom att insikten skulle komma. Men det var absolut inte på en störig nivå.

Vårt förhållande är fortfarande starkt på sitt sätt eftersom vi var så stabila som vi var innan. Visserligen kan jag ibland känna att jag är i ständigt behov av kommunikation och vill prata om allt, medans han är lite av min motsats som grubblar mer i sitt inre och har svårt att sätta ord på sina känslor ibland.
Det kan mycket väl vara grunden till att det knakar i fogarna. Jag vet innerst inne att vi fixar allt och att vi kommer ta oss igenom det här som ett team för vi älskar varandra väldigt djupt. Men visst tär det på förhållandet att få ett barn. Man tror att man vet hur det ska bli och kännas men man har ingen som helst aning förrän man sitter där som man vet hur mycket man älskar sitt barn och hur mycket det krävs av en själv och sin tid. Sen gör det självklart inte saken bättre att man lider av ständig sömnbrist och är man den som är föräldraledig måste ju den andra få sova mer om den ska upp och jobba.

Jag vet inte vilka råd jag kan ge dig men samtidigt som livet blir tufft och inget som det var innan så är det så otroligt häftigt att den underbara lilla varelsen kommer från er båda och man får följa utvecklingen och känslan av att vara en familj är oslagbar. Ett råd kan dock vara att vara överens om hur ni vill att saker och ting ska gå till i uppfostran och allt som hör därtill. Då gör det att ni kan slappna av när ni släpper ansvaret till den andra partnern.

Det är helt klart värt att riskera eller utsätta sig och sitt förhållande om man är säkra på varandra och har någorlunda liknande ambitioner med livet.
Jag tror att flera barn gör garanterat livet mycket mer svårt men så länge det bara är ett barn kan man nog njuta en hel del eftersom att när barnet exempelvis sover så vet ni att ni har er tid, hade ni haft fler finns det inga såna tillfällen knappt.
Men varför ha bråttom? Man kan om man känner att man fortfarande har en hel del kvar att göra vänta något år extra med barn. Jag ångrar inte mitt beslut om att skaffa barn nu, men med facit i hand hade jag kanske väntat ett år till iaf. 
Dessutom har man så mycket mer att leva för med ett barn. Allt är lite roligare och man gör allt tillsammans för att barnet alltid ska ha det bra och det skapar gemenskap på ett sätt man annars inte kan få. 

Och just det!

Det är egentligen inte egentiden för mig i sig som jag är ute efter utan vår tid tillsammans som jag vill jobba på och känslorna. Fler tips?
 

Senaste året skriver du, då antar jag att ert barn är ca ett år? Ärligt talat, jag gillar inte spädbarnsåret. Det är tufft på allt sätt och vis.

Min man och jag har två barn och vi har varit som längst ifrån varandra just under det första året, med båda barnen! Nu är vårt yngsta barn två år och det känns som atg ha fått ett helt annat liv! Jag och min man kan åka iväg över natten, har ensamma kvällar när barnen sover. Ja, vårda varandra på etg helt annat sätt.

Ts, har ni det liknande och pga det jag skrivit så är mitt tips att hålla ut! Snart kan du också vara mer än bara mamma igen.

Tack för svaret :)

Min sambo ligger i princip aldrig på soffan.. och lediga dagar så går han alltid upp innan 7 för att fixa med saker hemma.. Det är nästan extremt  åt andra hållet.. Själv sover jag till 9, minst ! Vi är båda 30 år så vi har inte all tid i världen.. men vi ska i alla fall inte börja med någon bebisverkstad förrän om minst ett år! Vi gifter oss nästa vår och då vill han börja.  

Många vänner som har barn SÄGER att allt är såå underbart och dom är såå lyckliga.. Sen hör man hur dom ständigt grälar på varandra, inte umgås längre och är sura på varandra. Då är det svårt att tro på vad dom säger. Skönt att få råd av någon  som inte har en fasad att hålla uppe :)

Jag har inte mått bra av lång föräldraledighet så vi har delat ganska lika. Vi var jämställda och vana att visa hänsyn innan. Men ett barn på 5 och ett barn på 1.5 kan jag säga att vi aldrig har tappat kärleken. Men så försöker vi umgås ensamma en timme minst varannan kväll.

Svårt att svara. Våra är 6 och 9 år och småbarnslivet har VI börjat lägga OSS. Vi gjorde detta ihop och det har gjort att kärleken har blomstrat även när det har varit tufft. För tufft har det varit, men psykiska besvär ångest och barn som har periodvis behövt extra stöd. Men det har varit VÅRAT problem och inte mitt. Ingen av oss har satt någon längst ner. Självklart har barnen alltid gått först, men det betyder inte att vi vuxna behövt stå tillbaka var för sig eller som par. Vi har nästan inte haft möjlighet till barnvakt alls, så vi har fått jobba på det hela tiden. Vi rör vid varann, försöker ha sällskap till jobbet, äter frukost ihop varje morgon. Ja försökt hitta de små stunderna.

Tips. Börja nu. Hitta små stunder. Ha inte för höga förväntningar på tex restaurangbesök. En kopp kaffe på verandan ihop, är kanske mer effektivt.

Lycka till.

Jag och min man har levt ihop i många år. Sonen är 21 år och har flyttat hemifrån. Känner inte alls igen din situation och det känns tråkigt att du hamnat där. Som Majsan 70 skrev, så kom vi aldrig heller ifrån varandra under småbarnsåren.
Vi delade föräldra-ledigheten och den som jobbade längtade som en tok på att få komma hem och vara med barnet. Helgerna delade vi med varsin sovmorgon. Vi såg till att båda komma ut på någon tränings-aktivitet under veckorna. Vi umgicks med vänner som också hade barn och hade ett rikt socialt liv under alla småbarnsår. De vännerna är fortfarande nära, vi reser och umgås med dem på ett helt annat sätt idag när våra barn är utflugna och vi har mer tid för egna intressen. Vi är i 40-års åldern och jag kan ärligt säga att jag är superkär i min man- vi har gjort en makalös resa ihop. 

Jag är mamma! Jag är "hemmafru" då jag är arbetslös och sambon jobbar. Han drog ut och festade med vänner och ibland vart det även spontan utgångar vilket jag inte gillade... När jag fick börja "dricka" igen så vart det ändå alltid jag som fick köra och vara nykter... Blev riktigt j***a tokig på det!!! Och även i hemmet så var det jag som skulle städa, laga mat osv. Men problemet är bara att jag har lätt att hamna i svackor som gör att jag seriöst inte har lust med något (kan även bli så att jag skippar maten för att jag inte har någon ork att äta). Och då fick man skit för att det var stökigt.

Sedan bytte sambon jobb, så nu jobbar han i Stockholm och vardagspendlar hem (Så vi ses mer intensivare nu men i kortare sträckor).
Vi kom fram till att det blir bäst att göra så nu medans dottern är liten och inte "minns" att pappa är borta. Och sedan får han hitta ett jobb närmre hemmet när hon blivit äldre (just för att finnas här hos oss lite mera).
Nu väntar vi vårt andra barn och det är fortfarande jag är fortfarande "hemmafrun".

MEN det har blivit bättre, nu när han är hemma får han en hel dag som har får vila från allt, bara leka med dottern och göra vad han vill (åka iväg själv till kompisar, ta sig en kall öl och njuta av sommaren, eller vad han nu vill göra) och jag ser till att maten finns på bordet och plockar undan. Men nästa dag är det jag som får vila och vara själv. Då är det han som tar hand om hushållet och sköter allt. Och en dag är vi bara med varandra som en familj och gör något roligt ihop och bara är.
Nu har vi även planerat in en middag för bara honom och mig, fixat barnvakt i lite över 4 timmar och vi båda längtar efter det!

Det blir mycket gnäll, tjafs och repetitioner men man måste verkligen se till att få tid för sig själva och prata, prata, prata med varandra!
Hoppas det löser för er och att ni också hittar tillbaka till varandra :) 

Tack för fina råd! 
Jag ska försöka se de få stunderna som värdefulla och det verkar som att just prata är det som är viktigast!

Och visst är det skönt att man inte är ensam om att inte ha ett familjeliv som ständigt är som på rosa moln!

Tror du fastnat i den klassiska kvinnofällan. Hade nog varit enklare att förebygga än att vända skutan nu men som start - när barnet sover och han anser sig ha rätt till egentid, gör likadant själv - varför städar du då? Du får faktiskt skylla dig själv, hur ska du få honom att förändra sitt beteende när du understödjer det. Jag har sett till att undvika att hamna i denna klassiska fälla genom att : Dela lika på föräldraledigheten, låta min man ha kvällspasset oavsett vem som arbetar då han är kvällspigg och jag morgonpigg, en sovmorgon vardera på helgen, dela på nattstrul från det att barnen börjar på förskola men även innan under t ex sjukperioder, dela på vabb mm mm

Problemet är väl att när barnen kommer så sätter många sin vuxenrelation som man och kvinna på sparlåga. Men det är ju oerhört viktigt att vårda kärleken så man inte hela tiden är bara mamma och pappa.

Vi har tagit oss tid med varandra. Gått ut och ätit nån kväll emellanåt - gått på konsert - gjort en kortare kryssning - varit ute och strövat i skogen som vi båda tycker om osv.. Det betyder så oerhört mycket för förhållandet att "barnfria"  bara kunna ägna sig åt varandra ibland.

Snälla närstående släktingar som barnen är väl förtrogna med har gjort detta möjligt.