Enorm ångest över familjeproblem/bråk och jag vet inte vad jag ska ta mig till
Jag är 16 år och bor med min familj på mamma, pappa och storebror 18 år.
Pappa och jag bråkar aldrig. Mamma och jag brukar käbbla om småsaker. Min bror och mamma bråkar nästan jämt. Det är nästan alltid en spänd stämning mellan dem två. De är otroligt likasinnade och det är kanske därför det blir en kollision; säger nästan precis vad de tänker och är relativt egocentriska, .
Min bror mår dåligt och har gjort det länge, och tar sedan någon månad tillbaka någon slags antidepressant medicin, och jag minns från när jag var liten att min mamma gjorde det ett tag (ca. 10 år sedan, inte nu).
Jag älskar de båda otroligt mycket och allt bråk och att se dem sårade eller arga tär på mitt tålamod och jag får ångest för jag vet inte hur jag ska ta mig till för att lösa det; för på något sätt känns det som att det är mitt ansvar. Under en period i år var jag febersjuk och då var det ganska lugnt så jag funderade nästan på att fortsätta vara sjuk.
Jag är på sätt och vis (och pappa) neutrala i stormen men det blir alltid så att jag nästan måste sida med någon utav dem. Oftast blir det med mamma, men också med min bror. Oavsett vad så hatar jag att de överhuvudtaget bråkar.
Självklart vet jag att bråk ingår inom familjen men förmodligen inte till den bredden att min bror säger att han hatar mamma, att hålla käften, att det är hennes fel att han är som han är. Senast igår var situationen så här: min bror provocerar mamma genom att, efter att de bråkat över att han inte ställer in mjölken i kylen, säga att 'du kanske borde slå mig'. Då fortsätter mamma att säga att, ja det kanske hon borde gjort, då kanske han inte skulle vara lika känslig. Och så fortgår det. Varken pappa eller jag vet riktigt hur vi ska göra i sådana situationer. Vi försöker säga att det verkligen inte är bra att slå barn, men mamma fortsätter. Jag vet att hon inte menar det när hon säger att hon skulle slå honom. Men hon fortsätter för att han började, och det säger hon också.
Jag vet faktiskt inte längre hur länge det här har pågått. Jag minns, jag vet inte hur länge sedan, kanske tre år, då mamma säger efter ett bråk att någon dag kommer någon av dem kål på den andra.
Min mamma hade en dålig uppväxt. Eller hon säger lite men hon avslöjade nyligen att min mormor ofta sa till henne som väldigt liten att hon var oönskad tills hon som barn då själv önskade att hon inte fanns till. Morfar ville ha en son och därför skaffade de ett ytterligare barn. Mamma var yngst och fick skulden för allt och skit från sina syskon. Och hon säger att idag försöker mormor gottgöra henne med pengar och omtänksamhet men att det är försent och hon gråter när hon berättar det här och finns det något värre än att se sin mamma gråta? Jag vet inte vad jag ska säga utan jag säger att oavsett vad så finns jag alltid här för henne och att jag vill att hon finns.
Jag vet absolut inte vad jag ska ta mig till. För typ två år sedan provade vi BUP, min bror tillsammans med mamma och pappa men jag minns inte om det gjorde någon skillnad. Inte har det bidragit till situationen idag i alla fall. Resultat av hur det är är att min bror är deprimerad, min mor likaså min bror faller i en ond cirkel och pappa får ångest och det får jag med. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Min mamma är känslig för att få skulden på sig pga sin barndom trots att hon är den vuxna och föräldern. Om vi ska gå ännu djupare så är det också så att det var en jättejobbig förlossning när min bror föddes och han var sjuk. Jag vet inte hur mycket det har lett till hur det är nu.
Nu blev det väldigt långt och det gjorde ont att skriva allt för det har jag aldrig riktigt gjort förut. Men om ni har lösningar eller liknande situationer skulle jag uppskatta svar. Eller någonting alls.
