hur hanterar man att de slår sig?

min son är likadan o är sån fortfarane slår i huvudet hela tiden slänger sig bakåt hanä r nu 2 å då...
jag har dock aldrig fått panik för blir man själv extremt orolig osv så blir barnet det med.
om barnet slår i huvudet ska man avkta lite om man vill ifall barnet blir sömnigt o slött ska man åka upp med barnet för det kan vara hjärnskakning i sånna fall.
eller omd u blir för orolig ring sjukvårdsupplysningen dom rä bra på att lugna ned en

Det man kan göra är ju förstås att förebygga de här riktiga värsting-skadorna, tex. spisskydd, trappgrind eller förhindra att skåp riskerar trilla över dem (om de har benägenhet att klättra överallt), osv.

Annars är min erfarenhet att det ska mycket till innan de faller så illa att det är direkt livsfara. De är ju förvånansvärt smidiga, och de fortsätter som vanligt vid de tillfällen då en annan troligast hade brutit varenda ben i kroppen..

Känner mig heller inte lika skrajsen när barnen råkar trilla nu. Men inte är det kul inte..

Läs på så att du tex. känner till tecknen på hjärnskakning osv. Sen är det ju heller inte fel att tex. veta hur man ska bete sig om de råkat sätta något i halsen osv.

Jag vet vad tecknen på hjärnskakning är och rent intellektuellt har jag nog egentligen ganska bra koll på skadesituationen. Dessutom tvekar jag aldrig att ringa Vårdguiden (vet inte om det finns i andra delar av landet, men det är en ren välsignelse). Men man kan ju aldrig veta säkert och jag kan inte styra mina reaktioner. Jag är fullt medveten om att de blir oroliga om man själv blir det, men HUR ska man kunna vänja sig vid att ens lilla barn har ont och skadar sig?

Jaha, du menar mer så! Att det inte ska göra så himla ont i "mamma-hjärtat"...?

Hmm, tycker på nåt sätt att det blivit lättare med tiden. Att det är inte "så farligt" att slå sig (inom rimliga gränser). Det brukar ju gå över rätt snabbt också. Och så är det på nåt sätt en naturlig del av inlärningen.

Min lilleman har också alltid slagit sig mycket.

I början fick jag hjärtat i halsgropen, men försökte se glad ut ändå.. för det hade jag hört var bra.. at man ska skratta till o säga tex "Hoppsan.. upp igen! " o så.. lite glada tillrop.

Såklart sitter jag inte o tokgarvar åt honom när han ramlar eller slår sig ordentligt. Då får han ju tröst o puss o blås.

Men just att se lite glad ut och inte komma rusande o verka uppjagad tror jag har en positiv inverkan.
Även om det händer riktigt otäcka saker.. som när sonen snubblade o for med huvet rakt in i en studsmatta och slog upp ögonbrynet så bloden sprutade.. även då var jag ganska lugn.. utanpå.. innuti hade jag planen klar med telefonsamtal o hundvakt o allt
Nu gick det ju bra och när jag tvättat bort allt blod så var det inte nåt jättesår.. utan det räckte med plåster.
Sen fick han en klubba o hade glömt bort saken på 5 min.

Men försök att bita ihop o le och prata med positiv röst till honom när han ramlar eller slår sig.
Oftast är det ju ingen fara...

tror nog aldrig det slutar göra on i mamma hjärtat inte. alltid jobbigt när mans er barnen slå si eller skada sig o kommer nog vara så tills vi blir gamla o dör

Det känns ju som att hjärtat stannar varje gång ens älskling gör illa sig. Ett tag ramlade dottern rätt ofta innan hon kunde gå ordentligt och det gjorde nog mer ont i mitt hjärta än på henne.

Det är svårt att dra gränsen när man ska åka till akuten mm.
Men är man orolig så är det inget fel att ringa sjukdomsupplysningen. De är nog vana vid att oroliga föräldrar ringer.
Jag ringde t.ex. när dottern vrickade foten. Det gick ju över av sig självt efter några timmar men det var hemskt att se hur hon grät när hon försökte gå på foten. Ville ju höra från nån kunnig vad det var jag skulle kolla efter, annars skulle jag känt mig skittaskig om jag bara lagt ner henne i sängen för att sova och det sen visade sig att hon brutit något.