Känner mig så himla utanför eftersom jag är ensamstående mamma. I mammagrupper pratar alla om sin familj, jag har ingen, det är bara jag och min son. Värre känns det när jag måste "erkänna" att vi har gjort slut och att jag är ensamstående, då upplever jag att folk tar avstånd från mig som om jag vore en sån där "svår" person bara för att jag är singel... Är det någon som känner igen det här?
Jag tror att du är så osäker och har så mkt komplex för att du är ensamstående så du tror att folk tänker så när dem kanske inte bryr sig alls om det. Du är ju knappast ensam liksom ;)
Ja, antagligen är det ju det! Men hur blir man av med det då? I vissa sammanhang så känner jag att jag helst vill slippa berätta att jag är singelmamma, medans jag i andra fall inte bryr mig alls. Tänk att det än idag kan kännas skamligt att vara ensamstående...
Du måste jobba med dig sj o hur du ser på dig sj. Allt i livet handlar om inställning. Jag har sj varit ensamstående sen min dotter föddes. Jag kände också skam under min föräldraledighet när man bara satt hemma o tänkte. Men nu e jag bara stolt att jag klarar det så bra sj utan avlastning och att min dotter är den hon är pga mig. Och har någon nåt att säga negativt eller behandla mig annorlunda pga det då behöver jag inte dem i mitt liv så enkelt är det.
Du är inte ensam. Även jag är ensamstående med min son på nu 8 månader och jag har haft det kämpigt med pappan under hela vårat förhållande. Vi separerade när sonen var 3-4 månader och jag har ensam tagit hand om sonen sedan dess. Pappan träffar sonen några timmar i veckan. Jag är trött och sliten och inte mycket tid och ork för annat. Det är jobbigt att träffa nya människor och tala om att man är mamma och SINGEL. Jag känner mig misslyckad för att jag inte kunde ge min son hans kärnfamilj. Avundas de familjer som är så lyckliga tillsammans. Jag är dock oerhört lycklig att jag har min son att dela mitt liv med så jag försöker verkligen verka positiv utåt så jag inte stöter bort människor i min omgivning. Hur gammal är du och din son?
Jag tror att det handlar mkt om ens egna känslor; man känner skam, besvikelse osv.
Jag skämdes också när jag blev ensamstående med min äldsta pojke för nio år sedan; då var jag 25 år o hade kanske inte direkt någon umgängeskrets som "passade" mig just då.
Idag är jag 34 år o var ensamstående från start med min yngste pojke, o denna gången (snart fyra år sedan) var det annorlunda; jag skämdes inte ett dugg, o jag var helt ärlig med omgivningen redan från start; jag var ensamstående o jag skulle bli mamma (igen)! 
För min del tror jag det beror på att jag är äldre nu, jag har ett stabilare nätverk - o jag är mer säker på mig själv!
Jag umgås mkt med vänner som har partners men som har barn i samma åldrar, o jag har aldrig upplevt att någon har sett ner på mig.
Ibland umgås jag o mina tjejkompisar ensamma (oftast är ju barnen dock med) o ibland är deras män närvarande.
Inga problem, o jag känner inte att jag är mindre värd än någon annan.
Men jag tror att man måste nå en mognad för att komma dit - o lära sig att tro på sig själv!
O kanske att hitta ett stabilt nätverk med vänner som "passar" in i ens liv o ens livssituation.
Ja, så fort jag blev ensamstående tog alla avstånd. Hon var 4 mån då, och nu snart 1,5 år.
Hej!
också jag är ensam mamma. Jag har mina 3 barn varannan vecka och jag har förlorat mina gamla vänner.
Det gör ont att känna sig ensam också, ...men jag försöker att göra det bästa av denna situationen. Jag är glad när barnen kommer till mig och då blir jag mitt gamla mamma-jag när de åker brukar jag deppa ihop ett tag. Jag önskar verkligen att det skulle vara lättare för ensamstående mammor att finna ett stödjande nätverk. Samt att känna att man gör ju ett bra jobb med barnen trots att man är ensam man gör ju då dubbelt så mycket eftersom man får göra allt ensam.
Ta hand om er