Jag har så mycket erfarenheter av detta trots min relativt unga ålder, men har varit med om mycket tragiska saker enda sen jag föddes. Jag har varit på tvångsvård alla dom gånger jag varit på slutenvården. Har träffat på riktiga "as" som kränkte mig mer än...ja jag vet inte vad. Sen har jag träffat på några få som jag känt genuint bryr sig och faktist fått mig att känna mig som människa. Om jag får den frågan ifrån någon jag känner är genuin så betyder det mycket, som visar att den är intresserad och vill lyssna. Det är extra viktigt för mig som har svårt att ta plats då jag inte är en utåtagerande tjej. Jag kunde tillslut när jag fick rätt diagnos och medicinering tack vare överläkaren på den avdelning jag var på sen förstå varför jag var på tvångsvård. Jag var ju allvarligt självmordsbenägen och om man hoppar ifrån en hög bro mitt i natten så mår man inte bra. Jag började få tillit till slutenvården och hoppades på att våga söka hjälp innan det gick går så långt. men det togs snabbt ifrån mig då min överläkare var på semester så kom en annan och då jag hade fått diagnosen ADHD så skulle jag flytta till en avdelning jag fasade för. Jag fick panik, jag sa jag behöver bara få rätt medicin och (överläkarens namn) kommer ju nästa vecka. Vi har faktist gjort upp en plan och det börjar gå åt rätt håll. Jag har ju alltid varit på denna avdelning. Kan vi inte komma överens om nåt. nej nej nej nej sa hon barskt.. Jag bröt ihop jag var ju på tvångsvård, hade nyligen mist mitt barn och det är rätt förstårligt att när man mister sitt eget barn så är det svårt att hantera sina känslor och jag var djupt deprimerad,självmordsbenägen och hade efter begravningen glömt att ta mina mediciner så lång tid att allt blev kaos.
Trots att denna läkare visste om allt detta då läkaren innan berättat och detta står i mina journaler, dessutom min bakrund med tex incest samt andra övergrepp och min enorma rädsla för män så struntade hon fullständigt i det. Inte ens personalen på min avdelning hade blivit informerade om att den vikarierade överläkaren skulle förflytta mig. Dom blev lika ledsna och chockade som jag.
Gråtandes så frågade jag när ska jag dit då? NU..NU på direkten sa hon hårt. Då fick jag panik, sprang ut med hjärtklappningar och möttes av 4 MÄN som skulle tvinga med mig till den nya avdelningen. Jag var så rädd och på avdelningen där var det HEMSKT, alla var utåtagerande, sparkade skrek ect och personalen visade sig inte ute bland oss utan satt bara inne på kontoret. Jag hotades av patienter på dom grövsta sätten, personalen pratade inte med mig, utan låtsades som om jag inte fanns, dom skrattade med varandra, spelade pingis med varandra.
Jag hade lyckats vara skadefri i 3 veckor tack vare min gamla avdelning som nu srack på 30 min, jag föll tillbaka in i skadevärlden och satt och skar upp hela min kropp för att överleva. Jag hatade mig själv så mycket och jag som innan var så stolt över mig själv som lyckades att inte skada mig själv på så länge. Detta var en kort berättelse och hur det slutade skulle ta evighet att skriva ner. Men detta var 3 år sen. Men blev "räddad" iaf tack vare att läkaren på denna avdelning skrev ut mig utan problem efter 4 dagar och i mitt då så dåliga skick så var det ju bara en sak jag ville och skulle göra, att lämna jorden. Av en slump möttes jag av en vårdpersonal som jobbade innan på min gamla avdelning ( men hade slutat där sen ett år tillbaka ) som har betytt så oerhört mycket med sin kärlek och sitt genuina sätt.
Hon fångade upp mig just då när jag äntligen hade kommit ut ifrån den där hemska platsen och skulle lämna jordelivet. Hon gick inte på mitt glada och spralliga yttre som jag ofta har genuint också. Utan hon kramade om mig och sa att du mår inte bra, jag har lärt känna dig under tiden innan jag slutade. Hon tog med mig och lämnade mig inte, jag bröt ihop totalt och berättade vilken avdelning jag tvingades till och jag bad henne att snälla tvinga mig inte dit igen...säg inte att jag måste dit. Hon visste att jag var påväg att lämna jorden, men hon sa att nej du ska INTE behöva återvända dit, du hör inte hemma där, jag har jobbat extra där så jag har sett en hel del. Jag fick gråta utan att skämmas och tillslut somnade jag av utmattning i hennes armar och när jag vaknade så var det en känsla av lättnad. Jag mådde bättre tack vare att denna gamla personalen höll sitt löfte, hon svek mig inte.
Nu är jag i en kris igen, men skulle aldrig för allt i världen söka vård för jag är LIVRÄDD för slutenvården. Jag blev våldtagen för 5 dagar sen och jag har ingen livsgnista. Då jag inte har anhöriga som någonsin brytt sig och är väldigt ensam så är jag van att klara allt själv. Känner mig mest som i ett vakum, lite avtrubbad, utanför min kropp mm. svårt att förklara. Men jag börjar få lite panik...känna lite...vet inte vad jag känner, mer än dement och vet inte vilken dag det är eller om jag lever eller är död eller drömmer...men nåt händer i mig och jag håller på tappar kontrollen. Glömmer att dricka...kan inte dricka vatten..jag kräks på tom mage. Jag går har kontakt i mellanvården då jag hämtar min medicin där.
Enligt dom har jag anorexi igen sen som började sen 1,5 år tillbaka. ( Har haft det förut ) Men nej nej inte nu och jag avskyr att dom fastnar vid den biten.Sen jag började medicinera mot adhd:n så väcktes liv i mig, fick självförtroende och jag var ju inte så dum som jag trott, men då sätter kommunen sig imot och jag får inte den hjälp och rätt sysselsättning jag både har rätt till och faktist kan få mig att utvecklas.Jag är isolerad, jag är ensam, jag är INGENTING igen.. Men nu är det sommaruppehåll. Har även PTSD, svår panik ångest, kroniska sömnbesvär mm. Så ditt första bemötande kan vara avgörande för en människas val och liv. Ge oss inte mer skuldkänslor, sucka inte åt oss när vi inte vill äta för vi kan inte...döm oss inte om vi faller tillbaka och skär oss igen vi känner oss så misslyckade som det är ändå. Hjälp oss att hitta verktygen att hantera ångesten, visa att ni finns och låtsas inte att ni bryr er för sånt känns på långan väg.
Vill sluta med att säga att jag blev glad av att se denna tråd ts, det gav mig hopp iaf för andra även om det är försent för mig, du är intresserad, du vill veta vad vi tänker och önskar. En stor eloge till dig. Någon som du skulle jag verkligen behöva möta just nu. Fortsätt vara du, du kommer kunna hjälpa många med din inställning och din genuina empati.
