Gjort slut, separationsångest

Jag genomgick en jobbig skilsmässa för ett par år sedan. För 1,5 år sedan börjar jag träffa en ny man som jag inleder en relation med, vi är väldigt olika både kring intressen (jag en stadsråtta, han en friluftsmänniska) och kring hur vi är som personer (jag stukturerad och ordningssam, han precis tvärtom). Visst är vi olika men vi bor inte ihop och lever varannan veckas liv med våra respektive barn, träffas på helger och ibland på veckorna så på något sätt har det funkat ändå. Barnen är också involverade i relationen och funkar jättebra ihop. Relationen har varit bra större delen av tiden, vi har gjort mycket kul ihop och jag trivs bra tillsammans med honom, men så har vi också haft en hel del problem i form av kommunkationsproblem och missförstånd, vi har kraschat flera gånger under den här tiden där vi fått sätta oss och reda ut ordentligt vad vi vill och vad vi ska göra. Jag har förmdelat mina behov väldigt tydligt men han har antingen inte förstått, eller så har han inte lyssnat på vad jag har sagt. Jag har i perioder mått rätt dåligt och varit så otroligt osäker på mig själv och den här relationen. Vi pratade om ett gemensamt liv med gemensamt boende men jag upplevde våra olikheter som alltför stora och valde därför att bryta nu, jag tror inte det hade funkat i längden
.
I fredags gjorde jag slut. Det är nytt för mig att för det här med att göra slut, i tidigare relationer så har jag sett till att bli lämnad istället, trots att det kanske var jag som ville ut från första början. Jag har därför aldrig direkt sörjt en relation, jag har redan varit färdig med den när den avslutas. Vi har haft sådana enorma kommunikationsproblem som skapat så mycket ångest och osäkerhet hos mig att jag bara inte kunde fortsätta relationen. Vi tänker alldeles för olika och vi missförstår varandra hela tiden.

Jag är inte direkt ledsen nu, däremot snurrar tankar på det jag lämnat i mitt huvud precis hela tiden. Han är knäckt och vill att vi ska fortsätta, det vill inte jag. Men jag tycker så synd om honom att jag gjort honom så illa, mår dåligt över det. Och jag lider av svår separationsångest från det som faktiskt varit bra i relationen. Vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare nu, känns helt ihåligt och tomt, jag får ingenting gjort utan sitter bara och är okoncentrerad, trött och tankspridd.

Behövde nog bara skriva av mig, men har ni några tips på hur jag ska ta mig vidare så tar jag gärna emot dem.....