Jag har glömt vem jag var innan jag fick barn

Är ensam med mitt barn och finns inget bättre. Jag är mamma och bra är väl det att man prioriterar sina barn?
Jag slipper dock ha en man att ha i åtanke då majoriteten av det släktet är som förstorade barnrumpor! 

Ja, visst är det bra att prioritera sina barn främst. Det är mest balansen som är svår. Förr var det nog enklare, då förväntades man inte "förverkliga" sig själv en massa. Numera ska en kvinna leva upp till så mycket olika saker, man förväntas litegrann ha en karriär, se bra ut, vara intressant, ha en massa hobbys, ta hand om hemmet och vara en bra mamma.

Har inga egna barn men kan tänka mig att svaret är ja. Jag tror många kvinnor tappar bort sig själva och får en ny identitet. En del blir glada och nöjda att bara få vara mamma, de som inte var nöjda med sin gamla identitet, kanske levde de ett mycket tomt liv utan intressen, karriär och upplevelser, och äntligen blev de någon. Andra som du levde ett fullgott liv innan och chocken blir desto större. Dock tror jag att du drog den största vinsten. Du kan gåttillbaka till en uppdaterad och energisk version av ditt gamla jag när barnen är lite större. De andra kvinnorna som bara är mammor blir snarare chockerade efter barnaåren. Vem är jag? Barnen behöver mig inte. Medan du kan hitta tillbaka och ha ny energi och lust på livet. Ditt gamla jag finns där men för att inte glömma helt behöver du göra som din man och hålla intressen vid liv. Be din man om hjälp, han kanske tror att du är en mamma utan andra behov än att vara mamma.

Jag förstår känslorna, men jag skulle försöka fokusera på att hitta vem du är NU snarare än att försöka komma tillbaka i ditt gamla "jag". Ditt liv är förändrat och även om du inte "är" mamma jämt så kommer mammarollen förändrat dig. Saker som förr var superviktiga känns inte så angelägna längre medan helt andra intressen kommit upp. Samtidigt är det enormt tufft fysiskt att bära barn (tycker jag i alla fall, jag är trött som attan just nu och känner igen mig) varav det känns än mer hopplöst.

Jag tyckte det blev lättare då barnet blev äldre, nu leker vi mer tillsammans men han leker också själv eller med kompisar.

Sedan tycker jag det är viktigt att tillåta sig ha trista sträckor i livet! Det finns perioder av "äta-sova-jobba" då orken inte är på topp, det ska inte vara så jämt (då bränner man ut sig) men vissa perioder är så. Jag tror vi har en bild av att man ska vara så pigg och lycklig att det känns fel att "bara" överleva vissa perioder.

RöttÄrSött svarar klokt, lyssna på henne! (och lite på mig också)

Oj oj! Om du känner så redan nu, så se till att skaffa lite andningshål! Se till att träffa folk från ditt gamla liv, åtminstone någon gång om året. Avsätt tid för målningen eller skriverier någon gång i veckan på samma sätt som du skulle ha gjort om du hade haft en hobby utanför hemmet. Det är klart att livet förändras när man blir förälder, men om du inte odlar den del av ditt jag som du saknar, är det risk att du blir uppgiven, orkeslös och bitter.

Om det nu inte är så att du med ro i kroppen kan tänka "Det här är en övergående period - det finns gott om tid för mina egna intressen om tjugo år när barnen flyttat hemifrån"...

Kan du tänka dig att själv gå in som barnledare för en cirkusgrupp eller liknande om ett par år så kan du ju förena nytta med nöje.

Tack för alla kloka svar, ni har gett mig att fundera på!

Det är inte bara du som känner så alls, jag har en dotter på 10 månader och har känt så sen jag var genom halva graviditeten, vad gjorde jag innan jag blev gravid och vad tyckte jag var kul att hitta på. detta blev så mycket för att jag var arbetslös just då, hade avklarat mina studier (mer eller mindre) en stor del av mina kompisar hade redan fallit bort för att jag skulle få barn och jag var ju då ensam hemma nästan hela tiden. jag bara gick och väntade på att sambon skulle komma hem från jobbet varje dag. min identitet försvann lite ett tag där. 

jag fick då för mig att jag skulle renovera huset vi skulle flytta in i, vi gjorde det tillsammans men jag var där varje dag till slut för att måla och fixa, samtidigt som jag hade tagit några nya kurser på skolan bara för att hålla mig lite aktiv och få träffa folk så att säga. när jag fick min underbara dotter var allt jätte bra ett par månader tills det ju blev det igen att man bara är hemma och det ju första tiden bara är äta, sova blöjbyten period, då har ju min sambo då varit så skön och sagt att han tyckte jag skulle åka och gå på bio och äta middag min min närmsta kompis för att få lite ensam tid och avkoppling på nått sätt och gud så skönt!! och sen helt underbart att komma hem igen efter en trevlig dag/kväll.

nu när min dotter var 6 månader började jag seriöst klättra på vägen igen och blev galen av att va hemma och göra inget så jag sökte jobb och fick ett förvånansvärt fort! det är det bästa som finns detta, jag kan ha ett liv både utanför hemmet med jobb och trevliga kollegor samtidigt som det är så underbart skönt att komma hem och få vara mamma och bara ha mysigt med dottern och sambon. så jobbet har blivit så viktigt för mig nu för det gör verkligen att jag hittar vem jag är och vad jag tycker om. ett skönt sätt att få komma hemifrån lite och få ett nytt syn på vardagen samtidigt som jag känner mer energi att sen vara hemma och fixa och dona med både mat och barn och sambo. så denna kombinationen här har verkligen funkat för mig att ja på nått sätt hitta tillbaka till mig och gjort mig en bättre mamma samtidigt tycker jag :)  

TS: man behöver inte vänta i 20 år på att det ska bli bättre! Mina barn är nu 6 år och 3 år och det är mycket mer tid nu till egna intressen än vad det var för bara ett år sen. Två-åringar är sjukt intensiva, han kommer att kunna leka mycket mer självständigt om bara ett år. Men nu har du ju bebisar på gång också. Du har nog två riktigt tuffa år framför dig nu. Prio borde vara att du och din man delar på den lediga tid som finns och stöttar och hjälper varandra. Gärna att din man också är hemma en längre tid på heldtid med barnen, då blir det merv jämställt är min erfarenhet.

Känner inte igen mig alls. Har aldrig levt enbart för mitt barn utan gjort saker med vänner, ensam med maken hela tiden. Skulle inte vilja det på annat sätt.

det är viktigt att du tar dig tid till EGENtid du också ts inte bara låta din man få den!!!

åker han iväg på något ena dagen så är det din tur nästa gång... varannan gång principen funkar bra!!

jag är föräldraledig, har två söner på 4år och 3år och så en dotter på 6mån.
jag studerar också heltid på högskolan på distans samtidigt, och pojkarna går 15h/v på dagis.
visst , det blir intensivt! men jag känner mig inte alls lika uttråkad som tidigare föräldraledigheter där jag inte gjort något annat samtidigt!

jag ser till att åka iväg iaf en gång i veckan ungefär och träffa kompisar.. hitta på saker med dem!
om det så bara är en fika så fine! :) ibland blir det bio, ibland vin osv. :))

MEN att få kunna göra det, att kunna TANKA den ENERGIN betyder såååååå mycket!!!
och jag försöker att inte enbart prata om barnen när jag träffar mina vänner, det finns så mycket annat i livet att prata om också! :)))) 

så , du behöver ta dig egentid.
det kommer ju säkert bli ganska svårt iom att ni nu väntar tvillingar, så mitt råd är att ställa mera krav på din man.
han kan inte fortsätta med sitt på samma vis som förr när ni nu snart har 3 barn att ta hand om, tillsammans :)