Min mamma dog plötsligt, hur ska jag klara av vardagen?

min mamma fick nyligen bort av en stroke i den delen av hjärnan som gör att man kan vakna upp på morgonen efter en natts sömn. Endast 56 år gammal ...

Hon la sig som vilken vanlig kväll som helst och min syster sov över. På morgonen fick min syster inte liv i mamma och hon fick åka in på sjukhuset. Hon hade hamnat i koma och sjukhuset fick inte liv i henne. Vi fick hela söndagen och en del av måndagen att sitta med henne med alla dessa apparater kopplade till henne. Var även med när dom stängde av och jag har aldrig någonsin skrikit så mycket i mitt liv som den stunden. Smärtan som rusa igenom kroppen var helt ofattbar och jag fick panik och de kändes som att mitt hjärtat skulle stanna. Min älskade mamma lämnade oss, lämnade mig föralltid och jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta.
Jag är 21 år gammal, jag behöver min mamma... jag har så mycket kvar att lära inom allt... Paniken över allt som jag har framför mig, som jag måste klara av och gå igenom utan min mamma, gör att varje dag i mitt liv är ett stort hinder jag måste ta mig över ...

Dom två värsta dagarna i mitt liv ... Just nu känns de som att jag aldrig kommer kunna gå vidare ...

Hur ska man klara av detta? Hur ska jag klara av vardagen med den sorg jag känner? Paniken i bröstet? Ångesten som får mig att skrika...

Mother of 4

Äldre 15 Jul 10:58

#1

Har inga bra ord, men skickar en stor kram.

Anonym (Utan mamma)

Äldre 15 Jul 11:04

#2

testardetmesta skrev 2013-07-15 10:45:56 följande:

min mamma fick nyligen bort av en stroke i den delen av hjärnan som gör att man kan vakna upp på morgonen efter en natts sömn. Endast 56 år gammal ...

Hon la sig som vilken vanlig kväll som helst och min syster sov över. På morgonen fick min syster inte liv i mamma och hon fick åka in på sjukhuset. Hon hade hamnat i koma och sjukhuset fick inte liv i henne. Vi fick hela söndagen och en del av måndagen att sitta med henne med alla dessa apparater kopplade till henne. Var även med när dom stängde av och jag har aldrig någonsin skrikit så mycket i mitt liv som den stunden. Smärtan som rusa igenom kroppen var helt ofattbar och jag fick panik och de kändes som att mitt hjärtat skulle stanna. Min älskade mamma lämnade oss, lämnade mig föralltid och jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta.
Jag är 21 år gammal, jag behöver min mamma... jag har så mycket kvar att lära inom allt... Paniken över allt som jag har framför mig, som jag måste klara av och gå igenom utan min mamma, gör att varje dag i mitt liv är ett stort hinder jag måste ta mig över ...

Dom två värsta dagarna i mitt liv ... Just nu känns de som att jag aldrig kommer kunna gå vidare ...

Hur ska man klara av detta? Hur ska jag klara av vardagen med den sorg jag känner? Paniken i bröstet? Ångesten som får mig att skrika...

Jag miste min mamma när jag var 13 år gammal, är idag nyss fyllda 22 år. Jag kan enbart instämma i den känslan du kände när hon dog.. en sådan enorm psykisk smärta blir outhärdlig fysisk smärta. Det går inte med ord att beskriva den smärtan, jag har aldrig varit med om liknande.

Jag var utan min mamma när jag konfirmerades, när jag slutade 9:an, fyllde 18 år och när jag tog studenten. Hon hade sagt att hon längtade tills jag tog studenten, för att då skulle hon stå, hoppa o skrika o heja på mig när jag sprang ut. Så, vid mitt utspring så tänkte jag för mig själv "mamma, nu får du vara med mig - kolla, jag tar studenten och jag vill att du ska vara med mig". Jag hoppas att hon såg.

Jag har sedan liten haft ett enormt tomrum i min själ, och det går faktiskt inte att fylla - men det får vara okej. Det går inte att fylla det med alkohol, godis, pojkvänner eller snygga kläder. Man får helt enkelt lära sig att det tomrummet alltid kommer att finnas där.

Trots allt som har hänt, så mår jag bra idag. Det ska du veta, man går vidare - men man slutar aldrig komma ihåg, sakna eller känna sig ledsen lite då o då.

Hoppas du kan ta till dig mina ord, jag vet hur detta känns. Kramar

Nyfiken gul

Äldre 15 Jul 11:05

#3

det du först av allt ska göra är att sörja. Gråt, skrik, kramas med nära o kära. Tillåt dig att sörja ordentligt.

Tids nog kommer du att få ta tag i det praktiska - men där är du inte ännu.

Ta en sak i taget helt enkelt och sörj först .

Alexander -98- Isaac -00- Victor -08-

velvet

Äldre 15 Jul 11:08

#4

Lilla gumman. Vill bara skicka en stor kram och säga att jag beklagar den ofattbara sorgen och förlusten som jag förstår att du känner.

Du kommer att uppleva lycka och glädje igen, även om det känns ofattbart. Det lovar jag. Försök bara att ta dig igenom detta och sök stöd hos andra. Gör bara saker du mår bra av. Stort som smått.

testardetmesta

Äldre 15 Jul 12:34

#5

Tack för alla svar och stödjande ord. Det är helt sant som ni säger, man kan inte fylla tomrummet med något, men det är lätt att tröstäta, ligga inne en hel helg och bara vara.

Fy vad tråkigt att de var vid en sån tidig ålder du förlorade din mamma. Jag är så glad över allt hon gjort för mig och det hon hann med att se mig göra. Jag är glad att hon fanns där för mig i många tunga stunder... Men nu känner jag ångest/panik över att skaffa barn... Vem ska hjälpa mig med alla graviditetsproblem? När barnet kommer? Vem ska jag ringa när jag behöver råd/tips om mitt barn? förstår ni lite hur jag tänker? Det är så mycket som jag ALLTID ringde till mamma om.... nu stirrar jag endast tomt på min telefon och hennes nummer ... jag brukar ibland ringa och hoppas på att allt ska vara en dröm och att hon ska svara i telefon...

Jag har inte hunnit sörja min mamma än... det finns så otroligt mycket som måste tas tag i direkt vid ett dödsfall. Uppsägning av lägenhet, bil,mobil, prenumeringar, medlemskort, bank, hennes saker i lägenhet o förråd. Jag har gått som en enda maskin dessa veckor och samtidigt måste jag jobba (så mycket som jag orkar) för att kunna betala hyra, mobil och bilen. Jag har fått börja cykla överallt (det är dock väldigt positivt då jag har tröstätit mycket), men det gör att de dagar jag är otroligt trött inte cyklar iväg och handlar mat för att laga hemma utan beställer hem mat istället ...

Jag har en fantastisk pojkvän som hjälper mig med allt och försöker så gott de går... Men jag känner mig ändå OTROLIGT ensam.... aldrig känt mig så ensam och övergiven någonsin förut ... Ändå har jag så mycket människor/vänner omkring mig som försöker vara till hjälp ... Men ingen av dom vet vad jag går igenom, ingen vet hur de känns o förlora sin mamma, så jag känner att dom inte förstår och har därför nu slutat prata om det med dom. De känns som att dom inte lyssnar och när dom ändå inte kan förstå känns de onödigt och prata om de.... :(

Flygfotogen

Äldre 15 Jul 12:36

#6

Kram

Burberry

Äldre 15 Jul 12:49

#7

Du måste bara acceptera att vissa saker går inte att påverka. Din mamma är död. Inget du velat, men inget du kan göra något åt. Acceptera fakta och gå vidare med de förutsättningar du har. Sörj, var glad o tacksam över alla minnen ni har. Tänk aldrig tanken "tänk om mamma ännu levde då skulle.." , det gör bara allt svårare.

Låter hårt, jag vet, men det finns inga lätta vägar. Det är tufft att förlora kära. Men man måste acceptera det, och inte älta det och tycka synd om sig. Jag har förlorat båda mina föräldrar, saknar dem, men gläds åt allt det vi hann med. Känner ingen bitterhet, man kan inte få allt här i livet.

Men har många vänner, vissa som bara förlorat ena föräldern, som ältar och tycker synd om sig, sätter ofta statusar om sin döda förälder på FB. Man ser de inte mår bra. Fast det kan ha gått 20 år.. Och det som känns hemskast är att de inte verkar minnas sina föräldrar med glädje, utan känner det som att föräldern svikit dem när den dog. De förstör lite sitt eget liv med att inte släppa taget.

Så mitt råd , för ditt eget bästa; acceptera och försök lev vidare. Besök graven ofta, tillåt dig gråta och sörja första månaderna, det blir bättre med tiden. Vårda alla vackra minnen, men skapa också nya minnen. Livet fortsätter, inte som du tänkt, men vet du, det kommer ändå att bli bra!

Bebislängtan2013

Äldre 15 Jul 12:52

#8

Fy fan vilken mardröm. Min nära vän förlorade sin mamma sakta i en lungcancer. Trots att hon under ett år "förberedde sig" blev hennes chock den dagen mamman somnade inte mindre. Hon levde dock vidare, klarade alla vardagens hinder med sin mamma på ena axeln och idag är hon gift, har en underbar son och har kommit in på sin drömutbildning till distriktssjuksköterska.

Man klarar mer än man tror.

STOR kram

testardetmesta

Äldre 15 Jul 13:00

#9

Burberry skrev 2013-07-15 12:49:41 följande:

Du måste bara acceptera att vissa saker går inte att påverka. Din mamma är död. Inget du velat, men inget du kan göra något åt. Acceptera fakta och gå vidare med de förutsättningar du har. Sörj, var glad o tacksam över alla minnen ni har. Tänk aldrig tanken "tänk om mamma ännu levde då skulle.." , det gör bara allt svårare.

Låter hårt, jag vet, men det finns inga lätta vägar. Det är tufft att förlora kära. Men man måste acceptera det, och inte älta det och tycka synd om sig. Jag har förlorat båda mina föräldrar, saknar dem, men gläds åt allt det vi hann med. Känner ingen bitterhet, man kan inte få allt här i livet.

Men har många vänner, vissa som bara förlorat ena föräldern, som ältar och tycker synd om sig, sätter ofta statusar om sin döda förälder på FB. Man ser de inte mår bra. Fast det kan ha gått 20 år.. Och det som känns hemskast är att de inte verkar minnas sina föräldrar med glädje, utan känner det som att föräldern svikit dem när den dog. De förstör lite sitt eget liv med att inte släppa taget.

Så mitt råd , för ditt eget bästa; acceptera och försök lev vidare. Besök graven ofta, tillåt dig gråta och sörja första månaderna, det blir bättre med tiden. Vårda alla vackra minnen, men skapa också nya minnen. Livet fortsätter, inte som du tänkt, men vet du, det kommer ändå att bli bra!

Jo men allt är så pass nytt att du helt plötsligt ha varit med om någonting som du vanligtvis ringer och berättar för din mamma när du plötsligt kommer på dig själv: just ja, hon lever inte längre.
Det är PRECIS det du skriver som jag har fastnat i ... jag tycker dock inte synd om mig själv som många kanske tror att man gör. Jag kämpar varje dag för att tänka positivt, men jag ramlar ALLTID tillbaka till: tänk om jag bara kunde få prata med henne en sista gång, tänk om tänk om....
Jag vet att allt tar sin tid, men pga min egen psykiska/fysiska hälsa känner jag att jag måste ta tag i det här på en gång, och behöver därför råd och tips på hur/vad man kan göra för att all sorg,smärta,panik och ångest ska lätta från mig ...

Anonym (man med klös)

Äldre 15 Jul 13:06

#10

Din pappa är väl rimligtvis ditt bästa val av stöd i dagsläget, kring att lära dig om livet och framtiden.

Min mamma dog plötsligt, hur ska jag klara av vardagen?

INNEHÅLL