Biomamman förskönar barnets diagnosproblematik...

Jag tror det är en ganska vanlig reaktion, det ingår i den psykologiska process som drabbar de flesta människor när de står inför dåliga nyheter. På en jobbkurs kallades det för förändrings-U.et och beskrevs så här:

Men vad är det för fel på texten! Tror du kan se vad jag skrev om min son om du citerar mig.
 

inte konstigt att hon är rädd och orolig, och då är man inte alltid rationell. Sluta döma.

Det är fullt normalt att se sitt barn som normalt och att inte vilja ha en diagnos.
Diagnoser leder alltför ofta till begränsningar senare i livet, även för de "högfungerande" och det är lätt att hamna i ett bidragsberoende och en spiral av dåligt självförtroende för att man "är sin diagnos".

Mamman har eventuellt också inställningen att det är bättre för barnet att behandlas som om det är normalt. Just för att barnet inte ska "bli sin diagnos" eftersom det kan slå tillbaka och ha en negativ effekt för vissa.

Som jag förstår ska en utredning göras nu pga att det finns problem i skolan som kräver en diagnos för att få hjälp med?

Oftast ber man ju om en utredning pga att det behövs en diagnos för att får rätt hjälp. Behövs ingen sådan specifik hjälp så finns ofta ingen anledning till att sätta diagnos.

Om det är först nu som stora problem uppstått i skolan är det väl rimligt att det är först nu en utredning görs.

Pallas beskriver på pricken hur det är (i alla fall för mig) att ställas inför det faktum att ens barn inte är som andra. Jag bröt ihop totalt när vår son fick sin diagnos.

Jag hade ju sett att han inte var riktigt som andra men i någon slags förnekelse kopplade jag det till att han var född sent på året medan hans klasskompisar var födda under första halvåret allihop. Därför tänkte jag att han bara var lite efter dem i utvecklingen man att det skulle reda ut sig när de blev lite äldre.

När han så fick sin diagnos blev jag helt förkrossad för att nu fyra år senare vara helt tillfreds med att min son mår så himla mycket bättre, att vårt familjeliv är betydligt mer harmoniskt och framförallt har jag kommit över skamkänslan, den som sa mig att det var mitt fel att min son var annorlunda.

Så TS, ge henne lite tid, det är ett fullständigt kaos att uppleva detta som förälder.   

Varför tror du att hon tycker att det ser illa ut för henne för att hennes barn utreds?

Varför tror du inte att hon vill sitt barns bästa?

Jag menar det skulle ju kunna vara så att hon anser att det bästa för barnet inte är att få en diagnos?

Vad är det för hjälp barnet behöver som inte kan fås utan diagnos?

Självklart så förstår jag henne och hennes oro. Men hon behöver ju inte motarbeta den utredning som nu är tillsatt, det är ju för barnets bästa då barnet inte riktigt klarar av att hänga med i skolan eller skaffa sig kompisar m.m.
Så fort skolan började ta upp att barnet hade problem och inte hängde med o skulle få extra hjälp osv. så började hon att prata om att sätta barnet i annan skola. Sen började skolan med en utredning som nu tagit över 1 år. Kuratorer, beteendevetare, psykologer m.m. och snart även bup. Men jag anser att att man kanske i det läget inte har någon anledning att sitta och ljuga och säga att barnet inte har några problem, då det var skolan som startade utredningen och det gör ju inte de bara för att det är kul. De har ju sett att barnet har avvikande beteende och behöver nån form av hjälp och den hjälpen blir lättare att ge om man vet mer specifikt vilken typ av bokstavskombo barnet har. Om jag skulle gissa så har jag misstänkt aspergers. Men vi får väl se vad utredningen visar när den är klar. Det är ett barn det handlar om, inte en vuxens ego.. Jag märker ju som sagt på barnet att det mår jättedåligt, och jag har verkligen gjort allt jag kunnat och försökt att stötta o lyssna vid de få tillfällen som det säger något över huvud taget. Barnet är väldigt introvert. Den här utredningen kan ju leda till att barnet får verktyg att jobba med när tillvaron blir jobbig, samt att vi som närmsta familj också kan få hjälp att hjälpa barnet vid svåra tillfällen. Jag ser det inte som en negativ händelse i livet, utan som ett lysande tillfälle för ökad livskvalitet för barnet och för oss vuxna runt omkring. Jag hoppas att mamman när hon smält det hela också ska kunna se det positiva i situationen.

Jag är säker på att allt kommer ordna sig men olika föräldrar behöver olika lång tid på sig. Min man blev bara lättad när vår son fick sin diagnos.

Hans reaktion var mer "vad bra, nu vet vi vad vi har att jobba med" medan min var helt nattsvart "det kommer aldrig bli bra, vår son kommer aldrig ha ett fullgott liv, vi kommer aldrig få några barnbarn..."

Jag reagerade med en slags förnekelse och beövde låååång tid på mig att acceptera. Men som sagt, nu fyra år senare har jag helt landat i detta och upptäcker till och med många fördelar med att min lillplutt (13 år) har AS. 

Jag tror som flera andra att det nu blivit så defintivt för henne att se att hennes barn inte är "som de andra. Det kan ställa till med otroligt mycket sorg och oreda i det hela. Vem är barnet nu? Kommer han att flyttas till special/särskola? Hur skall framtiden bli? Kommer han alltid att bo hemma? Kommer han att kunna få ett jobb? Kommer han att kunna få en partner? Kommer jag att kunna få barnbarn? Kommer jag att tvingas ta hand om mitt barn resten av livet? Vad händer barnet om jag dör? osv osv

Det är månmga och stora frågor,det är inte helt ovanligt att föräldrar reagerar just så, dvs att de godkänner utredning men när det blir för jobbigt så stänger de av eller finner 10000 bortförklaringar istället ett tag. Något som garanterat inte är främmande för utredarna.

Låt henne hållas ett tag, det är förmodligen otroligt svårt för henne detta nu när det blivit så uppenbart. Hon kommer nog också att se "nyktert" på det om ett tag. Förstår dock inte varför du är så negativ till henne och tillskriver henne en massa annat som "hon tycker det kommer att se illa ut för henne osv" Hon är förmodligen en helt vanlig mamma som hamnat i en kris nu när diagnosticeringen börjat komma igång och peka åt något håll på allvar.

Autistiska drag är vad det låter som, dvs just drag av Autism men kanske för få för att ställa en hel Autismdiagnos. Ofta brukar det landa på Autismliknande tillstånd/Atypisk Autism/Aspergers. Nu har de ändrat om lite och tex plockat bort Aspergers. Någon annan kanske har lite större koll på vad det heter nu då detta ändrades ganska nyligen.