Gravid med ocd (tvångssyndrom)

Jag har ocd! Är dock inte gravid men försöker bli. Vad har du för tvång? Jag har haft allt möjligt just nu e det dock hygientvång som är värst.

Välkommen! :) jag har ocd med väldigt mycket katastroftankar, väldigt mycket "tänk om" osv. För att tankarna ska försvinna och inte hända på riktigt så har jag en rad med ritualer jag måste göra, typ för att netutralisera och städa bort alla dåliga tankar och bara lämna kvar bra tankar. När jag mår som sämst räcker det med att jag ser en obehaglig bild för att jag måste bli tvungen att rensa bort den ur huvudet. Till slut blir det så med allt negativt jag ser, hör eller tänker på. Så om dom pratar om massa otäcka bombningar på nyheterna, min sambo berättar om sin polare som krockade med bilen och katten kräks på mattan så är jag helt körd. Det känns lixom som att om jag har tankar om en bilolycka i huvudet och inte tar bort den så kan det hända mig eller någon jag älskar, men om jag gör ritualerna så kommer det gå bra. Ibland han en och samma ritual vara i en timme, men tack och lov var det längesedan jag mådde så dåligt, nu tar det oftast bara några sekunder. Men om man lägger ihop alla ritualer jag gör på en dag så blir det nog ganska lång tid. Jag har också en del problem med tvätt och baciller. Jag är nu gravid i vecka 22 och min ocd har gradvis blivit svårare under graviditeten, men jag var gravid förra året också, med tvillingar som föddes för tidigt och dog i gav. vecka 23, så nu har jag väldigt mycket tankar om det och minnen som kommer tillbaks. Sen är det viktigt att vara förberedd på att när man är gravid så är man en vandrande hormonbomb och man blir kännsligare än vanligt, vissa dagar känns det som att jag kan börja gråta när jag ser reklam för hundmat på teven, hahaha. Och är man är kännslig så är det svårare att ignorera ocd:n. Har du fått någon vård eller gått i terapi för dina tvång? Och har du provat att medicinera för det? Vill säga en sak till dom som läser detta och inte har ocd eller vet hur det funkar: när man har ocd så vet man att det man gör ibland är knäppt, man vet att det inte händer något dåligt för att man inte tänder och släcker lampan tre gånger, men man gör det ändå för allt känns bättre då. Om man inte har ocd och är orolig att ens sambo ska krocka med bilen så kanske man bara låter bli att tänka så, men när man har ocd så lindrar man sin oro och sina tvångstankar genom att göra tvångshandlingar, tex tvätta händerna i 30 min eller trampa på mattkanten 10 gånger eller rabbla en ramsa. Man förstår att det är ologiskt att mattkanten skulle ha något att göra med trafikolyckor, men det är det enda som får en att känns sig lugn. Men man har alltså sjukdomsinsikt, tillskillnad från schizofreni där man i de flesta fall saknar sjukdomsinsikt, man förstår alltså inte att man beter sig konstigt. Ville bara säga det, för många verkar tro att man är ett totalt psykfall om man har ocd, men så är det väldigt sällan :)

Tack! Vad intressant o höra din berättelse. Det är som du säger att man vet om att det man gör är sjukt men man kan inte låta bli. Jag fastnar väldigt lätt i saker o ting o kommer inte ur själva tvångstanken förrän jag utför en tvångshandling. Tex jag känner mig smutsig så fort jag suttit på en toalettsists (även fast jag alltid lägger papper) och vill oftast duscha efteråt, men låter jag bli att duscha går jag runt o mår dåligt, ångest, nedstämd, tänker att nu kommer jag få någon kroppsvätska på mig (av manliga könet) för tro det eller ej men det är där min stora fobi ligger, stt komma åt någons kroppsvätska (gäller ej min pojkvän eftersom jag försöker bli gravid) men jag är livrädd att komma åt någon främlings o bli gravid på det sättet. Mardrömmen är att få ett barn som visar sig vara någon annan killes o så anklagar min kille mig för att vart otrogen fast jag vet att jag har inte varit det för jag har bara haft samlag med min kille. Alltså jag är livrädd för kroppsvätska ser man ju inte med ögonen om det är sånt eller något annat. Det räcker ju med en droppe för att bli gravid. Fy va jag mår dåligt över detta. Jag är inte rädd för något annat. Jag fattar inte vad min knäppa förbi kommer ifrån. Jag har inte varit med om något traumatiskt. Innan mitt nuvarande problem hade jag detta. Att ett tag var jag skengravid i ca ett halvår, jag ville inte va gravid så tog test efter test för o se om jag var det eller inte. La ca 2000kr på test tror jag, jag brydde mig inte om jag hade minus på kontot typ, bara jag fick mina tester. Testade va alla negativa men jag kände mig inte lugnt. Dessutom kom mensen som vanligt varje månad. Funderade på att boka ultraljud men blev inte av. Jag va såklart inte gravid. Hur som helst min hjärna trodde jag va det o va min skräck att någon skulle lägga abortpiller i min mat (jag ville inte ha barn men hellre behålla än abort) så jag kunde inte äta något eller dricka något som någon gav till mig, jag åt inte ute. åt inte sånt mina nära o kära bakat, tänkte att tänk om dom misstänker jag e gravid o lägger abortpiller i maten eller tänk om dom råkar tappa ett sånt av misstag i maten (vem har abortpiller hemma!?). I alla fall det slutade med att jag köpte mitt eget minikylskåp o hade i mitt rum hemma, jag åt knäckebröd med smör hela dagarna o ibland riskakor, jag va noga med att kontrollant allt extremt noga innan jag åt o ingenting jag stoppa i munnen fick ha varit i kontakt med mina händer. Fyfan va jag led! Jag ville inte svälta mig men jag hade inget val. De va för kämpigt att äta. Detta gick tack o lov över när jag träffa min pojkvän för han bjöd mig på mat hemma hos honom o jag kunde ju inte säga att jag kan inte äta för jag litar inte på någon. Jag åt helt enkelt o med tiden gick problemet över. Men då kom dom här hygientvången som jag kallar ser, egentligen e det spermafobi (inte fobi för killens som sagt). Min kille e den enda kille som får va nära mig, o röra mig, ingen annan kille får ens krama mig, helst inte tjejer heller. Men killar är värst. Jag lider otroligt mkt av mitt sjuka tänkande men det e som en livsstil. Jag hatar o söka hjälp för då måste jag träffa läkare (oftast manlig) o ta i hand o då måste jag tvätta händerna 3-5 ggr efter o de tar så på krafterna. Jag har däremot sökt hjälp för extremt torra händer (såg helt sjukt ut ett tag av allt tvättande) fick träffa kvinnlig läkare tack o lov. Sen har jag sökt hjälp för nagelbandsinfektion som jag fick efter allt tvättande, fick antibiotika. Sen sökt för njurbäckeninflammation två gånger som jag fått för jag hållt mig från o gå på toa (hatar offentliga toaletter) o då ha bakterier samlats i urinblåsan o orsakat inflammation det fick jag också antibiotika för vid två tillfällen. Även blodförgiftning har jag fått (inlagd på sjukhus två veckor, sjuk ca en månad) troligtvis fick jag sjukdomen pga allt tvättande. Va riktigt sjuk o tappade förmågan att gå. Alltså fått andra sjukdomar av min ocd. Så jag skulle nästan vilja säga att sjukdomen kan leda till döden. Dock frisk nu från allt men inte ocdn. Därför e jag långtiddsjukskriven på heltid. Hatar detta :(

Men fy, va hemskt :( ja, det är ju tyvärr så att det leder till fler problem än man hade från början, inte minst sociala problem. Hur går det med din och din sambos relation? När jag mår dåligt så måste jag alltid få allt bekräftat. Om min sambo ska iväg till affären och vara borta i max 20 minuter så frågar jag gång på gång om han kommer tillbaks osv, och han vet att det är på grund av min ocd som jag frågar så många gånger och är så orolig, men efter ett ett tag så börjar det ju ändå ta på hans tålamod. När jag sökte hjälp första gången och fick diagnosen ocd så gick jag på kognitiv beteende terapi (kbt) och det var väldigt, väldigt jobbigt men också väldigt bra. Då utsätter man sig för situationer som man tycker är jobbiga och startar tvångstankarna, men så ska man inte göra några tvångshandlingar. Tex så tar man i ett dörrhandtag och så måste man vänta 10 minuter innan man får tvätta händerna och efter ett tag så måste man vänta 20 minuter innan man får tvätta sig och så fortsätter man så tills man känner att man kan hantera sina tankar. För tvångstankarna blir man i princip aldrigav med, dom kommer alltid finnas där och gnaga i huvudet, men man lär sig att ignorera dom. Så från 2008 fram till nu har jag levt ett ganska fridfullt liv utan massa tvångshandligar, men nu som sagt har mycket kommit tillbaks efter att jag förlorade tvillingarna. Jag kan ju börja med kbt igen eftersom att jag vet att det hjälper, men jag minns hur jobbigt det var innan det blev bra. När jag var tvungen att sitta där med all ångest och jag fick inte göra tvångsritualerna. Nu känner jag att jag inte är tillräckligt stark för tillfället för att klara av det, och förhoppningsvis blir det bättre av sig själv, det brukar gå i perioder.

Usch ocd e så jobbigt.. Kul att kbt hjälp dig! Min o killens relation påverkas lite av ocdn, men mest e det jag som lider av den. Verkar utåt sätt ganska normal men de e jag verkligen inte. Ibland blir det onödigt tjafs men oftast försöker jag inte låta mina problem gå ut över killen.