Hur f*n klarar man av "småbarnsåren"?

Man får prata om det, se om man har samma prioriteringar då det gäller jobb, hem, fritid och samliv. Bestämma sig för att klara sig igenom det. Försöka ta det med ro, humor, ja allt som inte får er att må dåligt. Det är inte lätt, inte alls.

vad dejtar du för man egentligen? kan han inte se att ert barn faktiskt behöver sina föräldrar dom första fyra åren mer än nånsin, sen kan man släppa lite mer och mer. när dom är 12 så ser man knappt röken av dom längre... har haft tre små barn och jag kan ju säga att vi har aldrig bråkat om såna struntsaker. man kanske irriterar sig på saker när man är trött men så länge man vet att man är trött och man är inte irriterade på varandra utan bara för att man inte sover så bra som man kanske vill.

sen får man antingen städa 15 min varje dag båda två eller så tar ni en städdag i veckan och sen en extra dammsugning bara. man får sänka sina krav till en dräglig tillvaro och ta det viktigaste först. är det viktigast att hinna städa eller kan städningen vänta en dag till.

lever med mottot att livet blir vad man gör det till.   

Du är inte ensam! Vi hade det exakt samma här för ett tag sedan. Mannen blev sur för att man inte orkade ha sex efter en lång dag me 2 småbarn som bråkar konstant , lagat mat , städat mm. Barnen tar all tid här hemma kan jag säga nu och nu har vi en till liten på 3 v. Och den äldsta är riktigt trotsig just nu. Vi hade en tuff period för ett tag sedan, mycket tjafs och kunde inte vara med varandra alls förutom på kvällen men då va man ju helt slut. Så efter det kom vi till en punkt då vi insåg att vi höll på att tappa varandra, så kändes det. Och vi pratade och pratade, sa vad vi kände och tänkte och idag med 3 småbarn så är det faktiskt mycket bättre mellan oss. Vi får inte mycket tid tillsammans och barnen tar all tid nästan men vi förstår varandra mycket bättre nu och man får helt enkelt ta dom små stunder man får och ägna till varandra och egentid.

Kände exakt som dig för ett tag sedan och kan känna så ibland idag oxå när det är som jobbigast. Men det blir bättre :) Sitt ner och prata är mitt råd. Det är viktigt med kommunikation.

Kanske har du/ni möjlighet att gå ner lite i tid så det blir mer tid över hemma. Sen får faktiskt din man fatta att han inte är nummer 1 just nu de första åren!

VI har konstaterat att "så här är det". Vi har inga illusioner. Vi är glada om vi får till det med sex men blir det inget så är det så bara.

Vi bråkar inte, men visst är vi trötta och griniga ibland. Relationen är inte samma som innan, men inte för att vi är osams, kanske mer för att jag känner att jag inte räcker till längre till allt.

Vårt barn är nyss fyllda 2 och min man kom till mig för några veckor sen och bad om ett barn till. "Varför då?" Frågade jag. Du får inte sex, du måste vakna på nätterna, byta blöjor, blir låst hemma etc. Men han säger att han kan leva med det för att han älskar sin familj. När man hör sånt så tror man att det ändå kan bli bra när barnen blir större och man får hitta tillbaka till varandra igen.

Så mitt råd är nog att ni ska försöka att prata mer med varandra och inte ha några förväntningar. Livet är tufft när man har småbarn och det får man acceptera.

Man klarar det genom att avlasta varandra och låta hemmet stå tillbaka samt gå ner i arbetstid.

Första åren med första barnet brukar vara värst. Det är en så stor omställning i förhållandet och i livet. Det tar ett tag att komma in i de nya spåren. Tycker nog att det började lätta efter ca 1,5-2 år. Så, ge inte upp.

Vi har nu 3 barn på 6 snart 4 och snart 2 år. Intensivt är bara förnamnet. Jag insåg inför barn nr 2 att sex tex fick bli en ganska hög prioritering efter förlossningen (ja givetvis när man känner sig hel där nere). Det hjälper iaf oss att hålla ihop som kärlekspar och båda mår bättre.

Vi bråkar väldigt sällan om barn, ekonomi och hem. Vi värnar om oss som kärlekspar och vi sätter båda barnen först.

Just nu ser det ut som ett bombnedslag hemma, men vad gör det om hundra år

Ni kan inte jobba heltid båda två, ha småbarn och samtidigt tro att ni ska ha tid för både förhållandet och egna intressen. Ekvationen går inte ihop! Något av det blir ofta lidande tyvärr. Mina bästa tips är:

1) Se till att ni verkligen DELAR på arbetet hemma samt att sköta om barnet. Gå gärna ner i arbetstid men inte bara du utan hellre att du tar 90 % och din man också 90 %. Lovar att det blir mer harmoniskt bara av det.

2) Skaffa barnpassning regelbundet gärna något dygn i månaden så ni får pusta ut och göra något "vuxet".

3) Prioritera ert förhållande på ledig tid. Ägna inte hela kvällarna åt egna intressen när barnet somnat utan försök göra något tillsammans. Gör en god middag och ät när barnet sover eller hyr film hemma. Drick vin och spela kort.

4) Acceptera att det är som det är trots allt. Barnet måste ju gå först och man kan inte vara lika spontan med t.ex. sex om man har barn. Detta med förspel kanske man får lägga bort och köra mer på "snabbisar" när det finns ett tillfälle. Så gör vi iallafall för att hinna få till något.... 

Kanske inte det du vill höra MEN småbarnsåren är INGENTING mot tonårstiden, nothing, nada, noll.....erfarenhet finns av 5 st varav yngsta nu snart 18år = NU har det lättat men dom senaste 5-6 åren har varit -----------------du vill inte veta. Jag minns då jag tänkte för sisådär 12-16 år sedan hur jä.la jjobbigt allt var o hur lätt de sku bli sen...HAHAHAHAH säger jag nu....det var -- nej, finner inge ord för hur stor skillnaden är men nu gapflabbar jag då jag tänker på småbarnsåren o hur jobbigt jag DÅ tyckte allt var....

hmm,jag är själv med 3barn och man får det att fungera. Sex får jag en hel del också. Slappna av ;)