En nattnanny, är det något ni hade önskat under spädbarnstiden?

Aldrig! Visst blev det väl några jobbiga nätter men vi delade upp det bra, jag ammade och min man gjorde allt annat (byta blöja, gå runt och bära) om amningen inte räckte för att de skulle somna om. Efter en stund kom han tillbaka med bäbisen och då funkade det i princip alltid att amma till sömns igen. Det är VI som ska finnas där för våra barn! Vi sover tillsammans och anpassar oss efter barnens behov.

Nej, tack. Jag vill ta hand om mina barn själv. Dessutom är vi två vuxna här hemma, så det har funkat bra att dela på nätterna ändå, och så får man helt enkelt räkna med att sömnen blir lite si så där under småbarnsåren.

Hade jag varit ensamstående hade jag kanske resonerat annars. 

Med första barnet - nej. 
Med andra barnet - ja, tack. Värre unge får man leta länge efter.
1 timme i sträck MAX dygnet runt första sex månaderna och sov en hel natt (dvs 5-7 timmar) när hon var runt året.
Skrek jämt gjorde hon också.  

Jag hade definitivt kunnat tänka mig det. Sonen vaknade varannan timme och de första tre månaderna var riktigt hemska, sedan vände det. Vi tog halva natten var men det var ändå tärande att aldrig sova längre pass.

Nej. Jag vill vara förälder på heltid, det kan man inte om man väljer bort det jobbiga. Det är ju det som är skillnaden mellan egna barn och t ex passa syskonbarn. Att man är där jämt för sina egna, också när det är slitigt, man kan inte bara lämna över ansvaret när man tröttnar.

Ska tillägga att min son är 14 månader och vaknar 3-10 ggr varenda natt. En enda gång har han sovit 8h i sträck, då var han drygt tre månader. Annars är det 2-3 timmar max.

Varannan timme, vilken dröm ;) Här var det 5-15 min som gällde, extrem kolik. Jag känner ändå ett stort rungande nej på frågan men tror att om jag fått den då när det var som värst hade sagt ja. Vi var verkligen desperata och knäckta. Sen när han började kunna sova 2-3 timmar så delade vi på nätterna och lyckades hanka oss fram med vettet någorlunda i behåll. Man har ju olika hög/låg tolerans och jag gissar att de som svarar ja rent generellt, även med normala barn, inte skulle fullfölja ifall barnet verkade bli mer ledset eller stressat av tas om hand av en främling helt plötsligt.

Ett stort NEJ/ALDRIG ploppade upp :=). Jag anser väljer man att "skaffa" barn ska man ta hand om dem också. Jag säger absolut inte att det är fel att ha barnvakt ibland, men om man inte är redo att vara där för sitt barn för att man sjääv ska få sin skönhetssömn eller vad man nu har för tanke med det. Ska man nog fundera på varför man skaffade barn. Men det är min åsikt :=). Sen kan man behöva hjälp av olika orsaker som sker i livet och då är det en sak:).

Nej, nej, nej! No way! Icke! Not!

Absolut inte med sonen men definitivt någon gång med dottern.

Hon hade reflux-problem och i ca sex månder var livet ett enda stort projekt för att få henne nöjd/besvärsfri. Det höll på som värst i ca sex månader, därefter följde ca ett halvår skakig tillvaro till. Jag och sambon hade allvarliga planer på att flytta isär, för att få lite ro ibland.

Nu fyller hon två år och är som ett helt annat barn. Men då, då hade det varit bra med hjälp.