Möte med försäkringskassan! Snälla behöver råd!!

Jag har varit på ett möte med försäkringskassan, min chef och företagsläkaren.
De frågade hur jag mår, jag grät en del men hade ett fantastiskt stöd av min chef. Jag berättade om sömnlösa nätter, vaka i gryningen och ångestattacker som dyker upp ibland. Jag berättade att min hjärna inte längre samarbetar. Helt plötsligt känns allt meningslöst och jag känner att jag måste hem. Jag berättade att jag kan ha svårt att prioritera, organisera och planera. Svårt att se vad som är viktigt. Då kan jag inte ansvara för andras barn, knappt mina egna. Läkaren svarade att detta är vanliga symptom på stress och akut sorg. Hjärnan är stressad efter upplevelserna.
Vi kom överens om att jag skulle "arbetsträna" till en början. Jag började i november -05(förlorade barn 15 augusti -05). Ganska förutsättningslöst la vi upp ett schema på ca 3 timmar per dag, två dagar i veckan. Jag skulle kunna utebli, eller gå hem när jag ville.
Så höll vi på till 9 januari i år då jag började att arbeta halvtid. 4 timmar per dag, varje dag. Jag är chockad över att det än så länge går ganska bra. Jag tyckte till en början att de försökte få igång mig tidigt men insåg snabbt att jag mådde rätt bra av det. Nu är jag trött som om jag arbetat heltid, men får ut en del av mitt arbete. Är förskollärare och barnen ger mycket livsglädje.

Jag önskar dig lycka till vid mötet. Jag vet att hindren känns överstigliga inför en arbetsstart. Men för mig var det bra att få delta i någon vardag men fortfarande få mycket tid för mig själv. Meningen med mötet är att hitta en lösning som kan passa dig!

Jag har inte varit på ett sådant möte, jag hade all kontakt med Försäkringskassan via telefon.

Jag vill bara uppmuntra dig att inte vara rädd. Visst finns det en del okänsliga människor, men jag tror att de allra flesta människor vill oss väl.
Jag gick tillbaka till jobbet ganska snabbt, jag började på halvtid efter 6 veckor och sedan fasade jag upp i ett par omgångar, men jag började på heltid efter tre månader. För mig har jobbet varit bra, mycket tack vare att jag har en väldigt förstående chef. Han lade inge tunga/stressande arbetsuppgifter på mig. Jag hade också möjlighet att stanna hemma de dagar jag mådde dåligt. Jag utnyttjade den möjligheten bara en gång, men bara vetskapen att möjligheten fanns gjorde det enkalre.

Mitt största motstånd insåg jag låg i min egen rädsla... men det gick mycket bättre än jag hade trott. Jag resonerade så här:

Det finns två diken att falla i, det ena är att jag går tillbaka för tidigt, och det värsta som kan hända då är att jag får gå hem igen. Det andra diket är att jag blir så ett med min sorg, att jag fastnar... och det diket ville jag absolut inte hamna i. Det resonemanget och vissheten att det är OK att kunna gå hem när det är för jobbigt gav mig modet. För mig har det varit bra.

Jag vill inte tala om för dig hur du ska göra... jag vill bara peppa dig att tro att de vill dig väl och att tar man saker och ting i lagoma steg så tror jag att det blir bra!

Varma kramar från mig!

Sessie:
Det är pricis så det är, som du skriver:
"Det finns två diken att falla i, det ena är att jag går tillbaka för tidigt, och det värsta som kan hända då är att jag får gå hem igen. Det andra diket är att jag blir så ett med min sorg, att jag fastnar... och det diket ville jag absolut inte hamna i. Det resonemanget och vissheten att det är OK att kunna gå hem när det är för jobbigt gav mig modet. För mig har det varit bra."

Jag vill inte heller fastna i sorgen, jag vill gå vidare, men jag är så himla rädd.
Igentligen vet jag inte vad det jag är rädd för, det är bara en så obehaglig känsla. Den skrämmer. Men så har det varit med andra saker också, så som att gå och handla, men jag klarar ju det nu. Jag går inte sönder, det värsta som kan hända är att jag börjar gråta, och det är jobbigt, men inte farligt.

Det du säger om rädslan är så rätt Ina! Den drabbar en på så många områden. Och den är inte alltid logisk. För mig har mycket av rädslan släppt sedan jag kom till jobbet. Jag tog ett steg i taget och allt gick bättre än vad jag trodde. Jag hade bokat in ett möte med en förälder som fick barn samma vecka som jag. Jag insåg att jag var tvungen att möta henne så fort som möjligt för rädslan var enorm. Mötet gick bra och hon berättade om sina rädslor som också fanns. Nu känner jag en viss styrka över allt jag "klarat" av dessa månader. Men när man står inför dessa berg att bestiga övermannar rädslan en. Jag vet. Och fortfarande kan jag övermannas av rädslan, tomheten och ensamheten. Men jag väljer att utmana dem. Det värsta som kan hända har redan hänt, känns det som.

Hej !
Vill bara säga att jag själv har suttit som handläggare på FK i sådana möten, och syfte är att du ska stå i centrum.
Det är inte farligt att gå dit, men känns det bra ska du ta med sambon som stöd.
Våga vara ärlig, gråt om du känner för det. Personen på FK forstår att du har det jobbigt.
Tillsammans kan ni hitta en väg tillbaka, jag tror dom härmöterna numera kallas avstämningsmöten, och det är precis vad det är, en möjlighet för er att stämma av med varandra så båda parter vet hur man ska gå vidare.

Arbetsträning är just vad namnet säger. Det finns inga krav på produktion, och ibland kanske man börjar med ett par timmar ett par gånger per vecka. Funkar inte arbetsprövningen/träningen kan den avbrytas, och sen komma igång vid en senare tidpunkt. Arbetsträning/prövning är en chans för dig att känna dig för, att mjuskstarta.

Lycka till ! Det går nog bra ska du se.

Fru Cissy:
Dina ord får mig att gråta, inte för att jag blev sårad eller ledsen, snarare för att de värmde, för att du bryr dig om mig och svarar.
Det känns bättre ju mer jag får veta, (det man inte vet något om skrämmer).

...och som isvatten säger det värsta har ju redan hänt, vad kan bli värre.
Men den räddsla jag nu känner inför saker jag ska göra, den är så ny, jag brukar inte vara rädd. Jag har alltid kännt mig som en trygg person och nu har benen sparkats undan, det är väldigt obehagligt.
Men Isvatten och Sessie ni kan och det ger mig styrka (försöker jag intala mig), så det är bara att bita i det sura äpplet och hoppas på det bästa.

Du vet väl att du har rätt att ta med dig någon som stöd om du vill? Varmt lycka till o hoppas du får ett riktigt bra möte som leder dit du vill!

Ina : jag var inne och läste vad som hänt er, och jag känner med er. Kan omöjligt forstå hur det känns, men jag hoppas att du får nåt positivt ut av mötet med FK.
Vi på FK är människor vi med

Skickar dig en kram på vägen tillbaks till ennormalt om än annorunda tillvaro.
Har du frågar för du gärna skicka ett meddelande skriva i min gästbok.

Igen lycka till, och sköt om dig !

Ina:

Jag var aldrig tvungen att gå på något möte men det var på väg att bli ett sådant.
Men på grund av omständigheterna så skrev verksamhetschefen och även psykiatern brev till FK där dom förklarade hur situationen ser ut. Även jag fick förklara mig per telefon.

Det jag gjorde var att inhämta FK's journalföring som dom har på alla sjukskrivna.
Jag reagerade starkt på att handläggaren tillfrågat försäkringsläkaren hur länge man sörjer ett förlorat barn..för det finns inga gränser eller normer för hur länge man sörjer och mår dåligt. Men dom visste ju inte det.

Lycka till nu!

barn : och det var därför dom ställde frågan till försäkringsläkaren, som ska hjälpa FKs handläggare med sådana saker.

FruCissy.

Jag vet. Jag blev mest förvånad över svaret som försäkringsläkaren gav. Dom ansåg att man skulle ha slutat sörja efter 3 månader

Rättare sagt, att 3 månader borde vara en "rimlig" gräns

Herregud. 3 månader. Då hade jag så smått börjat förstå vad som hänt. Värsta chocken hade lämnat kroppen och all tid gick åt till att hitta rätt i vardagslivet.

Ina 67: Jag har hunnit vara på två sådana möten med FK. Det första tre månader efter att vi förlorade vår dotter. Hanläggaren var okej, men inte jättebra. Hon fokuserade mycket kring "sjukdomen" istället för att prata om vad jag egentligen var hemma för. Och gick rakt upp och ner efter sina papper. Det blev ett okej möte, men inte mer än så. Eftersom jag börjat prova arbeta 25% så skulle hon "inte göra något åt mitt ärende så länge jag utökade min tid i rimlig takt". Vad hon nu menade med det? Fick lite skrämselhicka av det.

Andra gången var jag hos en ny handläggare tillsammans med min chef. Det var en underbar handläggare som jag fick träffa denna gång, och det var jätteskönt att ha min chefs stöd. Vi pratade mycket om hur jag mådde och hur jag upplevde saker. Vi satte upp ett långsiktigt rimligt mål för min återgång till arbetet, med kommentaren "håller det inte så håller det inte". För bara jag kan ju veta hur jag egentligen mår.

Mitt råd är att berätta precis hur du mår och hur du tänker framåt. Och ta gärna med dig någon som stöd.
Om du känner dig redo att prova jobba, så prova någon timme om dagen. I början handlar det om att träna på att gå till arbetet.
Och så hoppas jag att du får en bra handläggare!
Lycka till! Kram!

3 månader !!!
Ja, man undrar ju om den läkaren någonsin har förlorat någon nära anhörig.
Helt otroligt, man slutar aldrig att förvånas.
Jag som först nu börjar kunna andas någorlunda igen efter 6mån.
Jag som har blivit en sådan helt annan, jag är "virrig" har jätte dåligt kom i håg, jag har fullt upp med att få struktur på mig själv.
Så jag vet inte hur jag ska kunna ta ansvar för det dyrbaraste som finns här på vår jord.
Men jag får se vad de säger, har nu fått mer "kött på benen".
Är det fler som har erfarenhet får in gärna också skriva.

Än så länge har det inte varit några problem för mig men vi får väl se när förlängningen ska in,
min sambo fick brev där det stod att dom inte kan bevilja längre tid nu, han har varit hemma i 6 veckor,
kuratorn vi går hos och läkaren blev vansinniga,
så vi får väl se hur det går.....
Lycka till alla

"Överlevde" mötet!!!
Nej, det var inte så farligt. Handläggaren var ok.
Ska skriva och berätta mer i dagboken för den som är intresserad.
Kram och tack alla som gett mig stöd.