Orkar man med en tvåa?

Jag tycker inte att det är särskilt mycket jobbigare att ha två barn än ett. Jag är snart 43 år och har en sexåring och en treåring. Äldsta barnet var nästan tre år när andra barnet föddes och ganska självgående.

Jag kan förstå din oro angående att en andra graviditet kan medföra sjukhusvistelse. Båda gångerna jag har legat på sjukhus innan barnen fötts och sedan har det blivit neonatal eftersom barnen har fötts för tidigt och varit tillväxthämmade.

Ja, att hamna på sjukhus igen vore verkligen en mardröm. Jag fick strikta order om att ta det lugnt pga blodtrycket och hur ska man kunna göra det om samma sak händer igen med en liten här hemma? 
Har inte riktigt tiden att vänta några år till så lillan kan växa till sig heller

Hur klarade du av att ligga på sjukhus? Blev du inte stressad eller gillade du bara läget och tog det med ro?  

På det hela taget tog jag det med ro. Jag bestämde mig för att inte oroa mig så länge inte läkare och barnmorskor gav mig anledning till oro.

Första graviditeten fick jag tidig vattenavgång i vecka 32+3 och låg två veckor på sjukhus. Det tog jag med ro. Då fanns det inget barn hemma och väntade.

Under andra graviditeten fick jag diffus preeklampsi och blev inlagd i vecka 33+0 och låg där tills sonen föddes i vecka 35+3 och sedan blev det 2,5 vecka på neonatal ovanpå det. Då var det lite annorlunda att vara inlagd, eftersom jag hade ett barn hemma. Men även det tog jag med ro. Sonen var ju med sin pappa så det fanns ju ingen anledning till oro. Vi talades vid i telefon varje dag och sonen var och hälsade på vid tre tillfällen. Men det var så klart helt underbart att till slut komma hem från sjukhuset och få vara hos honom igen. 

Starkt gjort.

Jag förstår så klart att det är för allas bästa man blir inlagd men upplevde det fruktansvärt jobbigt och blir stressad bara jag tänker tanken att hamna där igen. Om så blir fallet glöms säkert allt det jobbiga bort när man kommer hem och har två små gudagåvor i sitt hem men, men... får ta en riktig funderare. 

Upplever du det som att barnen har mycket glädje av varandra? Är det dumt att INTE skaffa ett till barn om man har möjligheten? 

Det senaste året har de verkligen börjat leka med varandra. Det är helt underbart att se. De kan leka i timmar tillsammans. Sedan blir de osams om något och så sams igen och leken fortsätter.

Det går inte att säga att det ena eller det andra är dumt. Det beror ju helt på vad du och din partner känner att ni vill göra. 

Jag var 29 när jag fick andra med två år emellan. Tyckte första året var helvetiskt rent ut sagt med omställningen och chocken och stressen som det innebar. Nu är mina 2 och 4 och allt är mycket lättare. Så förbered dig på jobbigt första tiden... Sen är det SÅ värt det.

Låter härligt, just så vill jag det ska vara hemma hos oss också. Och gärna några kompisar som busar ihop med våra barn

Ursäkta, uttryckte mig konstigt. Är det dumt för barnets skull att inte skaffa ett till barn menar jag?

Vi vill gärna att lillan får ett syskon men framför allt jag är orolig för hur jag ska orka en graviditet med eventuella komplikationer och sen ha två små barn att ta hand om. Nu målar jag upp en massa problem som inte finns, kanske blir nästa graviditet en dans på rosor. Vem vet? 

Vad var det som gjorde det första året helvetiskt?

Vad var den största skillnaden att ha två mot en? Att man aldrig får tid att vila?

Jag har inte känt mig särskilt trött, har haft möjlighet att sova på dagarna och har ett barn som sover bra och oftast är nöjd och glad. Jag kan tänka mig att när man har en tvååring blir det inte mycket tid till vila dagtid?

Vad är det som är SÅ värt det? Att barnen har varandra? Och dubbel glädje i vardagen?  

I slutänden måste det ändå handla om vad du och din partner vill. Vill ni inte ha ett barn till men ändå skaffar ett andra barn för att ert första barn ska ha ett syskon, då blir det inte bra. Det kan ju vara så att ert barn kommer att stortrivas som ensambarn. Det kan också bli så att hon kommer att sakna ett syskon. Hur det blir, kan ingen säga nu. Därför tycker att jag att du och din partner måste känna efter vad ni vill och sedan köra på det och göra det allra bästa av det valet.

Men, visst är det så att vissa val är väldigt svåra att göra.