TS, förstår att det är oerhört tufft.
Håller med som någon skrev, så här fungerar INTE en "riktig" familj!
När jag och min sambo träffades och blev sambos flyttade vi till nytt, vi styrde upp gemensamma regler i vårat hem och vi såg till att det alltid fanns lite tid för oss. Trots detta så fanns det enormt tuffa stunder, inte för att någon var hemskt eller odräglig, utan för att det är väldigt känslomässig situation och det tar sån tid innan alla känner varandra väl. Jag har också känt mig enormt utanför ibland, som ett hembiträde och som en främling i mitt eget hem där jag stundtals har fått trippa lite på tå och det är en hemsk känsla. Dock har vi aktivt jobbat tillsammans för att nå målet om en lycklig styvfamilj och vi har lyckats. Men att det skulle krävas så mycket och ta sån tid hade jag aldrig trott.
- Att ni bor i hans hem gör inte saken lättare för dig. Om han vägrar flytta och du nu redan har flyttat till honom är mitt råd att i alla situationer tänka "hur hade jag gjort om detta var mitt hem?" och agera därefter. Då hade du kanske rensat ut lådan eller ändrat något utan att känna, "vad ska sambon säga?" Till slut kan du förhoppningsvis känna dig hemma utan att behöva anstränga dig.
- Att barnen få uppföra sig så mot dig är helt oacceptabelt, du måste säga ifrån, visa att du inte accepterar sånt och ta ett snack med din sambo om uppfostran och att det sårar. Han är förälder och ansvarig för att sina barn inte kan uppföra sig ordentligt och har en skyldighet att korrigera beteendet.
Barn är barn?? Ja förvisso i andra sammanhang. Hans barn är ouppfostrade och barn som har lärt sig gott uppförande uppför sig inte så. Hans barn skulle man kunna beskriva med andra ord än bara "barn" och det är helt på hans ansvar, han har misslyckats med sina barn där och får göra om och göra rätt.
- Att ni aldrig har tid för er är inget hit, du har valt honom som har barn med allt vad det innebär och tar hänsyn därefter, han måste förstå att han har valt en kvinna utan barn och måste ta hänsyn till det. I en kärnfamilj har man barnvakt ibland, man gör något av de stunderna man har ensamma och din sambo borde förstå att han måste ge er egentid och värdera dig för den kvinna han träffade och blev kär i. Du är inte en skugga som bara ska foga dig efter deras familjeliv och vara kåt, glad och tacksam när det passar honom.
- Sluta göra en massa i hemmet. Lämna allt som rör barnen till din sambo, har man inga rättigheter eller om man inte får uppskattning för det man gör ska man heller inte ha några skyldigheter.
Om han hade sagt på er första dejt, jag vill ha en kvinna som plockar och fixar i hemmet så jag kan lägga mer av min tid på mina barn är jag tveksam på om du hade gått på en andra dejt. Gör saker som får dig att må bra, dela gemensamma sysslor men inte mer. Ligger inte tvätt i tvättkorgen blir den inte tvättad, ställs disk på diskbänken för dina sambos tror den blir diskad av sig själv så visa att det inte är så etc. Säg upp dig som hembiträde och återgå till att vara en kvinna som hjälper till i hemmet men sånt som är gemensamt men som inte har barn och därmed inte heller det yttersta ansvaret.
ATT VARA BONUSFÖRÄLDER ÄR DEN SÄMST BETALDA ROLLEN :)
Det är en jäkla massa en bonus måste ta, acceptera och leva med. Men betalningen är att vi får vara med partnern vi älskar. Vi gör automatiskt en massa mer men lönen är densamma som när an träffar någon utan barn. Därför är det extra viktigt att man inte blir tagen förgivet, att man iaf får lite grundlön (kärlek och uppskattning från sin partner) och att man tillsammans med sin partner har gemensamma mål och uppfattning om hur familjelivet ska se ut.
Min sambo berättar ofta för mig hur fantastisk han tycker att jag är som klarar allt så bra, han och jag avsätter tid tillsammans, jag vet alltid att han älskar mig för han visar det, vi har en gemensam uppfattning om hur saker ska skötas här hemma och vi pratar mycket, hela tiden om allt.
Sätt dig ner och prata med din sambo, och kom ihåg att sätta samman en ny familj kan vara oerhört känslomässigt och inga känslor är fel eller tabu. Din sambo måste försöka sätta sig in i hur du mår och även om han inte kan förstå hur det är så betyder inte det att det inte är verkliga känslor för dig!
Prata, prata, prata! Och kulle din sambo inte tycka att det är värt jobbet för att ni tillsammans ska bli en lycklig nyfamilj, då vet jag inte vilket råd jag kan ge dig.
Det krävs enormt mycket av föräldern för att få en ny familj att fungera, vissa har det, andra inte....