Någon som har Panikångest men jobbar?

Puffar

Jag har gjort det och även om det var tufft vissa gng blev tiden på arbetet även en fristad, en vilopaus för hjärnan och tankarna som annars gick på högvarv. Men DU måste känna efter själv!

Jag jobbade fast jag led av panikångest flera gånger dagligen.jag la mig tidigt varje kväll,åt ofta men lite för att minska på illamåendet.jag köpte massa olika starka tuggummi som jag tugga ofta P.dom var starka vilket skingrade mina tankar och jag blev mindre illamående.jag fokuserade på jobbet o tuggummit att jag minska/dämpa min panikångest.detta gjorde jag i 6 månader,men sen började jag med medicin på min semester.det var det bästa jag gjort.

Jag gör det. Och det är en fruktansvärd utmanig. Jag vill jobba och skulle aldrig tillåta mig att varea hemma, men ahr riktigt jobbiga besvär.

Vad har du fått för medicin som hjälper jenny99? 

Flera jag känner rekommenderade sertralin och den är kanon bra.första 2 veckorna var jobbiga men sen har jag mått väldigt bra.fick öka dosen till 100 men där stannade jag.jag påbörjade medicinen på min semester och när jag befann mig utomlands för att minska biverkningarna.man får högre ångest första veckan svårt att sova rastlöshet sjuklig trötthet.inte alla men jag fick det.det kändes mycket lättare att vara utomlands och skärma av mig från mobil vänner släkt jobb.

Jag är en 18 årig tjej och har haft panikångest i ungefär 2 år nu. Min panikångest artar sig så att jag blir svimfärdig, yr, svag, kall och får kvävningskänslor. Först och främst har jag märkt skillnad genom att sköta min sömn, äta hälsosam mat, ägna stor tid åt intressen ( som i mitt fall är min häst ). Det kan vara svårt att vänja sig vid panikångesten och veta hur man ska hantera den. Jag har sedan en lång tid gått i KBT hos en psykolog 1 gång i veckan, utan terapin skulle jag fortfarande ligga på marken och tro att jag skulle dö. 
Om du får en attack på jobbet är mitt tips att du sätter dig ner på en lugn plats där du kan vara för dig själv, andas med djupa andetag, håll gärna andan i 3 - 4 sekunder innan du andas ut, för att få en normal andningsrytm igen. Har du en riktigt svår panikångest som håller i sig hela dagarna så är mitt tips att du kontaktar psykiatrin där en psykiater får göra en bedömning på dig och se till att du får en medicin som ska dämpa ångesten.
Själv har jag testat allt ifrån sertralin, voxra, atarax, lamotrigin. Ataraxen brukar jag ta om jag får akut ångestattack, det brukar dämpa efter ett tag, dock blir man väldigt trött av den. Lamotrigin höjer stämningsnivån så att man ska orka med vardagen. Allt detta är förstås väldigt individuellt.
Jag önskar dig lycka till! 

Jo haft några gånger men konstigt nog är det på jobbet som jag minst får dem.. De får mig att släppa det som gör att jag får dem oftast, men har ett jobb som jag kan gå undan rätt lätt om och när jag fått det.som nu vid semestern hade jag mer attacker än på jobbet så för mig är det läkande att vara där med, man får lite miljöombyte..

Jag har haft panikångest sedan jag var 16 (är 23 idag) och har haft flera jobb. Det har alltid fungerat bra. Jag har alltid varit ärlig med mig själv och tänkt att det finns en möjlighet att panikångesten smäller till, det är helt enkelt en risk jag tar.

Jag har jobbat som föreläsare, vilket innebär att jag under 60-120 minuter stod på en scen i en aula och pratade inför upp till 300 personer. Jag tänkte att det vore fruktansvärt om jag fick panikångest under en föreläsning, men samtidigt så kände jag att det var en risk jag fick ta. Det skedde en gång under det året jag jobbade som föreläsare, och då ursäktade jag mig och skyllde på illamående. Jag sa att det gick magsjuka hemma och att jag nog hade blivit smittad. Sedan åkte jag hem. Det var enda gången.

Mina andra jobb har varit som vikarie på skolor. Där är man utsatt eftersom man, ofta ensam, har ansvar för en grupp barn eller elever. Det har hänt att jag har känt att panikångesten har varit på gång, men oftast så hjälper det att jag ursäktar mig i två minuter, ta min medicin och andas djupt. Hjälper inte det gör jag som alla andra - sjukanmäler mig och går hem.

Jag tänker så här: Jag har en sjukdom som ibland gör att jag måste avbryta ett jobbpass och gå hem. Det händer inte ofta, det har kanske hänt max 5 gånger under de  5 år som jag har jobbat. I min värld så är det samma sak som att ha diabetes och vara tvungen att avbryta ett arbetspass för att man får lågt blodsocker. Eller att man har migrän och måste gå hem. Jag väljer alltså att se det som en sjukdom som alla andra, det är inget jag rår för. 

Jag har gjort det, innan jag började plugga. Jag mådde mycket bättre på jobbet än hemma. Jag fick oftast panikångest av att vara ensam, utan någon som kunde "hjälpa" mig om jag fick en attack. Det var min trigger. På jobbet var alla så snälla och trygga och dessutom blev jag distraherad av att ha saker att göra. 

Äter antidepp mot min panikångest sen tre år tillbaka och mår toppen! 

Terapi är att föredra framför piller. Man blir bara beroende av piller.

Nu har jag ej läst vad de andra har skrivit men jag har haft problem med panikångest och jobbat.

Min chef märke rätt så snabbt att allting ej stod rätt till så jag började prata öppet med honom om mina problem. Detta underlätade inte bara för mig utan även för min chef. Genom att vi var så öppna till varandra så var det aldrig några problem. Så när jag fick mina attaker så behövde jag bara ringa och berätta "Nu var det dags igen". På så sätt kunde chefen förstå mitt problem och att jag kanske inte kunde jobba för stunden utan fick ta ledigt resten av dagen eller sjuka mig för dagen, för att där efter återkomma dagen därpå eller i besta fall komma till jobbet på eftermiddagen och jobba några timmar i alla fall.
Vist kunde mina panikångstattaker påverka mig i jóbbet att jag ej alltid uppnåde mina resultat. Men jag kunde ej bli sparkad för att jag för stunden var i pshykisk ohälsa. Då jag fick terapi och pshykologisk hjälp för stunden. 
Genom att berätta detta för mina kollegor så hjälpte även de mig när attakerna kom.     

Detta är min historia.