Funderingar från en bonusmamma.

När du skriver fort, hur fort? 

Låter som en vettig pappa. Och du har ju valt en man som har barn då har man inte mkt egentid.

Väldigt fort... jobbade ihop 5 månader började träffas efter ca 2 mån och flyttade ihop ca 4 mån efter att vi börjat träffas. Orsakerna till att vi inte väntade längre var många, hade vi kunnat hade vi kanske väntat lite längre. Men omständigheter gjorde att vi fick ta snabba beslut.

Jag håller helt med om att han är en fantastisk pappa, jag har själv två nästan vuxna barn varav en bor hemma fortfarande och som jag varit i princip ensam med så visst vet jag hur värdefullt det är med föräldrar som engagerar sig i sina barn. 

Det jobbiga är alla ändringar utan någon som helst förvarning, man kan liksom aldrig planera in något över huvudtaget eftersom man aldrig vet hur det ser ut och att jag ofta får meddelande en timme eller två innan barnet skall hämtas. Och att man helst inte ens ska åka och handla de dagar barnet är hos oss, det blir liksom för överdrivet tycker jag? 

Men dert är därför jag frågar här, jag vet inte om det är JAG som tänker fel eller om det verkligen är så överdrivet som jag upplever det?

 

Låter som ett helt normalt liv som bonusmamma.Du kommer alltid att komma i sista hand.Bioföräldrarna kommer hela tiden att bestämma över ditt huvud och barnet kan komma med väldigt kort varsel hem till er.

Tycker du ska fundera på om det är såhär du vill att ditt liv ska se ut? Han kommer aldrig att välja dig först även om ni två har bestämt att göra något och dottern vill komma till pappa så kommer hon att få göra det. Jag har levt i ett sådant förhållande,aldrig mer att jag träffar en man som har barn innan.

Låter som en varm o ansvarstagande pappa i mina ögon. Levt nyfamiljliv i över tio år med totalt sex  barn och lärt mej ett o annat på vägen. Nyfamiljsliv är INTE lätt, det tar TIIID, det löns o gå framåt i barnens takt och det löns inte att skaffa gemensamma barn på flera åååår före alla hittat sin plats o mår bra. MEN iom att ni bor ihop (om än det gick för fort tyvärr för bästa möjliga slutresultat) anser jag att ändringar i planerna även bör pratas med dig om, din röst bör även höras. Planer överlag skall gälla alla, alla skall lyssnas på men barnets mående skall inte komma i kläm. Justeringar utan ordentliga orsaker ska man inte behöva acceptera sådärbara. Barnen skall inte heller behöva underhållas 110% av tiden hos er, det skall inte göras till att "hos pappa är det jämt fun" utan även vardag. Nu kan det vara så att din man ännu har lite dåligt samvete som pappa iom att han inte kan vara närvarande jämt med sitt barn och på detta sätt försöker kompensera denna känsla, i längden löns det dock inte tilll att göra tiden hos er till fest jämt o ständigt utan barnet skall även kunna ha tråkigt hos er. Lycka till.

Jag tycker TS också, verkar vara en mycket klok och kompetent förälder i sammanhanget - och ja, jag kan fullt förstå att det är jobbigt med alla dessa ändringar med kort varsel. Och även om barnet självklart behöver få sina olika behov tillfredsställda först, ändrar det inte att pappa också måste se till att förhållandet fungerar i vart fall tillfredsställande. Att det inte blir perfekt, när det finns barn inblandat, uppfattar jag inte att TS begär, utan begär en ganska rimlig förfrågan, att få vara med i planeringen. Även om det är bonusbarn, anser jag att det är ganska naturligt att TS måste få vara med och i vart fall få delge sina åsikter - eftersom hon blir direkt eller indirekt påverkad av dom beslut som hennes man tar. Och det är inte ett ifrågasättande om att barnet kommer först, utan hur deras relation ska kunna fungera som stöd/trygghet för barnet. Tycker jag är en mkt klok tanke - om bara fler bonusföräldrar förstod det.

TS, jag vet inte riktigt om jag förstod, vad är det som leder till att dessa snabba förändringar uppstår vid upprepade tillfällen? Är det sonens relation till mamman som är problemet, att dom inte går ihop och sonen blir mer eller mindre utslängd, eller är det en fråga om att det är enklare att komma undan med saker hos pappa, eller är det bara roligare hos pappa? Jag tänker, om man lyckas definera ned problemet till konkret nivå, går det förmodligen mycket enklare att attackera det med konstruktiva åtgärder.

Jag skulle säga att det under barnets uppväxtår, tills att den blir så gammalt så den väljer själv, måste man försöka främja boende hos BÅDA föräldrarna. Och är det något som är problematiskt eller fel, hos ena föräldern, måste man som andra föräldern försöka gå in och stötta där - vilket givetvis är jättesvårt utan att lägga sig i. Men ibland så kanske man måste det, för allas bästa. Sen beror det givetvis på hur man gör. Men det vore djupt olyckligt om kontakten med mamma blir skadad, bara pga att ingen bryr sig. Om du förstår hur jag tänker...

Förstår fullt hur DU tänker, och jag tycker du verkar ha mkt kloka tankar och funderingar kring det här. Men det kan också vara lättare att ha det som "oberoende", iom att du ser situationen på ett annat sätt.

Ska tillägga att jag tycker också att han är en FANTASTISK pappa, inte tu tal om det!

 

Barnet är en superhärlig unge också och vi kommer bra överrens.

Jag kastades in i detta ganska hastigt och lustigt då jag eftersom jag gick hemma fick börja vårat

Sammanboende med att ta hand om pojken själv dagtid två dagar i rad, det var ju fint för vår skull så vi fick chansen att umgås lite på tu man hand.

Nu fick jag igen chansen att ta ut extra semester och ta hand om barnet i fem dagar uppdelat på två veckor eftersom pappa var tvungen att jobba och fritids var stängt.

Ur min synvinkel var det kanon eftersom jag fick en chans att umgås på tu man hand med barnet, får annars inte ta någon som helst del i de vardagliga rutinerna.

 

Att det alltid bara är en massa skoj varenda dag, de kommer hem jag har handlat och lagat maten, det äts och sen skall barnet aktiveras med fotboll, fiske, havstur, tv-spel alt på min begäran även sällskapsspel.

Jag har väldigt svårt till hur jag skall förhålla mig till detta, försöker påpeka ibland men det faller inte i god jord.

Kan vara så att han har dåligt samvete som du säger mamaleona.?

 

Jag kan ofta känna också att men mamman då?

Barnet vill inte vara hos mamma, vad jag har förstått så är det inga konflikter, men hon är sträng… dvs hon sätter gränser… vilket pappa inte gör överhuvudtaget i princip!

Det är nog helt enkelt roligare hos pappa och han är EXTREMT pappa-bunden….

Är jag själv med barnet leks det med jämnåriga och springs iväg och leker själv som vilket barn som helst, är pappa med så klänger barnet som en klisterlapp på pappa och skall göra allt med pappa vilket pappa tillåter, jag kan känna att pappa borde hjälpa barnet att vara trygg i sig själv och göra saker på egen hand, vilket barnet gör med mig när vi är själva. Till saken hör att pappa är lika bunden till barnet och vill nog helst om han fick bestämma inte vara utan barnet alls inte en minut om dagen.

 

Själv kan jag pga omständigheterna ibland känna att det vore enklare om vi hade barnet på heltid, då hade jag åtminstone VETAT, som det är nu törs jag inte planera in vare sig middagar, bjudningar, resor eller något de helger vi egentligen inte skall ha barnet eftersom jag aldrig vet om det kommer att ändras osv.

Spontant på din beskrivning, skulle jag säga att det saknas "vardagslunk" i vistelsen hemma hos er, vilket förmodligen skapar klängigheten. För det blir en osäkerhet kring vad som egentligen är vardag och vad som är grädde på moset. Tillsmamans med att barn har en naturligt  behov av att få utbeckla både sina sociala och kognitiva beteende vanor med kamrater i ungefär liknande situation och ålder, blir pappas engagemang lite snedvridet i det här sammanhanget. Pojken har ingen kompis i liknande ålder som man kan liksom börja "smyga in" i tillvaron, som pappan mer och mer överlämnar sin "lekande" roll till? 

Absolut att han och sonen ska göra saker tillsammans bara dom, men inte på stående basis. Kan man göra upp dagsschema att sätta på kylen, dom dagar sonen är hos pappa, där man lägger in dom viktigare blocken, där man även skulle kunna lägga till aktiviteter som sonen väljer med pappa på bestämda dagar, och andra som han skulle kunna välja med dig, och/eller med jämnåriga kompissar? Och skulle inte det valet fungera, så schemalägger man helt enkelt ut aktiviteterna, så han får en ruljans mellan. Tror jag skulle vara jättebra för honom.

Men det låter också som om mammas "status" skulle behöva höjas här - och förmodligen skulle lite mamma regler behöva ärvas över, så att dom gäller JÄMT. Kan din sambo prata med sitt x om sånna här saker utan att det utmynnar i regelrätta bråk? Det är givetvis jättelätt att vara den SNÄLLE föräldern, men du skapar likväl grogrund för framtida problem, om man ALDRIG står för några regler eller rutiner, och framförallt om barnet upptäcker att det finns en spricka i kommunikationen mamma och pappa emellan. Det är absolut inte bra för kommande tonår.

 

  Jag förstår inte hur det du skriver här är nått konstigt. Hans son älskar sin pappa och du har precis flyttat ihop med hans pappa, klart pojken kommer att ha ett stort bekräftelsebehov nu när du kommit in i bilden.

Av de du skriver här så verkar det som du tycker pojken ska springa ut o leka så du får ha pappan själv.

Pojken kommer alltid vara nr1 och du nr 2