Nattmackan

Äldre 31 Jul 23:37

18 svar

Hjälp mig med min 7 åriga dotter. Lilla tonåren

Min dotter har nyss fyllt 7 år. Åldern kallas ju för "lilla tonåren" och hon är verkligen utom kontroll. .. lyssnar inte för 5 öre, idag sa hon till mig att hon önskar att jag skulle vara död, (Har sagt det tidigare och blir lika ledsen varje gång )gapar och skriker när hon inte får sin vilja igenom. Kissar på sig, inte så mycket men släpper på trycket tillräckligt för att kunna hålla sig en stund till, varle dag!
Hon slåss och nyps. Retar storasyster konstant. Vi har varit pedagogiska, hotat, mutat, blivit arga, gett henne mer kärlek och uppmärksamhet. Inget hjälper. ...:'(

Vi är tydliga och hon har gränser men nu känns det hopplöst. Vad gör vi för fel? ? Ibland är hon go men mest bråkar vi ..

GAAAH går under snart.

EJai

Äldre 31 Jul 23:45

#1

Min dotter fast hon är 6 år dock lugnt med kisseriet. Å hennes lillebror på 3 år diggar henne å kopierar det hon gör å säger. Går sönder här hemma.

Unika Föräldrar

Äldre 1 Aug 07:12

#2

Hej!
När man hamnar i en sådan här situation så är det lätt att man vill fixa allt på en gång för att man som förälder inte håller på att stå ut. Har ni samma regler båda två och orkar ni vara konsekventa? Det kan vara jobbigt under en sådan här period.

Det kan vara svårt att vara konsekvent om man tvingas vara konsekvent hela tiden. Jag brukar säga ” bestäm vad som är förhandlingsbart och vad som är ett ”nej” ”. Ett barn märker snabbt om det går att förhandla eller ej. Gör vägen kort för barnet om det inte går att förhandla. Försök att vara tydligt, säg nej om ni menar nej, i stället för att använda sig av kanske, få se, varför vill du det osv om ni redan inom er vet att det egentligen är ett nej.

Exempelvis:

Pojke 8 år kommer kl 19.00 och vill gå ut. Pappa tycker att det är försent genom att pojken snart ska gå och lägga sig, men ställer frågor till pojken genom att han vill att pojken ska få känna sig hörd.

- Varför vill du gå ut nu, ingen annan är ju ute?

I pojken värld blir det alltså förhandlingsbart om att han får gå ut. Pappa säger inte nej utan ber om en diskussion vilket gör att pojken säger att han vill cykla

Pappa svarar:

-Nä, jag tycker nog att det är försent, Du kanske kan cykla i morgon i stället.

I pojkens värld är det fortfarande en förhandling som pågår. Pojken fortsätter:

-”Snääälllaaaa!

- Nä.. Nä det är försent. Du får göra det i morgon i stället.

Pojken blir arg och skriker och säger att pappa är dum och pappan blir arg för att pojken säger att han är dum och säger om pojken gör så här så får han inte cykla i morgon heller.

Det är svårt för en 8- åring att förstå att föräldern försöker att vara respektfull med att ta in barnet genom att fråga efter argument somi sin tur skapar hopp hos pojken. Det som är tänkt som något positivt kan leda till en större besvikelse än vad ett nej från början skulle ha gjort. Min tanke är att bestämma tillsammans vad som är nej och håll på det stenhårt utan hot. Försök att ge konsekvenser till barnet som är förknippat med situationen, exempelvis om hon inte vill städa upp sina saker, hota ej om data tiden för det har egentligen inte med saken att göra . Säg vad ni vill till henne ,istället för att säga vad ni inte vill. Det är mycket lättare för oss föräldrar att säga vad vi inte vill istället för vad vi vill. Vi säger gärna:

” Spring inte på vägen”, fast det tydligaste för barnet är, ” jag vill att du går här bredvid mig”.

Försök att ändra på en sak i taget. Om mat situationerna är jobbiga , lägg fokus där och när det funkar ta nästa område. Lite korta och generella råd utifrån vad du skrev. Lycka till !

www.facebook.com/Unikaforaldrar

Nattmackan

Äldre 1 Aug 10:45

#3

Unika Föräldrar skrev 2013-08-01 07:12:40 följande:

Hej!

När man hamnar i en sådan här situation så är det lätt att man vill fixa allt på en gång för att man som förälder inte håller på att stå ut. Har ni samma regler båda två och orkar ni vara konsekventa? Det kan vara jobbigt under en sådan här period.Det kan vara svårt att vara konsekvent om man tvingas vara konsekvent hela tiden. Jag brukar säga ? bestäm vad som är förhandlingsbart och vad som är ett ?nej? ?. Ett barn märker snabbt om det går att förhandla eller ej. Gör vägen kort för barnet om det inte går att förhandla. Försök att vara tydligt, säg nej om ni menar nej, i stället för att använda sig av kanske, få se, varför vill du det osv om ni redan inom er vet att det egentligen är ett nej.Exempelvis:Pojke 8 år kommer kl 19.00 och vill gå ut. Pappa tycker att det är försent genom att pojken snart ska gå och lägga sig, men ställer frågor till pojken genom att han vill att pojken ska få känna sig hörd.- Varför vill du gå ut nu, ingen annan är ju ute?I pojken värld blir det alltså förhandlingsbart om att han får gå ut. Pappa säger inte nej utan ber om en diskussion vilket gör att pojken säger att han vill cyklaPappa svarar:-Nä, jag tycker nog att det är försent, Du kanske kan cykla i morgon i stället.I pojkens värld är det fortfarande en förhandling som pågår. Pojken fortsätter

Snääälllaaaa!- Nä.. Nä det är försent. Du får göra det i morgon i stället.Pojken blir arg och skriker och säger att pappa är dum och pappan blir arg för att pojken säger att han är dum och säger om pojken gör så här så får han inte cykla i morgon heller.Det är svårt för en 8- åring att förstå att föräldern försöker att vara respektfull med att ta in barnet genom att fråga efter argument somi sin tur skapar hopp hos pojken. Det som är tänkt som något positivt kan leda till en större besvikelse än vad ett nej från början skulle ha gjort. Min tanke är att bestämma tillsammans vad som är nej och håll på det stenhårt utan hot. Försök att ge konsekvenser till barnet som är förknippat med situationen, exempelvis om hon inte vill städa upp sina saker, hota ej om data tiden för det har egentligen inte med saken att göra . Säg vad ni vill till henne ,istället för att säga vad ni inte vill. Det är mycket lättare för oss föräldrar att säga vad vi inte vill istället för vad vi vill. Vi säger gärna:? Spring inte på vägen?, fast det tydligaste för barnet är, ? jag vill att du går här bredvid mig?.Försök att ändra på en sak i taget. Om mat situationerna är jobbiga , lägg fokus där och när det funkar ta nästa område. Lite korta och generella råd utifrån vad du skrev. Lycka till !

Tack för konkreta råd. Som att hon förstör och stjäl saker av andra, inte från affärer men skolan. Hon kan inte motstå frestelsen när hon vill ha något. Hon får lämna tillbaka och be om ursäkt, är då ledsen och ångestfylld men efter ett par dagar är det samma visa igen.

Hon tar mitt smink ibland och även när hon är hos mormor, skruvar upp läppstift och sätter på locket så det mosas.

Får av egna pengar betala mormor för att ersätta. I hopp på att det ska bita. Det kostade över 200 kr.

Hur fasiken ska vi hantera detta??!!

Vi är överens jag och pappan men eftersom inget tyckts hjälpa byter vi nog strategi som inte är så bra kanske. Allt känns hopplöst! Ska tänka på det du skrev

skogsvitter

Äldre 1 Aug 12:04

#4

Det är ju 6-årsåldern som kallas lilla tonåren... så du kan faktiskt inte skylla på någon traditionell fas. Tvärtom brukar 7-åring vara väldigt lugna, och åldern brukar ses som rätt harmonisk då barnet dessutom börjar vilja söka lite mer avskildhet. Men kanske hittar du ändå lite tips här:
www.unt.se/barnochforaldrar/lilla-tonaren-kommer-tidigt-1218085.aspx

Hon verkar göra väldigt mycket som klassiskt handlar uteslutande om provokation, dvs för att få en stark reaktion från er. Hon verkar konstant söka efter den starkaste reaktionen från dig/er som hon kan få, som detta med att stjäla. Varför tror du att hon stjäl och förstör? Tror du hon är avundsjuk eller känner att hon själv har och får alltid är otillräckligt? Känner hon sig mindervärdig jämfört med sin storasyster? Förbisedd?

Kom ihåg att respekt föder respekt. Ett barn som inte själv blir respekterat i sina känslor och sina åsikter av föräldrarna kommer aldrig kunna känna någon respekt för föräldrarna heller. Det kanske är hårda ord, men jag tycker det känns som att hon försöker, försöker och försöker med att påkalla er uppmärksamhet att se henne men det misslyckas gång efter gång av någon okänd anledning, eftersom det alltid blir en negativ spiral av det hon gör. Den sortens starka reaktion som hon får när hon gör dessa negativa saker kanske hon aldrig får vid positiva situationer och händelser. Tror du det kan ligga något i det?

skogsvitter

Äldre 1 Aug 12:13

#5

Nattmackan skrev 2013-08-01 10:45:00 följande:

Hon kan inte motstå frestelsen när hon vill ha något. Hon får lämna tillbaka och be om ursäkt, är då ledsen och ångestfylld men efter ett par dagar är det samma visa igen.

Reagerar också på detta, liksom liknande bemötande som du skrivit om på andra ställen. Det här är förstås något som känns extremt skamligt för henne själv, och det måste kännas helt fruktansvärt att bli tvingad att själv gå tillbaka, lämna och be om ursäkt. Klart som fasen hon blir ledsen och förmodligen fruktansvärt ångestfylld av att möta den skammen. Det är en klassisk sk "skammetod" att bemöta negativt beteende hos barn på det här sättet, att genom att frambringa skamkänslor hos barnet så tror man att beteendet ska upphöra. Det är enligt mig helt fel väg att gå, och uppenbarligen totalt ineffektivt. Istället eskalerar beteendet och hon tappar fullkomligt respekten för dig och alla vuxna. Vänd istället på det helt och hållet, agera på rakt motsatt sätt nästa gång hon själ. Ta henne åt sidan, respektera hennes integritet och behov av avskildhet, och förklara lugnt att man naturligtvis inte kan behålla det man tagit. Ta vuxenansvaret och lös själv situationen, säg lugnande "men jag ordnar det, jag ska prata med dem och se om jag kan lämna tillbaka det".

Många gånger när barn har problem med att de stjäl osv så kan det tom vara så att man behöver låta det förbi okänd vem som tagit, eller att man som vuxna i ömsesidig förståelse bestämmer att helt enkelt inte nämna något utan låter det passera obemärkt. Det är som sagt känslor av skam och skuld hos barnet i fråga man vill undvika, därför kan man smyga tillbaka grejerna utan att det ens märks. I vissa fall alltså. Detta är vedertaget, och ja det funkar! Man måste bara respektera dem att det är minst lika jobbigt och svårt för dem! De vill ju inte göra så här, de vill inte må dåligt konstant eller ha dessa känslor. Men de fastnar i mönster tack vare oss andra runt omkring, men som vi föräldrar måste hjälpa dem att ta sig ur igen!

Nattmackan

Äldre 1 Aug 22:54

#6

skogsvitter skrev 2013-08-01 12:04:20 följande:

Det är ju 6-årsåldern som kallas lilla tonåren... så du kan faktiskt inte skylla på någon traditionell fas. Tvärtom brukar 7-åring vara väldigt lugna, och åldern brukar ses som rätt harmonisk då barnet dessutom börjar vilja söka lite mer avskildhet. Men kanske hittar du ändå lite tips här:
www.unt.se/barnochforaldrar/lilla-tonaren-kom...

Hon verkar göra väldigt mycket som klassiskt handlar uteslutande om provokation, dvs för att få en stark reaktion från er. Hon verkar konstant söka efter den starkaste reaktionen från dig/er som hon kan få, som detta med att stjäla. Varför tror du att hon stjäl och förstör? Tror du hon är avundsjuk eller känner att hon själv har och får alltid är otillräckligt? Känner hon sig mindervärdig jämfört med sin storasyster? Förbisedd?

Kom ihåg att respekt föder respekt. Ett barn som inte själv blir respekterat i sina känslor och sina åsikter av föräldrarna kommer aldrig kunna känna någon respekt för föräldrarna heller. Det kanske är hårda ord, men jag tycker det känns som att hon försöker, försöker och försöker med att påkalla er uppmärksamhet att se henne men det misslyckas gång efter gång av någon okänd anledning, eftersom det alltid blir en negativ spiral av det hon gör. Den sortens starka reaktion som hon får när hon gör dessa negativa saker kanske hon aldrig får vid positiva situationer och händelser. Tror du det kan ligga något i det?

Jag skyller inte på något, och hon har just fyllt 7..

Nattmackan

Äldre 1 Aug 22:58

#7

skogsvitter skrev 2013-08-01 12:13:35 följande:

Reagerar också på detta, liksom liknande bemötande som du skrivit om på andra ställen. Det här är förstås något som känns extremt skamligt för henne själv, och det måste kännas helt fruktansvärt att bli tvingad att själv gå tillbaka, lämna och be om ursäkt. Klart som fasen hon blir ledsen och förmodligen fruktansvärt ångestfylld av att möta den skammen. Det är en klassisk sk "skammetod" att bemöta negativt beteende hos barn på det här sättet, att genom att frambringa skamkänslor hos barnet så tror man att beteendet ska upphöra. Det är enligt mig helt fel väg att gå, och uppenbarligen totalt ineffektivt. Istället eskalerar beteendet och hon tappar fullkomligt respekten för dig och alla vuxna. Vänd istället på det helt och hållet, agera på rakt motsatt sätt nästa gång hon själ. Ta henne åt sidan, respektera hennes integritet och behov av avskildhet, och förklara lugnt att man naturligtvis inte kan behålla det man tagit. Ta vuxenansvaret och lös själv situationen, säg lugnande "men jag ordnar det, jag ska prata med dem och se om jag kan lämna tillbaka det".

Många gånger när barn har problem med att de stjäl osv så kan det tom vara så att man behöver låta det förbi okänd vem som tagit, eller att man som vuxna i ömsesidig förståelse bestämmer att helt enkelt inte nämna något utan låter det passera obemärkt. Det är som sagt känslor av skam och skuld hos barnet i fråga man vill undvika, därför kan man smyga tillbaka grejerna utan att det ens märks. I vissa fall alltså. Detta är vedertaget, och ja det funkar! Man måste bara respektera dem att det är minst lika jobbigt och svårt för dem! De vill ju inte göra så här, de vill inte må dåligt konstant eller ha dessa känslor. Men de fastnar i mönster tack vare oss andra runt omkring, men som vi föräldrar måste hjälpa dem att ta sig ur igen!

tack för ditt inlägg, jag kan inte se att det skulle vara fel att få lämna tillbaka det man tagit, själv. Jag ska ta till mig det du skrivit

Nattmackan

Äldre 1 Aug 23:00

#8

Tänkte på om jag skulle lämna tillbaka varje gång hon tagit nått och lösa "hennes" problem, då blir det ju smidigt för henne att bara fortsätta?

skogsvitter

Äldre 1 Aug 23:06

#9

Nattmackan skrev 2013-08-01 23:00:05 följande:

Tänkte på om jag skulle lämna tillbaka varje gång hon tagit nått och lösa "hennes" problem, då blir det ju smidigt för henne att bara fortsätta?

Fast kanske inte? Barn fungerar inte som vuxna, de har framförallt andra behov, men deras kognitiva förståelse är ju också på ett helt annat plan. De kan tex inte manipulera på det sätt som vuxna tror, mycket av sånt de gör är omedvetna handlar som grundar sig i behov av egentligen något helt annat. Särskilt när det kommer till beteendeproblem, trotssyndrom etc. Skadar det att prova? Hon kanske, tvärtemot vad du tänker här, behöver just känna detta att du finns där och ställer upp och kan backa upp när något hemskt har hänt (för självklart är det hemskt även för henne att ha fastnat i ett dylikt beteendemönster). Hon är trots allt bara ett litet barn, ett barn kan aldrig stå till svars på det sättet för allt dåligt de gjort. De är ju inte straffmyndiga tex, av just den anledningen.

Nattmackan

Äldre 1 Aug 23:10

#10

skogsvitter skrev 2013-08-01 12:13:35 följande:

Reagerar också på detta, liksom liknande bemötande som du skrivit om på andra ställen. Det här är förstås något som känns extremt skamligt för henne själv, och det måste kännas helt fruktansvärt att bli tvingad att själv gå tillbaka, lämna och be om ursäkt. Klart som fasen hon blir ledsen och förmodligen fruktansvärt ångestfylld av att möta den skammen. Det är en klassisk sk "skammetod" att bemöta negativt beteende hos barn på det här sättet, att genom att frambringa skamkänslor hos barnet så tror man att beteendet ska upphöra. Det är enligt mig helt fel väg att gå, och uppenbarligen totalt ineffektivt. Istället eskalerar beteendet och hon tappar fullkomligt respekten för dig och alla vuxna. Vänd istället på det helt och hållet, agera på rakt motsatt sätt nästa gång hon själ. Ta henne åt sidan, respektera hennes integritet och behov av avskildhet, och förklara lugnt att man naturligtvis inte kan behålla det man tagit. Ta vuxenansvaret och lös själv situationen, säg lugnande "men jag ordnar det, jag ska prata med dem och se om jag kan lämna tillbaka det".

Många gånger när barn har problem med att de stjäl osv så kan det tom vara så att man behöver låta det förbi okänd vem som tagit, eller att man som vuxna i ömsesidig förståelse bestämmer att helt enkelt inte nämna något utan låter det passera obemärkt. Det är som sagt känslor av skam och skuld hos barnet i fråga man vill undvika, därför kan man smyga tillbaka grejerna utan att det ens märks. I vissa fall alltså. Detta är vedertaget, och ja det funkar! Man måste bara respektera dem att det är minst lika jobbigt och svårt för dem! De vill ju inte göra så här, de vill inte må dåligt konstant eller ha dessa känslor. Men de fastnar i mönster tack vare oss andra runt omkring, men som vi föräldrar måste hjälpa dem att ta sig ur igen!

Hennes klasskompisar har märkt att det är hon som tagit saker från dom. Det är ju det som är risken att hon blir utfryst eller mobbad av det om det fortsätter. Jag kan inte låtsas som det regnar tyvärr

skogsvitter

Äldre 1 Aug 23:17

#11

Nattmackan skrev 2013-08-01 23:10:12 följande:

Hennes klasskompisar har märkt att det är hon som tagit saker från dom. Det är ju det som är risken att hon blir utfryst eller mobbad av det om det fortsätter. Jag kan inte låtsas som det regnar tyvärr

Nej men du kan bemöta det annorlunda än vad du gör ändå, för uppenbarligen fungerar ju inte skammetoden så bra i just ert fall.

Nattmackan

Äldre 1 Aug 23:24

#12

Tack Skogskvitter, du har rätt i mycket du skriver.

När hon exploderar på något som går fel tex , hon blir helt rabiat, tex om ett klädesplagg ligger i smutsen hon hade tänkt att ha. Eller om någon skämtar med henne. Eller om jag häller upp vatten fast hon vill ha mjölk... Spottar, skriker, svär, slåss. Hon är annars lugnet själv och kan sitta i långa stunder och pyssla med nått hon gillar.

Hur ska vi hantera henne, vi kan ju behålla lugnet men efter en tid med detta skrik och fula svordomar lackar jag ur :(

skogsvitter

Äldre 1 Aug 23:47

#13

Hon verkar behöva hjälp att själv kunna lugna sig igen, jag vet hur det är. Jag har alltid upplevt alla mina känslor väldigt starkt! Och de negativa känslorna kan vara svåra att ta sig ur på egen hand om de är så starka. Genom att själv behålla lugnet, prata lugnande med henne och helt enkelt vägleda henne genom det som upprört henne så brukar det bli mycket lättare! Men visst,det kräver tålamod och ett inre lugn man inte alltid har! Men man måste iaf försöka

skogsvitter

Äldre 1 Aug 23:51

#14

Sen behöver hon kanske mer utrymme att göra saker själv? Min snart 6-åring fyller djälv i det hon vill ha i sitt glas... Hon säger också till om hon tex vill ha en specifik klänning dagen efter, då hinner jag tvätta upp

skogsvitter

Äldre 1 Aug 23:54

#15

Att ge henne mer ansvar kanske helt enkelt? Och bekräfta och uppmuntra massor när det går bra!

Nattmackan

Äldre 2 Aug 00:05

#16

Jag ska lägga om strategi, sluta med att hota (eftersom hon kissar på sig ibland har jag hotat med att hon inte får leka med kompisar efter skolan eller gå på kalas) och trott att hon ska förstå hur viktigt det är att gå på toa i tid. Funkar ibland, ibland inte.

Claudia gbg

Äldre 29 Aug 22:02

#17

Min spontana tanke var också att flickan vill ha ngt. Mer av din tid? Uppmärksamhet? Närvaro? Pappans tid? Uppmärksamhet? Närvaro? Håller med ovanstående som svarat dig. Om du vill läsa inspirerande bok så är "Livet i familjen" av Jesper Juul mycket bra och ganska lätt att ta till sig.

Hur går det för er?

Nattmackan

Äldre 29 Aug 23:08

#18

Claudia gbg skrev 2013-08-29 22:02:51 följande:

Min spontana tanke var också att flickan vill ha ngt. Mer av din tid? Uppmärksamhet? Närvaro? Pappans tid? Uppmärksamhet? Närvaro? Håller med ovanstående som svarat dig. Om du vill läsa inspirerande bok så är "Livet i familjen" av Jesper Juul mycket bra och ganska lätt att ta till sig.

Hur går det för er?

Vi gör små framsteg. Det går bättre nu. Jag tror oxå hon behöver bli mer sedd men det är svårt när det är massa bråk och trots. Har boken hemma ska läsa den

Hjälp mig med min 7 åriga dotter. Lilla tonåren

INNEHÅLL