Styvmammor som inte bryr sig - ni förstår inte hur mycket ni förstör!

Håller Med.

Jag är tvärtom Jag älskar mina bonus något så vansinnigt!!! Precis som om de skulle vara mina barn... ja typ adoptivbarn... Saknar dem som en galning när de är hos den andra föräldern... (sällan som tur är )

Min sambo är lite orolig för när vi får ett eget barn men jag är lugn... då har vi helt enkelt ett barn till i huset, bara det att det barnet kommer vara hemma oftare  

Jag ser dem som barn i huset fullt ut på alla sätt!!  

Själv uppvuxen som styvbarn, klichemässigt behandlad som styvbarn av båda mina föräldrars respektive. Man måste inte älska sin partners barn, men jag fattar inte att man inte intresserar sig för människor som är viktiga för den man älskar. Och respekt för dem är ändå självklart.

Jag känner precis som du!! Har en bonusdotter jag älskar fantastiskt mycket och saknar henne enormt när hon är hos sin mamma! Och det är en stor lättnad för mig att hon accepterat mig för den jag är, litar på mig och älskar mig tillbaka. Det är en speciell känsla som sprider värme i hjärtat, hur kan man inte vilja känna det....? :/

Usch nu får jag flachbacks om tiden då min pappa levde tillsammans med en hemsk kvinna. Hon var ren ondska. När jag var hos min pappa så fick jag betala för min egna mat ibland då pappa och hon ibland bara slängde i sig mackor. Jag var ibland tvungen till att låna ut min veckopeng till pappa så han kunde köpa alkohol och cigaretter till sig och sin fru (dom gifte sig de jävlarna)

Pappa lovade mig att åka på semester och han lovade mig födelsedagspresenter och julklappar men de fick jag aldrig några. Hn och hans fru dumpade av mig vid busstationen när jag skulle hem och åkte sen därifrån. De visade sig att jag hade fått förlite busspengar. Någon veckopeng hade jag inte kvar heller. Tur som jag hade så fick jag åka med hem i alla fall. Jag har aldrig haft bra kontakt med min pappa. Jag hatar han och har gjort det sen han flyttade isär med sitt ex som var så underbar. Dom fick ett barn ihop och levde lyckligt (trodde jag) usch vad rörigt jag skriver men ville bara dela med mig av den hemska styvmamman jag hade. Dom är som tur är skilda idag. Men min pappa är förstörd för resten av sitt liv.

Idag har jag själv ett barn och tråkigt nog så tvistas mina tankar om ifall jag ska låta mitt barn få veta av sin morfar. Det är så mycket mer än alkohol med i bilden då de gäller min pappa. Så jag har lite svårt att avgöra hur ja ska göra. Men men... Men det jag lärt mig är att pappan har en sjukt viktig roll i livet. En bonusmamma får inte förstöra det!! Barnen blir otroligt trasiga om de inte har en pappa med i bilden. Jag själv tycker det är konstigt att folk tycker om sina pappor och kan krama dom osv. Jag hatar pappa och skulle aldrig säga ens jag saknar dig. För så illa som han har gjort mig då ragatan behandla mig som skit det är oförlåtligt.

Om du är en bonusmamma så ta och va en bonusmamma då. Älskar du inte barnen så dra då ifrån förhållandet.

Precis

Och glädjen när de säger att de älskar en! Eller när de kommer och kryper ner på natten mellan mig och pappan och tar tag i mitt nattlinne som snuttefilt:-P Ok inte bästa nattsömnen men ändå

Dessutom är mina riktiga änglar!! Jag jobbar skift och nu när det är semester och dagis är stängt är de hemma med sin pappa... och på förmiddagen när det är dags för mig att gå upp för att åka till jobbet väcker de mig med frukost på sängen Enligt sambon på eget bevåg Första gången var han tilloch med ute och jobbade i trädgården när de kom tassandes (en timma tidigare än jag skulle gå upp men de tyckte det räckte med sömn:-P)

   

Hoppas inte ni tycker jag hamnar OT nu, men iom att tråden finns, jag är bonusmamma i nöd och du TS tänker som jag... Jag behöver hjälp!

Jag har en bonusson som idag är 13 år. Världens goaste grabb och jag älskar honom som en del i min familj och jag vill inget annat än ha en bra relation med honom.

Jag kom in i hans och hans pappas liv för 3 år sedan, då var pojken 10 år. Det har fungerat jättebra hela tiden oss emellan.
Nu är han i yngre tonåren med allt vad det innebär. Han är fortfarande den där fantastiske grabben som han var för tre år sedan, men nu börjar han bli så otroligt stor och jag vet ärligt talat inte vad eller hur jag ska göra för att "närma" mig honom på rätt sätt. Just nu är han dock känslig gentemot allt och alla så jag kommer inte ta det personligt om jag blir avsnäst - han är 13 år och det är mycket i denna ålder! Jag vet också att han tycker om mig, men det räcker inte riktigt.

Hur ska jag bounda med honom? Ska jag tränga mig på i hans rum när han spelar spel? Vad ska jag prata med honom om? Jag menar - han gillar att spela boll med sina kompisar och att spela tv-spel. Allra helst vill han vara iväg med sina kompisar varje dag.
Det känns som att det är en mellanålder som är svår för mig att veta hur jag ska agera i då jag varken är kille själv eller varit med i hans liv tillräckligt länge.
Han är väl (missförstå mig rätt nu för Guds skull) inte heller den allra mest framåt killen, lite halvsvår att hålla en dialog med. Han svarar på frågor men inte mer än så egentligen.

Snälla, ge mig tips på hur jag ska kunna arbeta för att vi ska få en bra relation hela vägen - jag vill inte att han ska missta sig för att jag inte bryr mig eller har ett intresse av att ha en, faktiskt, vuxen relation med honom.

Vågar jag prata om tjejer? Ska jag prata fotboll? Skola är så trist och tråkigt... Frågar någon av oss vad han vill göra så har han inget svar, är mest snäsig och smågrinig mest hela tiden.

Oj vad jag tjatar, men känner mig lätt desperat, jag måste komma på något nu nu nu!!

Gud så underbart att läsa om er som verkligen tycker om era bonusbarn. Är själv uppvuxen med en styvpappa och vi har alltid känt oss älskade av honom och tvärtom

Jag har också svårt för dessa trådar. 
Har inga bonusbarn, men min man har och skulle han inte kunna leva med oss TRE så skulle vi inte kunna vara tillsammans.
Han är inte deras pappa, han behöver inte ha en papparoll, men han är min man och när han valde mig så valde han även mina barn och att behandla dem som sin familj. VI är hans familj, inte bara jag. 

Det är tråkigt att det inte finns mer familjerådgivning för styvfamiljer. Jag visste verkligen inte vad jag gav mig in på. Jag älskar styvdottern men avskyr själva grejen att inte vara en familj som är ihop hela tiden. Vore bättre om hon alltid var här än då och då. Allt vänds upp och ner hela tiden flera gånger i månaden för alla. Jag känner mig förföljd av hennes mamma och mår dåligt. De gemensamma barnen mår dåligt när dottern är här för styvdottern tar all tid. Pappan ser dem inte den veckan. 

Jag önskar vi kunde få någon rätsida på detta men jag tror det är omöjligt. Kommer att flytta om vi inte kan samarbeta. Känns bara fördjävligt. De gemensamma barnen har vi isf bestämt bara ska bo hos mig och pappan får hälsa på tillsammans eller utan dottern. Det är tråkigt alltihop. Jag önskar man kunde få bättre hjälp för hur man på ett smidigt sätt ska samarbeta i en styvfamilj.

Det är svårt att veta hur det ska bli innan man levt i det i några år redan.