Hjälp! Mellanting av att leka mamma och att inte bry sig, går det?

Du ska inte behöva ta ansvar för en vuxen människa, även om han är far till dina barn. Om han inte själv vill göra nåt åt sin situation så tycker jag inte att du heller bör göra det. Det är dags att han själv tar tag i sitt liv, och så länge du håller på och stöttar honom kommer han inte att göra det.
Jag tycker du ska ta hand om dina barn och din nya familj och överlåta åt mannen att själv ta hand om sina problem.
Vad är det för fel på honom? Har han någon diagnos, eller är han bara lat och bortskämd?

Ja, det är dags, men det har det varit i 15 år... Jag har inte stöttat honom med något sen separationen och det har inte gjort något bättre. Jag tror helt enkelt inte att han vet hur man gör, trots att jag försökt visa honom under hela förhållandet.

Hade vi inte haft barn tillsammans hade jag definitivt inte haft någon kontakt med honom alls. Nu måste jag och jag ser ju att han påverkar dem också.

Jag vet inte vad det är för fel på honom, funderat på det många gånger. Han har ingen diagnos av den enkla anledningen att han aldrig nånsin skulle få för sig att kolla upp det. Han tar aldrig tag i något, sopar allt under mattan ("det ordnar sig"). Kollar inte upp fysiska sjukdomar heller. Han fick en enorm chock när hans pappa dog. Han hade varit döende i cancer i ungefär ett halvår, det kunde vem som helst se, och han låg på hospis sista tiden. Men mitt ex trodde att pappan skulle komma levande från hospis, (till och med när vi blev ditkallade på natten innan han dog så fattade han inte att det var för att säga farväl) för "han sa ju att det skulle ordna sig", så den meningen är väl nåt han vuxit upp med.

Tror att han är uppvuxen med två enormt omogna föräldrar och att han aldrig fått lära sig ett skit som man behöver lära sig för att klara sig. Hans ena syster har borderline, hans ena bror adhd, andra brodern är alkoholist (då kom mamman med ett flak öl till honom i födelsedagspresent), hans äldsta syster är det något fel på men jag vet inte vad, hon eldar igelkottar för att det är roligt när det sprakar och hon har nu blivit gravid med sjätte barnet för att de fem tidigare har blivit omhändertagna. Mitt ex är den mest normala, vi har försökt hålla oss undan hans släkt så mycket det har gått. Men han är extremt omogen, kan inte ta ansvar, har ingen självinsikt över huvud taget...

Som sagt, du kan inte ta ansvar för honom och hans liv.
Du kan däremot se till att era barn får sunda värderingar från dig. 

Och vad får dej att tro på att du kan hjälpa honom nu, om du inte lyckades på 15 år tillsammans med honom?
Jag ser ju tydliga adhd-drag hos honom (finns i min egen familj, så jag vet).
Man måste nog inse att det finns människor som helt enkelt inte klarar av det här vanliga vardagliga, som jobb, sköta hemmet, ha familj o s v. Det som är så självklart för de flesta fungerar helt inte för de som har adhd. 
Visst kan du försöka hjälpa honom med det viktigaste om du gör det för dina barns skull. Men orkar du? Du har egen familj och väntar barn. Ta inte på dej för mycket!
I ditt ställe skulle jag nog ställa som villkor att han ser till att bli utredd så han kan få hjälp. Går han inte med på det så tar du din hand ifrån honom. Barnen har sin trygghet hos dej, och sen får hans umgänge bli efter vad han klarar av.
Antagligen skulle även hans föräldrar eller i alla fall någon av dem fått en diagnos om de blivit utredda. Adhd går i arv, och blanddiagnoser adhd-borderline är inte ovanligt.   
 

Du får försöka ge dina barn andra värderingar och kunskaper samt ta diskussionen den dag den kommer om varför pappa gör som han gör. Använda honom som avskräckande exempel utan att svartmåla honom. Försök också få dina barn att INTE ta ansvar för honom som du gjorde i ert förhållande. De ska inte behöva spendera 40 år på det vis du gjort i 10...

Ja, det finns väl ingenting jag kan göra, det har ju inte hjälpt hittills. Blir bara så arg på honom för att han inte fixar så att han kan flytta hit, för barnen vill ju ha sin pappa nära. Samtidigt undrar jag hur det ska gå om han faktiskt nån gång flyttar hit, kommer han kunna ta hand om dem då...

Jag tror inte att det är adhd han har men kan såklart inte veta. Han är aldrig nånsin rastlös eller otålig och han glömmer inte saker mer än nån annan eller har svårt att slutföra det han börjat på. Han är minutiöst noggrann med att dubbelkolla allt han gör (låste han dörren, stängde han av kaffekokaren? osv.) och OM han väl börjar på något så får det ta hur lång tid som helst bara han blir färdig (kunde sitta och hålla på med datorproblem hela natten om det så behövdes). Jobbet han har nu, och de få jobb han har haft har han hittills skött. Han kommer aldrig till saken när han pratar eller skriver, jag är akademiker och har skrivit många papers i mitt liv och när jag läste igenom hans inlämningsuppgifter till komvux så kunde han skriva samma sak sju gånger på en sida fast med olika formuleringar trots att den saken inte ens var det han ville komma fram till. I telefon eller när vi säger hejdå vid lämning/hämtning av barnen så kan han säga samma sak tio gånger med olika formuleringar ("ha det så bra, jaja men, men... ni får ha det gott, jamen sköt om er nu" eller "jag måste pysa nu....jaja, nä måste dra mig hemåt....japp nu tänkte jag gå" etc) i typ tio minuter innan han kan sätta punkt och gå. Allt är liksom sävligt och drygt och han kommer aldrig till skott. Något som också varit väldigt pinsamt har varit att han inte vetat gränsen mellan privat och inte privat. Han kunde t ex förklara ingående för en dörr- eller gatuförsäljare varför han inte hade råd att köpa det han sålde, berättade hur mycket pengar vi hade kvar till mat, blottade hela vår ekonomi (som så klart inte var så bra eftersom han inte bidrog). Första gången han träffade min släkt på middag så berättade han att hans styvfar slog honom när han var liten vilket man såg på mina släktingar att de tyckte var rätt obekvämt... För några månader sedan kom han när jag hade en vän här och hon frågade av artighet hur det var med honom (ej träffats sen innan separationen) och han berättade ingående om hur och när han äntligen blivit fri från Kronofogden... Fast hon hade väl förväntat sig ett "bara fint tack, själv då"...

Jag är säker på att det är NÅT fel. Vet inte vad. Han har gått hos en psykolog en gång (efter separationen) men efter några gånger "behövdes inte det" mer, men tror att han tyckte att det var för jobbigt att dra upp saker från barndomen och då var det bättre att sopa det under mattan igen. Skulle jag antyda att han kanske har nån psykiatrisk diagnos skulle han ta fruktansvärt illa upp och förmodligen anklaga mig för att jag inte tolererar att alla inte är som jag.

Jag har sökt hjälp från socialen en gång angående detta, för några år sen innan jag träffade min nuvarande sambo. De sa att de inte tänker ta hand om mina ungar (tänkte att han kanske kunde få nåt stöd i föräldraskapet och hur man sätter gränser, lagar mat, borstar tänder osv.) och om jag vill ha nån bättring får jag väl flytta hem till honom.