Hej Doris! Det var en gammal ungdomskärlek som jag träffade efter att vi levt utan att träffa varann på drygt 20 år, vi började träffas, jag berättade att jag var oskyddat. Jag skulle sätta in en spiral så fort jag fick mens. Den kom aldrig, i stället blev jag gravid. Mannen valde att försvinna totalt när han fick reda på att jag blivit gravid, svarade varken på telefon eller sms. Däremot blev han jättearg när jag la ut ultraljudsbilder på min dotter...
Jag informerade honom under hela graviditeten via sms, men fick aldrig några svar. Jag bad honom om att berätta om han ville ha något umgänge med flickan, eller om jag skulle uppge fader okänd i faderskapsutredningen. Inget svar... När det var en månad till beräknad förlossning, bad jag honom höra av sig senast på den beräknade dagen att säga hur han ville ha det. Tre veckor innan BF föddes mitt lilla underverk, jag hade fantastiskt stöd av min bästa väninna. När flickan var några timmar skickade jag ett sms till pappan, där jag skrev att nu var hans dotter född. Döm om min förvåning när han ringde upp... Han kom in till sjukhuset när hon var fyra dagar och hälsade på. Han smälte, och vi kom överens om att han skulle finnas för vår dotter, men att jag skulle ta allt ansvar, precis som jag hade ställt in mig på. Jag fick också ensam vårdnad, det var ingenting han tjafsade om som tur var! I början träffade han flickan en gång i veckan, men jag blev irriterad på honom, han hjälpte inte till med nåt, han kunde bo hos oss en vecka, bytte inte en blöja, satt och väntade på att maten skulle serveras, och hade mage att klaga på att det var för mycket kolhydrater i min mat! Han betalade ingenting, köpte ingen mat, har aldrig gett nåt till sin dotter, mer än underhållet, som FK betalar ut till mig. Han har ingen inkomst, så därför betalar han ännu inte ens underhållet, men det skiter jag i, för jag får i alla fall 1273 av FK! Som jag skrev tidigare, så kommer han hit allt mer sällan, för mig spelar det ingen roll, men det är synd om tösen som inte kommer ihåg honom mellan träffarna! Jag nämnde förresten det redan när jag var gravid, att han får jättegärna vara pappa om han vill, men jag kommer aldrig mer att ta tillbaka honom som en man igen, och det står jag fast vid! Hoppas jag kunnat ge dig lite fakta... Om han vill ha gemensam vårdnad, kommer jag att kämpa emot, eftersom han valt att inte ta det minsta ansvar för tösen!
