Jag är gift men har innerst inne alltid vetat att jag inte älskar honom som jag borde. Jag skulle vilja lämna honom men han älskar mig och vi har två mindre barn tillsammans. för deras skull har jag valt att stanna i relationen tills vidare. Är det någon som är/har varit i samma situation? Hur har ni orkat? Vad hände?
Är i samma situation. Vårt barn är bara 1,5 år ännu. Och jag vet inte hur jag ska göra. Situationen är ohållbar då jag inte kan känna passion och inte vill ha sex med honom. Men vill inte ha delad vårdnad heller och vara utan min ögonsten varannan vecka... Så jobbig sits... Så jag vet vad du går igenom!
Jag känner precis på samma sätt och har beslutat för att lämna Vi har två pojkar på 1 och 4 . Jag vet att det kommer att bli jättesvårt att vara ifrån barnen men jag kan inte leva såhär.
Hej, här är en till. Går sönder inombords för jag mår inte bra i relationen. Men min störste har ett stort behov av trygghet och rutiner och för hans skull ser jag inte hur jag ska kunna lämna förrän han blivit lite större. Dessutom klarar jag nog inte heller vv... :(
Min största är också väldigt känslig så jag vill vänta åtminstone ett år till så att han får börja i skolan i lugn och ro.
Vet era män/fruar hur ni känner?
Nu är jag visserligen en kille, men smyger mig in här ändå
Jag och mamman till mitt barn levde som ni, fram tills barnet fyllde 3 år, sen gick det inte mer...vi bröt upp.
Jag flyttade till en lägenhet, inte långt ifrån, och vi började leva som särbos istället.
Vi umgicks fortfarande som familj, men med "fördelen" att ha eget, där man kunde få andas ut så att säga + att om någon av oss ville gå ut med vänner te:x, kunde den andra ta hand om barnet i sin egna sfär.....
Det räddade vårt förhållande....vi var mer kära än någonsin, och umgicks faktiskt oftare, än när vi bodde ihop....
Det tog slut sen ändå, men inte pga detta, utan vi växte isär som par, men blev bästa vänner istället..och är bästisar fortfarande..........
Vad jag vill ha sagt är att vänta inte för länge med ett beslut, så ni inte hinner bli bittra eller "fiender"...det mår ingen bra av..barn känner av olycka bättre än vad vi vuxna tror....
Hoppas allt löser sig för er, iallafall
Ja min man vet hur jag känner och jag tror han känner detsamma fast han aldrig skulle erkänna det. Jag letar lägenhet i samma område så vi har chans att träffa barnen när de vill.
Är väll i ett läge jag inte riktigt vet vad.. Men vi har inte barn men en fråga varför skaffar ni både en och två ungar om ni vet innerst inne att det inte är den rätta? Känns lite lustigt tänk eller förstår jag fel!? Sen vill ni ändå inte har varannan vecka? Ha kakan eller äta kakan?
Stanna inte för barnens skull. Stanna för att du har lovat. I nöd och lust.
Mina föräldrar bodde kvar med varandra för oss barns skull, ända tills jag var 18 år. Och tro mig, det var ingen bra idé. De bara bråkade och skrek och gnällde på varandra i alla de åren, det var kaos och jag mådde jättedåligt alla de åren. När de blev särbos blev allt mycket bättre. Så nej, jag tycker inte du ska stanna för barnens skull. För i längden så blir det inte bra. För oss blev det inte det iallafall.
Det finns säkert massor som stannar kvar i relationen för barnens skull. Ofta kanske partnern inte har en aning om detta. Jag skulle aldrig vilja leva med någon som inte vill leva med mig. Att ha en partner som stannar endast för barnens skull är enligt mig förödmjukande. Jag ryser!!!