Hur hanterar ni samarbetet med en narcissist?

Hej,
Det är jag som startade gruppen. Jag har just separerat efter en tråkig händelse, har två barn 7 och 10 år. Väger verkligen varje steg och beslut jag tar noggrant och tänker på hur han ska reagera (målet är att bli så fri som möjligt). Fråga mig vad du vill:). Jag tycker jag är mycket påläst i ämnet. Har en nästa 20 år lång relation med denne man bakom mig. 

Har inte skilt mig ännu, just därför att det är den svåra biten, den jag mest ångest för. Jag vill ha en rättvis fördelning men jag är rädd för att det är hans riktiga akilleshäl och att det blir "krig" på riktigt då. Han är en stor materialist och vakar över allt han har som en hök. Han försöker just nu att inbilla omgivningen att han har det ekonomiskt tufft så att jag inte ska tro att det finns något att dela vid skilsmässa (men det är inte så ...)

Inför en skilsmässa, ska du försöka ta reda på så mycket du kan om honom. I ett gemensamt hem fr man gå igenom pärmar som rör den gemensamma ekonomin. Du gör inget fel när du letar där. I övrigt finns en del knep att hålla honom "nöjd". De inte bara manipulerar, de är lättmanipulerade också .... som barn.

Hej,
jag har levt ihop med denna man i tjugo år. Vi har gemensamma företag men var inte gifta. Han har dessutom en missbruksprofil från början men efter att jag lämnat honom inititalt efter drygt ett år så sökte han hjälp med hjälp av en vän till honom med behandlingshem etc

Därefter har han varit nykter i 20 år men ist missbrukat sitt arbete. Han har varit borta i veckorna.

Jag har inte noterat att han haft denna störning under tiden vi levt ihop men det har min ursprungsfamilj. Mitt ex har inga direkt nära vänner och hans sociala nivå är inte så hög. Han gillar oftast att ha avancerade diskussioner som han ska vinna. Få människor som han blir imponerad av. Jag har på ett sätt haft det bra då jag besitter kunskaper inom flera områden som han inte har så han har aldrig kommit så långt i sitt företagande om jag inte funnits där och arbetat aktivt inom företag.

Jag äger dock bara 25% och vi har inga skriftliga avtal.

De sista åren har han dessutom arbetat så mycket att han varit helt slut och inte så närvarande när han varit hemma. Ena vårt barn idag 9 år klarade inte av denna situation utan bråkade mycket med pappan. Han blev mer och mer utåtagerande och jag krävde till slut att han i vart fall var tvungen att hädanefter ha semester. Exet ville då hellre separera då han i alla fall inte kännt sig älskad av mig de senast 15 åren. Jag var ju dessutom frigid etc Han ville bli fri och träffa ngn som älskade honom. Till sak hör dessutom att han är 10 år äldre än mig. Och jag har visst älskat honom i alla år och i princip anpassat mig efter det sorts liv som han har velat leva. Förutom att jag ville ha barn och det ville inte han. Tycker dock att när vi var en familj att han var en bra pappa. 

När jag efter ett halvår sa men då separerar vi då så ville han inte - "jaha om det är det du vill". Och så snart jag var där igen och sa men då försöker vi då - så ville han separera. Mycket silent treatment och andra uppslitande bråk. Dessutom började han att hota mig fysiskt vilket aldrig hänt tidigare. Han brottade ner mig och la sin hand över min hals vid två tillfällen och menade vid ett annat att jag led av en psykiskt störning som gjorde att jag en dag skulle ha provocerat honom att slå ihjäl mig - enkom i syfte att få honom att framstå som dålig. 

Han började dessutom att dricka igen men i smyg. Vilket han förnekar. Han har ju aldrig haft ngr problem utan gick en behandling för min skull och nu när han lever utan mig kan han igen socialt dricka.

En dag flyttade han ut till en lgh som han skaffat tidigare. Fast han har till mig hävdat att jag slängde ut honom. Även till barnen upprepar han detta om de protesterar blir han hotfull och agressiv.

Detta är 2,5 år sedan. Han har i princip ingen kontakt med 14 åringen men försöker emellanåt att skapa kontakt med 9 - åringen. Han agerar inte som vuxen vilket gör vår 9-åring oharmonisk och åter igen väldigt utåtagerande när de umgås mycket. Ett tag hade han honom på eget bevåg varannan vecka. Då anmälde skolan situationen till socialen då sonen blev sämre psykiskt. Vi har varit tvunga att flytta honom till särskola. Detta trots att han i eg inte har ngn diagnos utan hans bekymmer blir att han tar efter pappans grandiosa beteende och känner sig inte sedd.... Detta finns mycket mer att säga om men skolan är solklar med att pappan oxå har ett grandiost beteende och att sonen inte fungerar så bra när de umgås mycket.

Socialen gör just nu en utredning. Familjerätten har oxå varit inblandad men jag ville inte gå vidare där då exet med lätthet manipulerade henne att få henne att tycka synd om honom. Jag valde att inte motsäga mig hans lögner ngn större utsträckning då hon menade att min verbala förmåga var så god att det inte var underligt om han hela tiden hamnade i underläge. Att han är dubbelt så stor som mig hade ingen betydelse utan hon kunde ju se hur rädd han var för mig. Detta efter 30 minuter och utan ngn annan bakgrundsinformation. Jag må vara verbalt duktig men mentalt så orkar jag inte bråka med honom mer och det leder bara till att bryta ner mig. Vi har inte fått fram ngn lösning.

Jag fick till slut köpa ut vår bostad till ett överpris -- i annat fall skulle han tvinga ut det på marknaden. Jag vågade inte riskera detta då barnen hade som prio ett att bo kvar. Exet anser att barnen kan bo precis var som och att det är jag som orsakat att de inte mår bra eller/och skolan. Det har i  vart fall inget alls med vår separation att göra eller honom.

Jag får inte loss mina pengar i företagen. Jag kan inte heller hitta en bra väg att se att barnen kan umgås med honom utan att de kommer till psykiskt skada. När han sms då ska de stå redo - han ringer i princip aldrig. Om de inte gör det blir han tjurig och skuldbelägger. 

Nu har de oxå haft bra stunder med pappan men det sker då när han är i balans och när de gör saker som pappan gillar.

Hur ska jag få honom att inse att han ska lösa ut mig ur företagen?

Hur ska jag få honom att på ett bättre sätt ha umgänge med barnen?

Berätta gärna om du orkar hur din situation ser ut. Jag har fått arbetat hårt i terapi och med vänner och familj för att kunna se hans rätta jag. Dessutom har jag fått omvärdera mig själv och insett att jag nog trots allt inte själv är en stor egoist, vilket jag i pressade situationer alltid kände mig som. 
 

Jag har den sista tiden att visa på att pappan ljuger och manipulerar och försökt på ett medmänskligt sätt förklarat varför han gör som han gör men känner att det är mycket svårt. Jag säger inget nedlåtande men tar honom inte i försvar och visar mekanismen vad som händer när de konfronterar honom med felaktigheter etc. 

Tror du att det är rätt att ställa en diagnos på deras far och försöker att förklara hur de ska hantera honom. Jag har bett socialen och BUP om detta stöd. Men jag lyssnat på vissa föredrag med Erik Morch och får känslan av att han anser att jag ska uppmuntra kontakt med fadern och inte tala om att pappan gör fel.

Men då blir de ju oxå osäkra på varför det händer som det gör och att det inte är deras fel.
 

Hej vännen,

Jag känner så med dig när jag läser vad du skriver för jag vet hur omöjligt det kan vara att komma framåt och jag vet att det inte hjälper hur duktig man än är att hantera "normala" människor med sin verbala förmåga eller förståelse och tålamod. Med en narcissist måste man ta andra vägar och det har tagit mig säkert 15 år att utveckla metoder som fungerar hjälpligt. Men det finns olika typer av narcissism.

Min egen teori är enkel: att det beror på grundpersonligheten. Vissa har nog noll förmåga att se sin problematik, andra (som min egen) har vid små korta ögonblick haft kontakt med den klassiska grundproblematiken hos narcissister, djupt självhat och grandiositet. Jag har fått se honom visa upp den i hans egen förtvivlan över det och även hört honom nämna intresse för hur det är att "känna känslor" (skrämmande...).

Han imiterar sin omvärld, tar efter och lyckas charma in sig hos de flesta, gör bort sig men tar sig snart upp på "scenen" och spelar vidare. får omgivningen att tro "att de var nog deras fel ändå ..." om något gått snett. Han är fascinerande men allt (när man väl upptäckt vilken fejk man levt med) är otroligt skrämmande. Just för att jag misstänker att inte har några gränser när någon slutat ha "en funktion" i hans liv och har tappat sitt värde för honom. Han har stunder då man tycker "vilken bra man/pappa" fortfarande, men lika ofta är hans beteende förkrossande för de som är när honom.

Till dina frågor: Personligen tog det mig mycket mod och tid att våga sluta affärssamarbete med honom. Var rädd för psykologiska bestraffningar av olika grad, som  indirekt skulle kunna drabba barnen. Jag hade en mindre komplicerad ekonomisk situation än du. Men mitt råd är (som jag även sett i böcker) är att om man måste ha ett samarbete av något slag, vara mycket kreativ och manipulera tillbaka. I vissa nödsituationer har jag tvingats uppfinna sanningar där målet är att få honom - det här kan fungera: känna att han vinner en stor fördel. Blanda inte in för mycket av dina känslor, han använder de bara mot dig sedan, utan var rak och saklig som i en strikt förhandling på jobbet eller liknande. 

Han var nära att knäcka mig på riktigt för några år sedan genom en sak han gjorde, men jag hämtade mig (man måste ju vara klippan för barnen om inte partnern är det...). Jag hade många svaga punkter som han kunde utnyttja, mitt mål är att bli starkare, så att han inte kan utnyttja dem igen. Göra mig av med vissa svaga punkter jag inte behöver ha. Mycket handlade om min tilltro till hans förmågor och beundran för den falska starka självkänslan han visade mig, viljan att hålla ihop och omsorg för barnen. Jag försöker samtala med barnen sakligt om hans brister, hans nästan sadistiska dominans som trycker ner en till fotknölarna och hur de ska tänka när de får den känslan från hans beteende. Att det är pappa som har problem då, inte de. Ger dem tonvis av feedback som jag tror stärker dem och även fakta om pappan i den mån jag vågar. Egentligen handlar det om att ta avstånd(!). Jag gjorde det med djup sorg, för det var så mycket i förhållandet jag hade hoppats på, att om alla försöker så fungerar det. men förutsättningarna för vår konstellation som familj var usla. de är som två-åringar, reagerar därefter osv. Så sammanfattningsvis: Stärk ditt psyke på alla sätt du kan, var saklig i all kontakt, försök få det att verka som han vinner och får fördelar hellre än att han förlorar något, stärk barnens självkänsla och lär dem tänka kritiskt. Det är fel att förtrycka, det kan aldrig vara rätt t ex.
Kram!! 

Hej,
just nu spelar han med korten - men du missförstod mig....

Han visslar och 9-åringen kommer inte med en gång - och då har det varit 6 veckors tystnad först. När sonen sedan tar kontakt bestämmer de att höras och ses dan därpå - men när sonen ringer så missförstod han vad de hade kommit överens om - pappa sa ju i morgon. Dagen därpå samma visa och ytterligare en dag där sonen då går runt och triggar igång oss andra och inte tar sig för ngt.

De ska höras på kvällen - och när de slutligen hörs dag tre så nej inte på morgonen ikväll. Detta är jag övertygad om att pappan redan visste att det inte var aktuellt förrän just ikväll. Sonen säger då nej nu ses vi i morgon istället jag vill hellre vara med min kompis.

Jag går igång emotionellt och får en oro - varför? Jag vill på ett sätt att det ska vara så att pappan har valt att dricka nu istället och vara med sin nya tjej eller bara sitta på krogen och vara skränig och stor.

Fast sedan vill jag att oxå att det ska fungera - men orkar inte igen tro på att det kommer att fungera. 

Sen är jag rädd och orolig för hur jag kommer att reagera om han träffar en ny tjej som visar sig vara en toppentjej och blir den som "botar" honom och han "ger" henne allt det där som han skulle ha gett mig OM jag alltid var en 10-poängare....  Och att barnen ska tycka om henne - att hon är fantastisk.  Han är närmare 60 - en Persbrandtstyp (Beck) - lite kantig och vill synas och höras och ALLTID ha rätt - eller tyst och lite butter. Fast inte med den karisman. Jag vill inte ha tillbaka honom nu när jag VET hur han har varit våra år. Men om jag inte fått den insikten skulle jag vilja vara kvar i mitt oförstånd och en hel flock igen. Men det går ju inte och inte heller var jag på djupet lycklig tidigare. Bara fruktansvärt duktig på allt jag företog mig. Jag har lyckligare och mer harmonisk idag och har inte alls samma behov av att vara duktig. 

Jag vill bara nu kunna gå vidare och helst slippa oroa mig för vad som kommer att hända. Mest av allt vill jag sluta upp att tänka på OM det hade kunnat se annorlunda ut och OM jag varit lite bättre hade han varit kvar då? Om jag hittar på ett knep att hantera honom - tycker att jag har testat det mesta - gör han då rätt för sig och ser till att han gör rätt för sig iaf ekonomiskt.  

Hej,
Först vill jag bara trösta dig med att jag har både genom terapi och böcker vetskapen om att en äkta narcissist inte kan fördjupa sig på riktigt "som vi andra" i relationer. Anledningen är att de inte har det känslomässiga djup, den empati och inlevelseförmåga som krävs. Viktigt är dock att veta att de är mycket duktiga på att spela den rollen (av ren överlevnad), de är en familjefar, älskare, man - det som de behöver vara för sin egen skull. Glöm inte att det alltid handlar om dem inte om dig.
Så (vilket jag själv brottas med ibland), när du oroar dig för att någon fantastisk kvinna kommer att "rädda honom" så blir scenariet förmodligen att under några månader el ett år får du se hur bra det fungerar, hur bra han och hon samspelar etc. Han reparerar delar som inte funkade innan. Men ....(!), det är bara tillfälligt och ytligt. I alla fall för narcissistens del, han klarar säkert förälskelse galant men så snart hon försiktigt börjar ställa lite önskemål och senare krav, så faller det hela. (fortsätter i annat svar strax...)

Jag tycker mig också läsa av hur du verkligen försökt. Säkert hardin höga prestationsnivå även gällt relationen och att all ska må bra - att ni ska hålla ihop. Men hur såg motprestationerna ut på ett djupare plan från din sambo...???. Vra det rättvist, med tanke på allt engagemang du lade ner? Jag förstod när jag bröt relationen hur dålig min självkänsla blivit av att just tro att jag "inte höll måttet" men efter hand när jag landat, pratattmed andra hur en vanlig relation kan se ut där båda har normala känslomässiga referensramar, inser jag att jag ständigt var utsatt för kritik även då allt var relativt ok. Jag var hjärntvättad att tro att allt jag gjorde skulle vara perfekt i familjen, annars möttes jag av hård kritik. Känner också igen opålitligheten. det är ett av narcissitens vapen för att "hålla kontroll". Vi kunde skriftligen komma överens om saker, också plötsligt "fanns inte" det vi sagt. Eller drogs tillbaka av någon helt urbota löjlig anledning, som jag egentligen aldrig skulle ha ha accepterat.

Du är säkert en helt utomordentlig och fin kvinna som gjorde allt för din familj. och vem vill inte att allt ska bli bra igen och "en flock" . Jag hade också gjort nästan allt för den biten, men till slut hände så mycket hemskt att jag var tvungen att släppa. Det tog mig månader att komma över att jag motvilligt och i förtvivlan bett honom dra ... trodde på allt annat än sen splittrad familj. Men nu vet jag att det aldrig var mitt fel - inte med den viljan och kraften för att alla skulle må bra. Jag råder dig til att "kapa" allt som han kan såra dig med. En sak är ju t ex detta med ny flickvän.

Glöm inte att en narcissist inte kan botas med en annan relation. Förr eller senare kommer hans/hennes problem att visa sig även där. Du kan möta riktig ömsesidig hälsosam kärlek i en relation, men aldrig en narcissist. 

Tack för dina ord - är förjäkligt att jag gång på gång måste få bekräftelse på att jag gjort rätt som provocerade fram denna förändring. 

Ja jag ändrade på allt som gick att ändra på. Mitt jobb t.ex. Valde ett annat arbetssätt bara för att underlätta att hans liv och framförallt barnens liv skulle fungera. Jobbade som en tok med dels våra ftg för att få allt att fungera - och sedan barnen. De krav jag ställde på honom godtog han och utförde. Men i efterhand ser jag ju att han bara gjorde de förändringar han själv tyckte var OK.

Idag har jag lagt ner allt arbete i ftg i princip i onödan då han vägrar att lösa ut mig från företagen och jag är i minoritet och kan inte göra så mycket åt det hela mer än att titta på och hoppas att det händer ngt som gör honom tvungen att lösa ut mig.

Jag var ju oftast otillräcklig men han har alltid fått mig - då jag har en envishet och stark personlighet - att tro att det var jag som var den stora egoisten. Jag planterade t.ex. buskar utan att fråga honom. Jag valde dagis utan att förankra det hos honom. Jag bestämde olika saker om barnen utan att fråga honom. Men det gjorde jag men han var inte intresserad. Och hur som idag går det ju inte heller att bevisa. 

Då jag varit orädd och ofta vågat säga mina åsikter så har jag oxå varit noggrann med att vara självkritisk bara för att inte klampa på. Detta har han använts sig av och fått mig att ibland "klappa" ihop då jag börjat känna sådant självhat. Idag har jag inte kvar detta. Har flera goda vänner som bekräftar att jag är en empatisk och "frisk" person. 

Tack och lov har jag barnen närmast mig. Han försöker med vår lilla pojke att manipulera honom med olika löften etc men då han inte orkar hålla de så klappar sonen ihop och han kan inte känslomässigt binda honom till sig tillräckligt starkt. Sonen berättar då i skolan och till socialen att han inte mår 100 % bra med pappan. Han känner att pappan inte är en pappa utan mer en kompis. Förvisso en fullträffskompis när pappan mår bra men usel när han inte mår bra. Sonen är klok nog att bett om hjälp att få välja att bara vara med pappan när pappan mår bra. Vill inte vara där varannan vecka då han har ett behov av en stark förälder - inte en kompis. Jag är så tacksam för att jag har så kloka barn

Vet inte varför jag är så orolig igen. Det är som att det går i vågor för mig. Just nu efter egentligen en sommar som bara varit jag och barnen så går jag igång direkt med oro när pappan nu börjar höra av sig igen. Han ringde i dgr till en annan förälder som jag har en nära relation med. Och var urtrevlig och ansvarsfull. Efter att inte brytt sig alls under hela sommaren. Den andre föräldern blev positivt överraskad över att han var så trevlig och hela mitt signalsystem går igång. Tänk om jag har fel - tänk om föräldern tror på honom.

Det är ju inte ett krig som behöver vinnas att jag ska bli lycklig om ngn annan tycker att han är en skit. Fast i detta fall - har aldrig känt så förut att det har varit viktigt för mig att se samma bild som jag nu kan se.

Hur har det gått för dig? Har du separerat? Hur går det då med era barn? Hur hanterar du din oro?  

Förlåt ser ju att du har skilt dig! Mår du bättre? Hur är det med era barn? Bor de varannan vecka och hanterar de situationen utan att själva bli grandiosa?

Vacklar du tillbaka till att tro att du gjorde fel som separerade? Hur förhåller sig ditt ex till det som hände? Talar han om vitt och brett för andra att du behandlat honom illa?

Har han en ny relation? Har du?

Har märkt på mig själv att jag tidigare varit en "hjälpare" och mått bra av att stödja andra människor. De senaste åren har jag satt barnen och mig själv i första rum. Ibland märker jag att jag är självupptagen och svårt att ta till mig andra människors svårigheter. De människor som jag tidigare har stöttat har i viss mån inte kunnat funnits för mig idag. Istället är det en hel bunt andra underbara personer som hjälpt mig men de börjar ju givetvis att tröttna då jag faller i gropen igen både då och nu. Varför ska det vara så svårt att gå vidare och sluta upp att älta. 

Jag vill ju bli en hjälpare och fixare igen! Och framförallt vill jag bli "frisk" nog att möta en ny relation.