Nu är det slut..

Måste bara få skriva av mig lite... Jag är gift med en man som har ett barn från ett tidigare förhållande som är 12 år. Jag och min man har varit ett par i tre år nu. Jag kände redan från början att det skulle bli svårt med hans barn, men tänkte att "det blir nog bättre med tiden". Så har det inte blivit, och jag har verkligen försökt att förstå mig på barnet men barnet är så olik mina barn, ouppfostrad och uppkäftig. Jag är helt enkelt inte van vid att barn beter sig som hans barn gör. Naturligtvis är mina ungar inga änglar utan de kan driva mig till vansinne ibland. Skillnaden är att jag kan säga åt dem, medans hans barn inte lyssnar på varken mig eller pappan.

Jag tror att skillnaden ligger i att hans barn bor hos oss varannan vecka medans mina barn bor jämt hos mig. Det är säkert jobbigt för hans barn att växla boende på det sättet. Min man och hans ex har en "stabil" relation till varandra men har nästan ingen kommunikation, det här märker barnet naturligtvis och spelar ut föräldrarna mot varandra hela tiden. Barnet ljuger om allt möjligt, gör saker som det inte får om och om igen. 

Nu ångrar jag att vi överhuvudtaget flyttade ihop, skulle ha varit särbos tills våra barn flyttar hemifrån. Min ickefungerande relation till hans barn har varit ett ständigt återkommande diskussionsämne. Nu har det gått så långt att vi ska separera... Jag vill inte egentligen älskar min man så mycket, men min man kan inte komma över att jag och hans barn inte går ihop. Vilket faktiskt han ska ha cred för, för barnen ska ju gå först... Men sorgligt är det. 

Så nu blir jag ensam igen... Aldrig, aldrig mer ska jag ens se åt en karl!!! Ska leva själv resten av livet!!!