Barn har olika personligheter och föds med olika temperament. Sådana temperament kan man inte styra över eller knappt ens dämpa när de är så här små. En del barn är lättirriterade, negativa i sin sinnesstämning osv redan från att de kommer ut ur livmodern. Andra är i grunden positiva, lättsamma och lätta att få nöjda och glada. Det är helt enkelt olika. Detta helt bortsett från eventuella funktionshinder, som man ibland lätt kan tro att barn har när de är sådär allmänt svåra, negativa, avskiljande osv. Det behöver inte vara så, men jag förmodar att tanken har slagit er. Om ni är osäkra och oroliga kring det så tycker jag att ni själva ska kontakta bup! De kan vägleda er, både när det gäller eventuell utredning men också när det gäller konkreta råd i hur ni ska bemöta honom (pratar främst om stora killen nu). För det är väldigt svårt att säga över ett forum när man inte ser er tillsammans eller får en känsla av hur samspelet i familjen ser ut.
När det gäller mina barn har lillan som fyller 3 år till veckan rent generellt alltid varit mycket mer glad, positiv och öppen i sitt förhållningssätt än stora tjejen som väldigt lätt blir negativ inför nya människor, nya situationer osv. Man får försöka uppmuntra i rätt nivå, inte pusha för hårt och inte vara för överbeskyddande utan hitta den där "lagomnivån". Vi har jobbat väldigt aktivt med uppmuntran för stora tjejen, särskilt när det gäller sådant som är nytt. För mig är det väldigt svårt också att hålla mig positiv när barnets energi är så extremt negativt redan från grunden. Man blir lätt smittad, och då är det verkligen illa! Så det är superviktigt att försöka jobba med att inte själv falla in i allt det negativa, utan försöka behålla en egen positiv energi och istället försöka få den att smitta av sig på barnen.
Med det sagt att barn är olika så handlar barnens beteende självklart också mycket om hur det ser ut inom familjen. De gör inte som man säger, de gör som man gör. Ibland blir jag glad och ibland blir jag mörkrädd när jag märker att mina barn kopierat något av mina eller pappans beteenden rakt av, det sker helt omedvetet och oftast sker det betydligt mer diffust och inte direktkopierat såklart. Svordomar märks ju direkt, eller hur jag och sambon beter oss när vi är osams om något eller när man är på dåligt humör tex. Hur ni föräldrar är mot varandra är nog många gånger ännu viktigare än hur ni bemöter barnen. Är ni arga på varandra mycket? Går och är småsura på varandra? Tror du det kan finnas koppling till sådana saker? Jag bara spekulerar!
När det gäller 2-åringen får ni också tänka på att hon fortfarande är väldigt liten. Naturigtvis krävs det tillsägelse att det inte är ok att göra så, en del barn behöver punktmarkeras och det är självklart krävande för de vuxna som är runt omkring (både föräldrar, ev personal och andra i omgivningen) men hon är fortfarande så liten ännu och impulskontroll mm behöver mer tid innan man kan förvänta sig att de ska kunna "sköta" sig bättre.
Det kan också vara så att beteendet hos 2-åringen, men även hos storebror, är signaler om frustration. När väljer lillasyster att slå till? Är hon uttråkad? Känner hon sig osedd? Fundera över vilka situationer det uppstår, och om det går att förebygga.
Slutligen vill jag bara säga (vilket var anledningen till att jag gick in på denna till att börja med) att ilska, frustration, negativitet och bråk också följer faser i barnets liv. I perioder är de helt enkelt mycket mer arga, frustrerade och negativa än annars! Man brukar dock märka att det går i vågor, är det ett beteende som är konstant så måste man såklart fundera över andra orsaker.
