Graviditetsdepression

Hej, Jag är i mitten av vecka tolv och har sedan 3 veckor tillbaka en kraftig graviditetsdepression. Det är fruktansvärt så jag förstår dig fullständigt!! Det är mitt första barn och jag har varit väldigt orolig för att bli gravid pga att jag lider av mkt svår PMS. Har fått en psykologtid imorgon och en läkartid senare i veckan. Klarar inte av att gå till jobbet. Hur är det för dig? Jobbar du? Tyvärr har min sambo väldigt svårt att ta detta. Han tycker att jag ska "skärpa mig" något som ju inte är möjligt. Jag tror att det är viktigt att se till så att man har folk i sin närhet som förstår en- läkare, psykologer, vänner, partner. Man är ju väldigt nedsatt i vad man klarar av så det är viktigt att andra hjälper till mer än vanligt. Barnvakt, handling, matlagning etc. Dock svårt att förklara för ett litet barn. Det är verkligen tufft att gå igenom en graviditet och särskilt om man är deprimerad! Hoppas det blivi lite bättre för dig!

Jag har en graviditetsdepression just nu
har varit deprimerad flera gånger i livet, så vet ju hur det är, men det var över 3år sen nu
har försökt att ignorera och intala mig själv att det bara är hormoner och graviditeten, men går inte att göra det längre :(  

har haft ett fruktansvärt illamående sen v.7, har försökt bara stå ut eftersom alla sa att det skulle gå över i v.12 och jag vill helst inte ta massa mediciner och grejer, spydde 2-4 gånger varje dag
men i v.13 började jag med Postafen, funkat sådär, vissa dagar funkar det jättebra, andra funkar det inte alls
mår fortfarande illa nästan hela tiden, spyr inte alla dagar men när jag väl gör det så blir det ofta 2-6ggr ett par dagar och sen lugnt ett par dagar, kan knappt åka kollektivtrafik längre, bara bil 
har haft mycket foglossning, huvudvärk, yrsel och kramp i magen och livmodern

Men det är bara det fysiska, psykiskt så har jag mått ännu värre!
från v. 7 har jag funderat på abort flera gånger i veckan
bråkar nästan hela tiden med sambon
orkar ingenting, nästan inget är roligt längre, njuter inte av något
brukade älska att laga och äta mat, kan inte det längre, klarar inte av värmen och att stå upp så länge och blir antingen mätt av ingenting eller mår illa och klarar inte av att äta alls (eller så spyr jag det..) vilket är en stor sorg!
har "spelat" glad inför barnmorskan (som jag visserligen bara träffat 2 gånger) säger saker som jag egentligen inte menar, utan bara säger ja, nickar och ler utan att kunna stoppa mig själv..
ska när som helst bli moster, har sett jättemycket framemot det! men sen jag blev gravid så har jag inte kunnat ställa upp så mycket som jag vill på henne, känns mest som att min graviditet är i vägen för min roll som syster och moster
den är i vägen för att jag ska kunna umgås med en vän som jag precis tagit upp kontakten med, hon har inte tid att åka hit och jag klarar inte av att åka till henne för illamåendet (hon jobbar, jag är arbetslös) 
allt jag trodde, tänkte och vill, går inte, hela graviditeten känns bara fel, fel tid, fel tajming, fel känsla, fel tankar, fel kille
gråter hela tiden, tänker negativt, vill inte, orkar inte, kan inte
haft tankar om att när barnet är fött lämna den till pappan och själv bara försvinna..
vill inte gå på RUL som är snart, fått för mig att allt är fel på barnet..

ska försöka kontakta öppenpsyk imorrn för att försöka få en psykologkontakt, men dom har 4 veckors väntetid i genomsnitt, så vet inte om jag kommer kunna stå ut..  

Min gravdepp har tack och lov gått över nu. Den varade bara några veckor. Känns underbart att få vara mig själv igen för det var oerhört läskigt att känna som jag gjorde. Peppar peppar kommer den inte tillbaka. 

Hoppas ni får hjälp snabbt och att det går över! Kram!!!