Ger upp..

Vet inte vart jag ska börja..

Hela mitt liv har kantats av olyckliga händelser..

Aldrig fått upp näsan ovanför vattenytan innan något nytt händer..

Min historia är lång, som skulle kunna vara en tjaskig roman.

Utnyttjad som barn
Slagen och utnyttjad av min första kärlek
Bedragen på alla sätt man kan av pappan till mina barn. Psykiskt och fysiskt misshandlad.
Nära familjemedlem som tagit sitt liv, som jag fann död, då jag var höggravid med mitt första barn..
Separerad, då jag helt enkelt gav upp.
Allt så jävla osannolikt!

Utåt sett är jag en tjej med skinn på näsan. Jättebra på mitt arbete och sköter barn och hem.
Glad, omtänksam och sprallig.

Gjort allt för att få leva lyckligt. Gjort allt för att bli sedd.. Men det räcker aldrig någonsin till...
De få som jag berättat min livshistoria för. Förstår inte hur jag överlevt.. Och det har jag inte heller.
Den jag en gång var, eller åtminstone trodde jag var, finns inte mer, bara ett tomt skal, som försöker göra andra till lags..

Har inget självförtroende, litar inte på någon. Blir alltid totalt sviken.

Klarar inte av mer nu... Jag räcker inte till..

Mina barn är små.. De har en pappa som älskar dem..

Jag bara.. Förlåt!