Någon mer som varit smal men blivit tjock?

Jag vägde 47 kg till mina 156 cm tills jag var omkring 25 år. Sedan började jag så sakteliga gå upp i vikt och strax innan jag fyllde 30 var jag uppe på 59 kg. På något sätt lyckades jag ta mig ner till 47 kg igen.

Men det höll inte i sig. Idag, 13 år senare, väger jag 78 kg. Som värst vägde jag 86 kg men har lyckats gå ner en del.

Min övervikt beror på att jag äter fel och för mycket. När jag var yngre kunde jag äta på det viset utan att det märktes på vågen men numera går det inte. Det var länge sedan det gick. Jag har varit gravid två gånger och båda gångerna har gravidkilona snabbt försvunnit. Jag lyckades dessutom gå ner en del mellan graviditeterna.

Jag har mycket svårt att fatta att jag har lyckats bli så tjock som jag är. Det känns helt overkligt. Men det är dagens sanning och det är bara att inse det. Förr var jag den smala. Nu är jag den tjocka. 

Jag var alltid smal som barn t om jag var 16.

Vägde 55kg till mina 169cm.

Jag var väldigt aktiv till vardan, cyklade/gick vart jag än skulle, snabbmat åts bara en gång per månad.

Sen träffade jag min man som hade körkort, hade andra matvanor.

Jag började äta p-piller som gjorde att jag inte kände mig mätt så jag åt å åt å kände mig endå knappt mätt.

Två år senare upptäcker jag att vågen står på 86kg.

Nu 30 år gammal efter tre barn väger jag 97kg å har jättesvårt att gå ner i vikt. :( har jojjobantat sen jag var 18 tror jag å lyckas inte mer en 10 kg. Jag hoppas över allt att jag en dag verkligen hittar motivation.

Det där stämmer på mig också. Jag har alltid varit "stor i maten", om än inte extremt. Men före 20 års ålder, syntes det inte ett smack, vad jag än åt. I slutet av tonåren vägde jag 50-55 kg till mina 168 cm. Nu har jag som mest varit uppe på 98(!) kg till samma längd. Men gått ner till 96 de senaste veckorna. Även om mina nya vanor, än så länge syns mer på kroppen än på vågen.

Vad har du märkt av för reaktioner från omgivningen? 78 kg är ändå inte jättemycket, om än ganska mycket för din längd. Men jämfört med någon som har vägt under 50, gissar jag att en del som har känt dig länge, eller inte sett dig på länge, reagerar?

Det är att ha varit "den smala" men blivit "den tjocka" som jag har haft svårast att hantera. Om jag hade vägt 60-70 i tonåren och gått upp till 80-90, hade inte inte varit en lika stor grej, inte lika stor kontrast. Och jag vill inte vara jättesmal, jag hade föredragit att väga 60-70 både jämfört med vad jag vägde i tonåren och jämfört med vad jag väger nu.
 

Jo du. Vägde under 50 kg till 165 cm till jag var drygt 30.  Sedan bytte jag jobb till ett stillasittande samtidigt som jag började med drogen socker... resultat 82 kg 15 år senare. Nu har jag motat bort sockermonstret igen och är på väg ner.  I nuläget 69 kg men målet är att landa på 63 typ. Har tränat mycket i vuxen ålder och har idag muskler som inte fanns när jag var som magrast men utan att åtgärda maten kan man träna 5-6 dagar per vecka utan att vikten påverkas nämnvärt.

Omgivningen har inte reagerat. Eller rättare sagt, jag har inte fått några oönskade kommentarer utifrån deras reaktion. Folk omkring mig är i alla fall så pass hänsynsfulla Sedan finns det ju personer som jag pratar vikt med, mina föräldrar och några nära vänner, och de har förstås sagt något eftersom vi pratat om det.

Jag vägde 45 kg till mina 140 cm när jag var 24 år. Efter graviditeter, drogmissbruk och 20 år senare väger jag nästan 70 kg. Jag bantar inte, men tänker på vad jag äter. Jag motionerar varje dag, alternerar mellan löpning, promenader, yoga och simning! Har fått fastare kropp, men går inte ned ett gram - suck... Hatar min feta äckliga kropp!

Är det någon av er som har märkt av fysiska problem pga er övervikt? Jag är nästan lika rörlig som förr, men märker ibland att magen är i vägen när jag ska böja mig och knyta skor t ex. Jag kryper inte gärna omkring på golvet och samt har ibland känt av min tyngd i knäna. Jag har märkt att jag har lika bra kondition som många normalviktiga har, men däremot är mindre "smidig".

Vikten är inte allt, men man måste ju tänka på framtiden också. Det är en sak att väga som jag när man är 20-30 år, då kanske man inte har problem, men när man är 40-50-60 år kanske man får det, om man inte gör något åt sin vikt innan dess. Eller ännu värre - går upp ännu mer. De tyngsta bekanta jag har (de som väger 150+) lider verkligen av sin vikt, det märker man. Alltså inte bara psykiskt, utan även fysiskt. Har ont i knäna, kan inte gå några få trappsteg utan att bli andfådda etc. Och ingen av dem är ens 40 år än. 

Jag var vääldigt tunn som barn och tonåring men nu är jag att betrakta som fet enl både bmi och midjemått. Som ung fick jag ofta göra extra inre hål i skärp för att kunna använda dem. Numera är det vanligt att de inte ens räcker runt magen....så jag vet hur det är både att vara väldigt underviktig och överviktigt. Värsta är magen som mest är vägen.

Får nästan betrakta mig som lycklig då som aldrig haft någon superämnesomsättning utan varit tvungen att se upp med hur mycket jag äter samt att träna regelbundet ända sedan jag var liten. Jag väger samma idag som när jag var 18 år för 20 år sedan (55 +/- 2 kg). Bortsett från under graviditeten då jag gick upp 20kg.

När jag var i tonåren kunde jag avundas de tjejer som tycktes äta som hästar men som aldrig gick upp ett gram men idag inser jag att det nog inte är helt lätt att när man varit van att äta vad man vill och sedan inte kan det längre.

Jag känner verkligen igen mig! Var jättesmal, benig, hela min uppväxt. Någon gång i 20-årsåldern började jag gå upp i vikt. Det var när jag flyttat hemifrån och inte längre åt mammas mat och skolmaten. Blev mycket mackor och snabbmat. 

Har svårt att veta hur stora portioner jag ska äta. Älskar allt som är onyttigt, mest amerikansk mat. Dessutom tycker jag nyttig mat är för dyr. 

Tycker det är svårt att komma igång med träning. Skulle behöva någon som pushar mig. Vet inte var jag ska börja.

Som barn och upp i 20-årsåldern var jag snudd på mager. Skolsköterskan ringde hem för att hon tyckte att jag såg undernärd ut och min första pojkvän trodde att jag hade anorexia. 

Det hade jag inte utan jag var bara smal, även om jag alltid har haft ett komplicerat förhållande till mat. 

Jag var smal upp i 30-årsåldern men sedan drabbades jag av flera trauman och kämpar med PTSD, hetsätningsstörning och depression. 

Jag är överviktig för att jag äter fel förstås. Jag äter nyttig mat men dämpar ångest med sötsaker. 

Jag är inte fet men överviktig. Jag går upp och ner i vikt men kommer inte ner till min idealvikt.

Jag har dessutom hypotereos som inte underlättar. 

Det känns som om min kropp och ämnesomsättning är helt ur balans på grund av extrem stress. 

Jag har svårt att motivera mig att gå ner i vikt när jag har fullt upp med att orka med livet, trots att det är nu jag skulle behöva det mest.