Jag orkar inte bo hemma längre!!

Känner att jag bara måste skriva av mig för just nu vet jag ärligt talat inte hur jag ska stå ut med att bo hemma ett år till, vilket jag är så illa tvungen till då jag börjar trean nu om några dagar. Relationen mellan mig och mina föräldrar blir bara sämre för varje dag som går. Det är som att det alltid finns en kyla mellan oss och för minsta lilla, både från deras och min sida, bryter världens gräl ut. Med åren har det tyvärr blivit så att vi tål rent ut sagt inte varandra.

Min mamma har väldigt svårt att hantera sin ilska och pappa har minst lika svårt att säga vad han själv tycker utan håller med mamma vad hon än säger. Som idag när mamma och jag var oense om en sak så kommer pappa in i rummet och säger åt min att vara tyst för "mamma har ju rätt i det hon säger", och då vet han inte ens vad det är vi pratar om.

Nu i somras var jag iväg utomlands och jobbade i åtta veckor och mådde så mycket bättre. Visst var det tufft men den här ständiga ilskan och ångesten jag känner här hemma (alltså hemma i huset hos mina föräldrar) var helt borta. Sen när jag för någon vecka sedan åkte hem till Sverige igen var det givetvis skönt att tillbaks till vännerna och så men som ett brev på posten kom huvudvärken och den ständiga känslan av att obehag tillbaka när jag mötte mina föräldrar i dörröppningen hemma. Sorligt, jag vet. Jag trodde verkligen att det skulle bli bättre nu när vi fått en paus på två månader (bortsett från när de kom och hälsade på två dagar) från varandra men nej, jag mår verkligen dåligt av att vara under samma tak som dem. Vi är så olika man bara kan bli, de är arga på mig hela tiden och det enda jag vill är att få leva mitt liv som jag själv vill utan att de ska styra och ställa. 

Ett exempel på när jag tycker att dem gick över gränsen ganska ordentligt var i våras då jag och min pojkvän valde att ta en paus och träffa andra. När jag sedan var ute på en fika (!!) med en annan kille så är det första mamma säger när jag kommer hem "ja det finns ju ord för sådana som håller på med massa killar samtidigt, stackars ...". och pappa stod bredvid och sa ingenting.     

Jag älskar min lillasyster över allt annat och blir jätteledsen när bråken mellan mig och våra föräldrar gör henne ledsen och orolig. Ibland känns det som att mamma och pappa försöker ta henne ifrån mig. Som när de var och hälsade på mig i somras så ville hon bo en natt till med mig i min lägenhet men det fick hon inte utan var tvungen att följa med dem till hotellet. Sen när jag krävde en förklaring så blev de arga och åkte därifrån med henne. Min syster är 17 och jag 19. 

Ja det var en liten del av min familjesituation, hoppas någon orkade läsa. Kram.