Abort.. hur kommer jag igenom den?

Stackars dig! Du sörjer ju ditt barn och det måste du få göra. Du verkar omge dig runt personer som inte är så förstående och din pojkvän speciellt borde väl se på dig att du inte mår bra. 
Det spelar ingen roll att du är ung, du måste få känna det du känner ändå.
Mitt tips är att gå till en psykolog och prata ändå. Dom är utbildade till att behandla just den sorgen du går igenom just nu.

Min syster gjorde en abort när hon var 18, hon tog inte hand om sina känslor då. Hon har idag en underbar 7åring men tycker fortfarande det är jobbigt att prata om sin abort även om det är flera år sen.
Hon önskar idag att hon hade pratat med en psykolog då. 

Usch vad jobbigt. Jag har också gjort abort en gång.. Man kommer inte över den men man lever med det. Jag ville inte heller göra abort. Grät så jag knappt fick luft när jag tog tabletten. Gjorde medicinsk-abort. De som jobbade på kliniken hade tårar i ögonen de också för att jag gick emot vad jag tror på. Prata med en kurator o berätta för dina vänner, familjen å killen. De är nu du har sorgen och saknaden den kommer ju alltid efter. Innan har man fullt upp att bestämma sig. Hoppas du mår bättre snart!

Hej du!

Jag genomgick en kirurgisk abort i februari 2012, trots att jag också ville behålla, men allt och alla i min omgivning pressade mig att göra en så jag gjorde det..

Jag skall vara ärlig, jag gråter ännu över den emellan åt, det svider som fan. Jag blev aldrig erbjuden att prata med någon men om du har chansen så rekommenderar jag att ta den för sist jag låg inne (har kronisk sjukdom) så frågade en läkare mig om aborten och tårarna bara rann som aldrig förr, det var första personen som frågade mig hur jag mådde... Detta var bara 3 månader sedan..

Jag gjorde så att jag skrev mycket, skrev till det barnet jag tog bort, det blev som ett avslut, jag fick ut mig allting som jag behövde Men det gör ändå ont i hjärtat. Jag känner en saknad hela tiden, men jag lovar dig att det blir bättre om du pratar om det.

Jag gjorde det också i vecka 11.

Styrkekramar!

#1
Tack för ditt svar!
Ja jag vet, men vad ska man göra? Mina föräldrar är inte mina biologiska då jag är adopterad och vi har inte alls far/mor-och -dotter-känslor. Hela min uppväxt har varit lite sisådär men jag har inte formats utav den så mycket för jag har min egen vilja, förutom i detta. Och jag känner en stor sorg över hur jag inte kunde stå upp för mig själv och mitt barn.. Hur ska jag någonsin kunna bli en bra mamma om jag en gång valde bort deras stor(ea)-syskon? 
Ja, jag vet om att jag måste få känna det jag känner och att omgivningen måste accpetera det men de lyssnar inte ens på mig.  
Jag har funderat på att söka efter hjälp och har sagt det till pojken också men jag vet inte, det känns så dumt. Har nyss avslutat kontakt med mina psykologer sen innan då den senaste var för abort för mig, när jag berättade hur jag ville och hur jag mådde. Trots det så sa hon ''abort är det bästa'' Så jag vet inte riktigt. Visst alla är inte likadana men samtidigt vill jag inte sätta mig i den arean där alla tittar ner på mig och säger åt mig vad som är bäst för mig. Aborten var inte bäst för mig, och det vet jag i efterhand. Men det är alltid lätt att vara efterklok. Hur kunde jag vara så dum och låta dem fälla mig??..
Psykolog kanske är bäst men en man som lyssnar är nog bättre. En man som hjälper en igenom det, som finns med. Menmen..

Åh, ja, man ska ta hand om sig själv. Hoppas din syster mår bra iaf!

 

#2
Ja, jag vet precis hur det är, min pappa frågade mig inte hur jag mådde utan körde bara hem mig med en lättnad i kroppen efter första tabletten. Ingen frågade mig hur jag mådde utom en kompis som såg hur dåligt jag mådde i skolan då jag 2 dagar senare var tvungen att skriva prov i skolan och tårarna bara rann ner och jag gick hem, berättade att jag skulle berätta för henne senare när det var bättre så vi pratar lite grann om det idag, men det är inte så att hon förstår eftersom hon själv inte gjort en abort.
Familjen går inte att prata med då vi inte kan prata om sådant, killen går ibland men han förstår inte för han ville inte ha barnet och han ville bara få bort det. ''april-juni (tiden vi fick reda på grav.) var den värsta tiden i mitt liv. Du kunde förstört mitt liv'' sa han.. Kurator.. mja kanske.. men läs i mitt förra svar, jag har svårt att öppna mig för dem just nu efter det min förra psykolog sa.

Tack för ditt svar!
 

#3
Jag har skrivit hur många dokument som helst, jag vet bara inte hur jag ska avsluta det, jag kan inte än. Det svider, ja.  Som fan. Man tror man är så stark men det är man inte, hur man än vrider och vänder på det så är det en stor sorg, iaf för en kvinna.

Ja jag vet, det är det som säger.. Att en psykolog ska vara till hjälp. Men ja, vi får se.. Hoppas du har någon att prata med nu?? Annars kan du prata med mig, vi har trots allt gått igenom samma sak.

Stor kram!