Vi har försökt i många många år, flertalet IVF-försök och annat och känner att vi nu ger upp hoppet om att någonsin bli föräldrar.
Adoption har vi helt enkelt inte råd med.
Någon i liknande sits? Hur har ni accepterat livet utan barn? Har ni lyckats hitta lyckan i livet ändå?
Vi är ofrivilligt barnlösa min man och jag, han 42 jag 41. Lycklig är jag och lycklig är min man, barn är faktiskt inte den enda vägen till lycka utan man kan vara lycklig i det man har. Jag vet att insikten om att det inte blir några barn i vår familj sakta mognade fram hos oss. Man orkar bara önska och längta till en viss punkt tror jag innan man känner att det tar för mycket av livet. Att önska så djupt varje månad, för att om och igen bli så förtvivlad över att det inte lyckas, tär på en. Hur mycket det egentligen sliter på själen vet nog ingen som inte suttit i samma sits och hit räknas inte dom som bara försökt några år för man vet inget då än. Hoppet säjs ju vara det sista som lämnar en så även om jag rent rationellt vet att det inte blir några barn för vår del så finns det alltid en liten strimma hopp kvar men det är inget som växer till något större längre. Sen måste man ibland tillåta sig att vara ledsen, arg och känna sig orättvist behandlad av livet. Men man kan inte stanna kvar i dessa känslor för då blir man lätt bitter. Nu kan jag tänka när jag ser föräldrar med odrägliga ungar att det är skönt att få gå hem och lägga sig på soffan en stund och bara göra det jag vill. Inte behöva jaga efter ungar eller titta på barn tv. Sen om jag ser en gullig bebis så kan det hända att jag går hem och är avundsjuk en stund istället men det är en känsla som går över efter ett tag. Hitta på spontana saker som ni gillar en tid så kommer du förhoppningsvis att känna glädje över er vardag igen. T.ex. resa, gå ut på middag, ha en pyjamasdag med bara godsaker till mat, åk ut och kör runt i er omgivning m.m.
Ge inte upp,lycka till
Nej det har jag inte,och kan ej. Säga att jag vet smärtan men kan tänka mig och tycker man ska hoppas mer och inte ge upp det va allt
Vi kämpade längs o lyckades i allra sista försöket, så jag kan inte säga för egen del, men när vi träffades ville inte min sambon ha barn, då han hade flera släktingar som han trodde var frivilligt barnlösa o som lever rika liv. Den morbror som vi talat mest med har ett stort socialt liv, har nära kontakt med sina syskonbarn och har haft sommarbarn som fortfarande inkluderar honom i familjen (han är änkling).
Han blir berörd när han talar om de barn som han och frun aldrig fick, men han har ändå ett bra liv och har lyckats undvika att bittert välja bort andras barn (vilket jag var på väg att göra när det gick son sämst för oss)
Hoppas ni kan finna ett sätt att få barn i ert liv. Man kan t.ex bli familjehem eller kontaktfamilj.
Ts: Ni har inte tänkt pä surrogatmamma? Finns de som är det mha enkel insemination och gratis. 
Skriv om du är intresserad så kan jag inboxa dig.
Vi är inne på ett 7:e försök just nu.
Vi är båda överens om att blir det inte barn så är det okej.
Jag ser det som att grundförutsättningen är att vi är lyckliga, har det bra och lever ett bra liv tillsammans. Inget barn kan fixa det. Och utan barn finns det så oändligt mycket att vara tacksam för och njuta av: frihet, att göra vad man vill när man vill, att kunna fokusera på oss och vår relation och uppleva mycket tillsammans, mycket ork för sex, vänner och släktingar, större möjlighet att resa när och hur som helst, möjlighet att hjälpa vänner och släktingar med både barn och annat, möjlighet att utveckla våra intressen, bättre ekonomi osv osv...
Vårt liv är lika värdefullt utan barn men självklart önskar vi varmt och innerligt att vi kan få bli en lite större familj, men det avgör inte vår lycka.
Kram och lycka till 
Det är då man ger upp som man lyckas! =)