Hur hjälpa 12 årig lillasyster ur negativ spiral
Hej!
Jag har en lillasyster som mår så himla dåligt.
Det är 8 år emellan oss, jag flyttade hemifrån för 3 år sedan och står därför lite utanför familjen.
Det är alltså mamma pappa och hon som bor tillsammans och är familj.
Jag vet att hon kommer få en extra jobbig tonår, och vet verkligen inte hur jag som storasyster kan ge henne verktyg för att det ska bli lite lättare - vilket ni kanske kan se tydligare utifrån?
Hon var en helt vanlig tjej fram till skolstarten, hon började bli blyg, mobbad, nästan inga vänner och lät folk trampa på henne.
Hon tyckte att hon var mindre värd än alla andra barn, och kunde säga saker som att "hellre att jag är ledsen än dom"
Hon är rädd för att andra ska se eller höra henne i området där dom bor, även när hon tex sitter i en bil, hon får panik ifall någon hon känner ens ser henne över gatan.
På senare år har hon hittat datorn. Hon har lite vänner över internet, men också kommit i kontakt med tvivelaktiga äldre män..
Hon spenderar all sin lediga tid vid datorn, allting annat är bara en ond plåga.
Om man pratar med henne så väntar hon bara tills hon får tillåtelse att gå och sätta sig framför skärmen igen.
Mina föräldrar har gett upp på henne, de svarar i hennes ställe när jag försöker prata med henne och säger bara att hon inte klarar saker.
Extremt överbeskyddande, vilket hon tar med ro då hon slipper göra någonting och får sitta vid sin dator.
Jag vet inte om hon har någon 'diagnos' som gör det svårt med det sociala, att hon inte vågar se upp från golvet på människor och värderar sig själv så sjukt lågt.
Till saken hör att det är mycket hysh hysh i min familj, själv har jag precis börjat prata öppet med mina föräldrar nu vid 20 års ålder. Mycket lögner och tystnad, vi barn skulle inte 'oroa oss' men vi kände ju att saker var fel.
Nu har hon dessutom börjat oroa sig för sin vikt.
Precis som jag är hon lång och stor, det är sedan länge vuxenkläder som gäller och hon har tidigt fått bröst och kurvor som känns fel då hon är väldigt barnslig fortfarande.
Jag idrottade mig igenom min uppväxt och hade därför inte samma komplex för min kroppshydda - när någon sa att jag såg ut som en man så tänkte jag på när min storlek gjort nytta på planen, och sporten var det enda som spelade roll för mig.
Vår far är väldigt bestämd vad det gäller mat och är så rädd att vi ska äta för lite. För mig gick det ju jämt ut (som 14 åring var jag 83 kg muskler, matade ut chins som jag bara kan drömma om idag.. Det är ett stående skämt att han födde upp mig på konstiga pulver för att han ville ha en son) men för henne är det som att ha en feeder.
Han kommer alltid med mat och tvingar henne att äta. Då hon inte är hungrig och äter upp så lagar han någonting annat en timme efter osv.
Att vara längst, bredast, tidigt utvecklad, rund och ha acne hjälper inte riktigt om man är så blyg att ens största rädsla är att någon ska se en.
Just den här biten känner jag faller på mig att hjälpa henne med då jag varit mer eller mindre besatt av mat/träning/vikt de senaste 5 åren och därför vet ALLT.
(Hade ätstörningar vid 16-17 vilket jag är rädd att hon också kommer få).
Jag antar att vägen för att höja hennes självbild och livslust (hon talar ofta om att ta livet av sig, och gjorde väldigt tidigt) är aktivitet.
Hon måste ju få klara någonting.
"Gör någonting med henne då" brukar folk säga, men jag måste först övervinna mamma och pappa som hindrar mig, för att försöka övertala en deppig tjej som bara vill sitta ostörd vid datorn, tills mamma och pappa blåser av mig med "låt henne vara, du vet ju hur det är, hon är som hon är, hon har det inte lätt, dom är väldigt hårda mot henne i skolan"
Har under alla hennes år av mobbing försökt övertala dom att flytta eller byta skola, ge henne en nystart, men de ser det som att man ger upp då. Att 'vi har inte gjort fel, det är dom som ska flytta'
Att hon ändå kommer bli mobbad i nästa skola. Att det är för långt att åka (vi bor i Sveriges näst största stad.. Det är inte långt)
Om inte ens de tror att hon kan, hur ska hon då någonsin tro det?
