Vaginal förlossning el snitt?

Jag har själv bara blivit snittad så kan bara tala om det egentligen, är gravid nu igen i v33 och planerar en normal förlossning förutsatt att allt går som det ska.
Blev sagt vad snittat förra graviditeten på grund av moderkaksavlossning, och det är verkligen inget jag rekommenderar att göra frivilligt. Komplikationer vid vaginal förlossning är ganska små, oftast är man uppe på benen ganska fort efter. Den största risken är väl att man spricker lite, och kan då ha problem med att sitta utan kudde ett litet tag efter. Blir man snittad däremot, jaaa då kan man glömma att kunna gå upprätt på flera veckor, första 4-5 dagarna får man ta sig fram i rullstol och inte får man någon smärtlindring efter heller, höll på att garva ihjäl mig när jag var snittad över hela magen och sköterskan kom in med en alvedon till mig.

Det man tycker är jobbigt efter att man blivit snittad är att man inte kan röra sig, hela kroppen blir påverkad när man blir snittad i magen, helt otroligt hur mycket magmusklerna arbetar i varje rörelse man gör. Att bära på bebisen kan man glömma, att kunna byta blöja var nästintill omöjligt, man kunde sitta och hålla i bebisen...men någon annan fick hämta bebisen åt en och lägga den i famnen på mig så jag kunde amma. När man väl fick komma hem kunde man inte göra någonting alls, och det tog nog iaf 1 månad innan man kunde röra sig någorlunda normalt igen. Men det tog ytterligare någon månad innan man kände att man var sig själv.
...Tro mig när jag säger det, att det gör ont!

Vid en vaginal förlossning gör det ont  under förlossningen, men man lider inte lika länge av det efteråt.

Jag födde vaginalt första gången, och med halvakut snitt andra gången.
Första förlossningen tog 30 timmar och avslutades med klocka och yttre press, men jag behövde bara sy några få stygn och kunde själv gå till BB. Inga problem med toabesök efteråt.
Andra förlossningen hade pågått i 11 timmar när läkaren upptäckte att mitt bäcken var för trångt och bestämde sig för att snitta. Då hade jag krystat av och till i två timmar trots att jag inte hade några krystvärkar (för att få ut barnet). Jag kunde knappt röra mig första dygnet, och hade superont i magen i två veckor. Jag fick göra extra kontroller pga misstänkt inflammation, men till sist kom de fram till att det var kombon nästan komplett förlossningen och sedan snitt som var boven i dramat. Jag kunde inte göra nr2 utan att först ta morfin på tre veckor och magen är fortfarande i bedrövligt skick nästan 10 månader senare. Jag har fortfarande ingen känsel mellan naveln och snittet, men tydlgen får de flesta tillbaks känseln inom 5 år.

Jag föredrar definitivt vaginal förlossning! 

Jag har bara gjort ett snitt tidigare och det var ett urakut snitt. Jag ville ändå dela med mig av min erfarenhet då den skiljer sig från tidigare svar. Kom in till förlossningen för igångsättning då jag hade mycket komplikationer i slutet av graviditeten. När ctg sattes upptäcktes det att sonen hade hjärtflimmer så då blev det full fart på dem Ringde på förlossningen kl 9.10 och han var ute 9.42. Jag blev sövd och hamnade på uppvaket efteråt, kom till avdelningen runt 12.30. Vid 16-tiden gick jag till toaletten med hjälp av undersköterskorna. Jag fick morfinsprutor första dygnet, andra dygnet fick jag starkare värktabletter (Citodon) och efter det kunde jag klara mig på Panodil i fulldos. Sonen låg på neo första dygnet så då åkte jag rullstol dit men jag kunde relativt snabbt själv ta mig i och ur rullstolen samt gå på toaletten. Jag hade min man bredvid mig som lite stöttning. Andra dygnet var sonen hos oss och då bytte jag blöja, klädde honom och satt upp i fåtölj och ammade. Efter 2,5 dygn fick vi komma hem. Mannen var hemma de två första dagarna och sen var han hemma varannan dag och arbetade varannan dag för att dryga ut pappadagarna. Det innebar alltså att jag varannan dag tog hand om sonen själv + fixade mat till mig själv, gick på toaletten etc utan några större problem om man se till omständigheterna. Snittet stramade en hel del och jag fick vara försiktig när jag reste mig ur soffan, vände på mig i sängen, gick i trappor, skrattade/hostade (kudde framför magen som stöd är kanon ) men överlag gick det väldigt bra och jag hade i princip inte ont alls. 10 dagar efter snittet gick jag en längre promenad. Snittet läkte fint och syns knappt idag.

Så som du ser kan det se väldigt olika ut när det gäller återhämtningen efter ett snitt. Nu är jag gravid igen och ska på måndag diskutera med läkare om det blir snitt även denna gång eller vaginal förlossning (har en stor bebis i magen). Oavsett vilket blir det förlossning om 2-3 veckor (2 veckor innan bf) och jag hoppas verkligen att jag kan få en vaginal förlossning den här gången. Jag vill gärna uppleva det också men skulle det bli snitt så är jag inte speciellt orolig över det heller. Man kan få komplikationer med båda förlossningssätten och det kan också gå hur bra som helst. Det enda negativa jag kan komma på med mitt förra snitt är att dels så missade både jag och min man själv födelseögonblicket (jag var sövd och han fick inte vara med), detta är något som jag tyckte varit allra jobbigast men det är ju annorlunda med planerat snitt då man är vaken. Dels så hade jag mycket problem med amningen och vissa säger att det kan bli svårare när man är snittad. Sen ska man ju inte glömma bort att ett snitt är en stor magoperation och att riskerna är större med det än vaginal förlossning.

Oavsett hur det blir för din del så önskar jag dig all lycka till!!

Jag har fött vaginalt och det gjorde obeskrivligt ont innan jag fick bedövning. Sen gjorde det bara asont och var riktigt häftigt! Fick sys lite och var öm ett par veckor, men har inga bestående förändringar. Det där med att smärtan skulle vara positiv tycker jag är bullshit, däremot är den nog mer uthärdlig än jag föreställer mig tex gallstensanfall, eftersom man vet att det inte är något att vara rädd för, man är ju inte skadad eller sjuk.

Har inte snittats själv men har en väninna som gjort det. Själva snittet gick bra men hon är öm i ärret och kan bara ha mjukisbyxor och kjol även ett halvår efter barnet föddes. Det kan tydligen bli så men går oftast över med tiden. Har med nerver att göra.

Vill man ha många barn är nog vaginal förlossning att föredra eftersom snitten ger ärr i livmodern. Någon som vet mer om det?

Angående vad som är det värsta som kan hända: min sambo uttryckte det så här: att få barn är att lura döden.

Livmoderruptur

Att livmodern spricker i samband med förlossningen är en av de allvarligaste komplikationerna förknippade med barnafödande. Som väl är så är det mycket sällsynt i Sverige. Hur vanligt det är varierar över världen, det anses vara vanligare i fattiga länder där inte heller resurserna att rädda kvinnan är särskilt stora. Uppskattningsvis ligger frekvensen på ungefär 0,0017% av alla förlossningar, mindre än hälften hade tidigare fött med kejsarsnitt och mer än hälften hade fött fler än fem barn innan. I några fall hade värkstimulerande medel använts under förlossningen.

Ok så hittade inte någon direkt statistik på sfinkterruptur så det kan jag nog inte ha någon åsikt om. Men har fått grepp om vad det är nu i alla fall. Alltså att man spricker ner till slutmuskeln vid anus.

Vad gäller livmoderruptur, så hade i alla fall inte jag planerat ett snitt med 0,0017% risk.

Jag har fött två barn vaginalt och ett barn med snitt. Verkar som om de flesta som svarat mådde bättre efter vaginal förlossning men jag upplevde det tvärtom, både psykiskt och fysiskt. Snittet gjorde mindre ont efteråt och amningen och anknytningen till bebisen fungerade bättre.

Jag har fött vaginalt, var livrädd för det innan och hade önskat snitt men kände nog lite att "va fan, det här grejer vi".. Och vist gjorde vi det men jag gör aldrig om det!

Jag födde med enbart lustgas då jag inte blev tagen på riktigt allvar (låg inne från 06 och födde 22) och hamnade mitt i ett skiftbyte. Bad i "ett par" timmar om epidral men det var tillslut försent och jag fick födda utan.. Ny personal kom in mitt i förlossningsarbetet och de jag hade gick.. Det hela resulterade i att jag sprack något så fruktansvärt. Jag fick sys av två specialläkare i 2.5 timme (Flera hundra stygn) och hade så ont att jag inte kunde stå, gå, sitta eller ligga utan att bara vilja DÖ. De 2-3 första veckorna med min lilla bebis va fruktansvärd och jag tog i princip inte hand om honom alls. sambon fick ta allt ansvar medans jag gjorde allt för att bara försöka överleva. Jag kan säga att jag grätt mig till söms varje kväll och bad om att jag skulle må bättre nästa dag.. Ni kan ju tänka er hur det är att gå på toaletten när hela skiten är trasigt och ihopsytt.. Fy fan säger jag bara.. Och ja, det märks än idag att det inte riktigt är som det ska "där nere" och kommer aldrig bli..

Nu kan jag ju tillägga att det absolut inte är vanligt att man spricker som jag gjorde, att de flesta får den smärtlindring de önskar och att det inte ska ske några personalbyten mitt i slutskedet så min historia är nog inte någon vanlig Förlossning.

(Barnmorskan som "gick av sitt pass" kom dagen efter upp till BB och bad om ursäkt för att min förlossning blev som den blev. Att allt gick betydligt fortare på slutet än vad hon räknat med och att hon därför inte kallat på läkare för att sätta epidral då hon trodde det skulle finnas tid till det. Hon trodde inte heller att själva slutfasen skulle gå så fort så hon trodde att jag skulle hinna bekanta mig med nya personalen.. OSV).